Min vän betedde sig på ett sätt som gjorde mig ledsen (graviditet och vänskap)

Fast alltså, du tog ju själv och matade på det här monsunregnet med frågor och allt möjligt. Vad skulle hon ha gjort? Avbrutit dig eller vägrat svara på fina frågor, för att skydda dina känslor..? Hon hade ju knappast en monolog här, utan ni båda bidrog ju till konversationen. 

Hade det varit så känsligt för dug hade du ju kunnat gratulerat och sedan bytt ämne strax därefter. 

Förstår verkligen inte heller hur du tolkat det här till att hon menar att hon skulle vara bättre än dig, bara för att hon blev gravid snabbt? Hur ego får man vara om man tolkar en situation så? 

Du känner ju din vän bäst men rent spontant tycker jag mer att det låter som att hon känner sig förtrolig med dig och därför är.öppen med att hon blev chokad över hur snabbt det gick.

Vad är.det som.får.dig att tänka hon hon gjorde det med flit förmatt såra dig? Är hon så som person. Har du.många sådana erfarenheter av henne?

Det här är något som ligger bara hos dig, du tolkar situationen utefter din personliga erfarenhet. Eftersom ni fick barn ändå kan omgivningen inte förväntas förstå att frågan fortfarande är så känslig för dig.

Kompisen var kanske extra noga med att berätta hur ovanligt och chockerande det var JUST för du inte skulle tro att det är något hon tar för givet, för att hon vet hur du fått kämpa. att hon förklara sig kan tolkas som ett dåligt samvete, att hon vet att hon haft det orättvist lätt i förhållande till dig, och att hon vill benämna det. 

jag tycker verkligen inte det låter som ?skryt? och att det är lite fult av dig att tolka det så. Utgå ifrån att dina vänner vill dig väl, och att om du blir sårad så har det nog inte varit med mening. Ingen kan heller läsa dina tankar, så om du spinner vidare och har följdfrågor så uppfattas det som intresse. 

Det kan ju vara så att hon inser att det inte är okej att bre ut sig om för vem som helst, men du är den vän som hon är mest sig själv med. Då tror hon att hon kan reagera ärligt och spontant och att du tål att höra om både hennes osäkerheter och när hon är stolt och tycker att något har gått bra?

Jag blev helt chockad för en tid sen när en vän haft en dålig dag på jobbet och sen la på luren i örat på mig för att jag var som jag har varit i 25 år.
Hon är den enda som jag beter mig naturligt med, i alla andra relationer måste jag hålla igen lite av mitt explosiva utropstecken-jag och jag håller också mer av en fasad.

Om mitt öppna jag plötsligt inte duger är det deppigt, ska jag inte ha några vänner alls då där jag får vara mig själv fullt ut? Så jag hörde inte av mig igen, då fick hon faktiskt ringa upp, vilket hon gjorde efter två veckor. Det var det längsta avbrottet i vår kommunikation på de 25 åren.

Förhoppningsvis får du höra andra saker av din vän som är personliga och intressanta, alldeles för många talar mest väder större delen av tiden även om de varit vänner länge. Var rädd om de som du kan anförtro din innersta ångest eller jublande framgång utan att de blir bortskrämda eller avundsjuka. 

Tack alla för superintressanta svar nu på morgonen. Blir glad över att ni funderar och tar er tid - känns som att ni har kloka tankar och perspektiv för hur det mänskliga psyket fungerar. tar absolut med mig era analyser för vidare reflektion hos mig själv. Vill återigen understryka att jag inte har ett horn i sidan för min vän, att oavsett vad som hände så försöker vi alla så gott det går navigera i det ibland snåriga landskapet som är relationer. Ibland blir någon ledsen, men större delen av våra interaktioner är av välvillighet och omtanke. 

Kommer dock lämna detta för det känns inte som att huvudsyftet med mitt inledande inlägg riktigt slår igenom. Var aldrig ute efter att få en bedömning om min reaktion var rimlig eller inte, utan ville diskutera hur en dålig erfarenhet av att försöka bli gravid påverkar en i efterhand. Min berättelse var ett exempel. Nästa gång ska jag jobba mer med rubriksättning och mitt
syfte med frågan direkt ;) Ha en fin söndag alla!

Förlåt men jo jag tycker det är okänsligt. Jag väntar mitt fjärde barn om några veckor , har iförsej haft två tidiga missfall också men har lätt för att bli gravid skulle jag säga. Den här gången blev jag gravid på första ?försöket? som knappt var ett försök utan lite oplanerat trots att jag är 36. Och det har varit lite blandade känslor hos både mig och pappan, vi var inte bara glada. 

Har en vän som precis fick sitt första barn efter att ha försökt i över 2 år. Och nej, även om hon har sitt barn nu skulle jag inte pratat med just henne om hur lätt jag blev gravid. Jag tycker det är en konstig sak att göra med någon som har försökt länge. 

Skulle väl kunna och har pratat om det med andra beroende på situation, speciellt t.ex som uppmuntrande om någon oroar sig för att inte bli gravid lätt på grund av ålder (lite kontrast till alla som skräms om hur svårt det kan vara när man är 35+). Men inte alls på det sättet som TS kompis gör med någon som har försökt länge , skulle nog bara nämna det lite kort då.

