Märkligt eller är det bara jag?

Jag pratade med en släkting nyligen och hon mådde inte så bra psykiskt. Jag frågade vad det berodde på och det handlade delvis om det som händer i mitt liv. 

Det är inget som på något sätt påverkar min släkting förutom att hon förstås bryr sig om mig och mina barn, Vi pratar om det ibland men jag är van att hantera allt ensam. 

Jag lyssnade på henne och gav några råd men när jag började prata lite om hur jag mår så var hon inte särskilt intresserad utan bytte samtalsämne. 

Jag är alltså inte en person som ältar mina problem med andra utan tvärtom. Jag har alltid varit rädd för att vara till besvär och har ibland fått kritik av vänner för att jag inte ber om hjälp. 

Det kändes bara så konstigt att vi kunde prata om hur hon mår av det som händer i mitt liv men jag ?får? inte göra det själv, 

Jag är deprimerad och har PTSD på grund av problemen (inte självförvållade) men nu fick jag nästan dåligt samvete för att hon mår dåligt av det. 

Jag tänkte att jag inte borde belasta henne med mitt mående när hon inte mår bra - av mina problem. 

Är det inte lite märkligt? Jag hade förstått om jag hade ringt henne varje dag och ältat eller krävt att hon ska hjälpa mig med det ena eller det andra men så är det absolut inte. 

När jag mår dåligt väntar jag ut det tills jag är stabil igen innan jag pratar/umgås med andra. 

Nu kommer jag inte att säga någonting till henne. Jag vill ju inte att hon mår dåligt av mitt liv även om det känns konstigt.