Och detaljer om själva akten känns väldigt konstigt , vad ska man säga då? Vilka ställningar? Du tycker inte det är konstigt alls att berätta såna detaljer utan att nån har frågat? Känns som att kompisen kanske har lite svårt med gränser? 

Jag förstår precis vad du menar, TS. Känner igen typen baserat på det du skriver. Hävdelsebehov på grund av avundsjuka på dig på andra områden. När sådana personer visar upp den sidan av sig själva distanserar jag mig helt enkelt. Umgås, absolut. Men dela känslig info om mig själv? Icke.

Min mamma kämpade med att behålla en graviditet. Tog henne flera år innan en levande bebis kom.  Jag väntade själv rätt länge innan jag ville ha barn. Vännerna tjatade
lite och förklarade (i all välvilja) flera gånger att jag borde börja försöka för det känns ned ta så lång tid att bli gravid ( speciellt i min ålde).
Min make ville gärna ha barn. Så tillslut gav jag med mig. Barnlängtan hade jag ingen men jag utgick från att det skulle dröja rätt länge och jag skulle hinna förbereda mig. Samma dag som vi tog beslutet att försöka så blev jag gravid! ( vet detta då mannen åkte iväg 2 veckor dagen efter) 
Jag blev chockad, rädd och hade ett stort behov av att prata om detta. Jag var helt oförberedd på att bli gravid och behövde mina väninno. Lyckligtvis så är dom underbara och stod ut med veckor av ältande :) Efter förlossningen så ammade jag heltid men blev ändå gravid snabbt inpå. Hög fertilitet är lite bortslösat på mig. Jag är sjukt otacksam. hade gärna fått lite tid på mig att förbereda mig. Idag är jag tacksam för mina barn men just då var jag rädd och ångerful.

Jag förstår att man kan behöva prata om det med någon. Men varför tycker du att man behöver prata om det med nån som själv har kämpat länge för att bli gravid? Kan man inte prata med någon annan vän eller familjemedlem? Eller om man verkligen har stort behov av att prata om det finns det psykologer och kuratorer. 

Jag har som sagt själv blivit gravid lätt de flesta gångerna, det var bara första barnet som tog lite längre tid men det var antagligen på grund av pappan. Den här gången var det första ?försöket? som inte riktigt var ett försök, det har varit många tårar den här graviditeten och jag känner fortfarande att jag inte ens vet om jag vill fast jag ska föda om några veckor. Jag behöver prata om det men jag skulle inte göra det , iallafall inte på det sättet som TS kompis gör med just nån som har kämpat länge eller fortfarande kämpar. Det finns andra jag kan prata med. 

Bara för att man behöver prata om något behöver man inte göra det med precis alla. Klarar man inte av att ?read the room? när det gäller sånt känns det som att man antagligen antingen är väldigt självupptagen. Om det inte är så att man helt enkelt har svårigheter att läsa av sociala koder, tänker på autismspektrum. 

Så självisk inställning att person 1 får prata, analysera, älta, oroa sig etc till person 2 (i TS exemplet) under hela tiden som ofrivilligt barnlös, men när person 2 sedan behöver ventilera om sin situation inom samma område så ska person 1s känslor fortfarande få företräde. En vänskap måste vara ge och ta, och att sätta sina egna känslor åt sidan ibland för någon som tidigare funnits där för en själv. 

Men att vara ofrivilligt barnlös och försöka länge är såklart värre än att bli gravid på första försöket när man faktiskt vill bli gravid och aktivt försöker. Visst att det kan vara lite blandade känslor men jag tycker absolut inte det går att jämföra. Menar du på fullt allvar att du tror att det är lika jobbigt att bli gravid på första försöket när man planerar en graviditet som att kämpa i flera år? Tycker synd om dina vänner om du ser det på det sättet. Att bli gravid snabbt när man vill bli gravid är faktiskt inte jättetraumatiskt för de flesta. Sen kan graviditeten vara jobbig ändå och man kan må dåligt och behöva prata om det men det är en annan sak. 

Och det är skillnad om man skulle bli oplanerat gravid när man verkligen inte vill det och kanske behöva gå igenom en abort. 

Såklart får kompisen säga att hon blev gravid på första försöket och blev chockad men att tjata om det så mycket och till och med detaljer om sexet.. Det känns inte helt normalt när hon vet vad TS har gått igenom. Det finns personer som inte bara vill sina vänner väl och som har behov av att hävda sig och trycka ner andra , jag har själv känt såna. 

Och var står det förresten att TS har ältat och analyserat och allt du skriver med vännen under tiden som ofrivilligt barnlös? 

Oj oj säger nog mest om hur ts ser på vännen. Om vännen blev chockad så kan man förstå att hon pratar om det, ts får kanske se det som att hon fick det förtroendet, att bearbeta denna nyhet som kom som en chock för vännen att det gick så lätt. Men för en som har lite perspektiv så kan jag säga att detta är en ickefråga när det gått en tid. Det är ingen tävling och inget man kan påverka så mycket. Man är inte bättre för att det gick lätt. 1,5 år är inte heller ovanligt. För oss tog det 5 år! Jag vill bara säga till ts att det kanske är känsligt nu när vännerna skaffar barn men med åren och om ni ska jämföra med varandra så kommer det finnas tusentals jämförelsepunkter, hur bra var förlossningen, hur skötte sig din man, hur snabbt utvecklas barnet, hur tidigt började det prata, äta, gå, läsa, skriva, vilka betyg osv osv. Snälla undvik det. Du har fått ett barn, gått igenom hela graviditet och förlossning före din vän, du har gjort det redan och fått det redan. Finns absolut inget att vara avundsjuk på. Men tror du att hon gör det för att såra så fundera på hur er vänskap egentligen är. Och jämför dig inte. 

Men gud, ska bara den som har det ?värst? få prata av sig? Förvirring, förundran, chock, överraskning etc är väl känslor lika värda att få bearbeta med en god vän som smärtan av ofrivillig barnlöshet.

Jag är själv ofrivilligt barnlös och har försökt i fem år med ett helt gäng missfall och MA under tiden, jag är ändå intresserad av allt mina vänner går igenom i sina livsresor även om mina problem kanske av vissa anses ?värre? än deras. Jag kan inte se att det skulle vara särskilt synd om mina vänner då jag förutsätter att det de vill tala om är lika viktigt för dem som det jag vill tala om är för mig. 

Nej jag tycker inte att man behöver tjata så mycket om hur extremt lätt något gick för en själv om det var svårt för någon annan. Oavsett vad det handlar om. Känner man ett behov av att prata väldigt mycket om det kan man göra det med en annan vän eller familjemedlem. 

Jag hade tyckt samma om det gällde något annat t.ex jobb, utbildningar, pengar , relationer.. Minns till exempel när jag jobbade på ett säljjobb för provision och en kompis till mig skulle börja prata om hur ?sjukt det var att hon jobbade mycket mindre men tjänade mycket mer?. Det var iförsej inte helt sant utan vissa dagar tjänade hon mer och vissa dagar tjänade jag mer men fortfarande , det TS beskriver tycker jag påminner lite om henne. Och vi är inte vänner längre av många olika anledningar. 

Man kan faktiskt tänka på sina vänners känslor och välja vad man pratar om med vem, förstår inte varför det är så extremt främmande för många i tråden. Undrar också om ni bara har en enda vän eftersom ni tycker att man måste prata om precis allt med en person? Vill man prata mycket och detaljerat om hur lätt man blev gravid kan man väl göra det med nån som inte har haft svårt att bli gravid som inte blir ledsen av att höra det? Det är inte svårare än så. 

Gud vad trist jag hade tyckt det varit om mina vänner undvek att prata om vissa saker i sitt liv med mig av rädsla, utan att jag själv bett att då undvika ämnet eller på annat sätt visat att jag inte vill delta i samtalet. Men alla bestämmer såklart själva vilken typ av vänskap som passar dem, det är ju individuellt hur man är som person.

 

Man pratar väl ändå inte alltid om precis allt in i minsta detalj som händer i ens liv med alla sina vänner. Visst pratar vi om sex men jag har till exempel inte berättat för någon av mina vänner (med eller utan barn) vilka ställningar jag och sambon körde någon av gångerna jag blev gravid, det är helt enkelt något som man oftast överlever utan att berätta :) Skulle någon fråga eller om ämnet kom upp så visst men det har inte hänt än. Så varför man skulle behöva prata i detalj om det med någon som har kämpat länge för att bli gravid har jag svårt att förstå. 

Man kan berätta att man blev gravid på första försöket och blev chockad och sen kanske stanna där med just den kompisen , vill man gå in på minsta lilla detalj kanske man kan göra det med nån annan eller t.ex be att få prata med kurator på MVC om man inte känner att man har någon kompis som vill lyssna. Men ja jag kan tycka att TS kanske inte borde ställt så många följdfrågor om det och kanske sagt att det känns jobbigt att prata om det eftersom det tog lång tid för henne.

Jag har inte haft svårt att bli gravid utan tvärtom  (har iförsej haft två missfall) men jag har varit med om andra traumatiska saker bland annat våldtäkt och våld i nära relation. Det är inte direkt något jag känner att mina vänner inte får prata om och jag kan själv prata om det men att mina vänner tar hänsyn till att jag har varit med om det är absolut inget fel eller om de skulle fråga om det blir jobbigt för mig när det kommer upp. Förstår inte vad det skulle vara för fel att bry sig om sina hur ens vänner känner och inte bara tänka på sig själv. Har till exempel en vän som har förlorat en nära familjemedlem (överdos) och när vi har pratat om det har jag frågat henne om hon tycker det är jobbigt att prata om och sagt att isåfall behöver vi absolut inte prata om det eller saker som får henne att tänka på det. 

Bara läst Ts men hur orkar man hänga upp sig på en sådan sak? Hon tänkte sig väl inte för och svarade bara på din fråga.