Jag.orkar.verkligen.inte.längre....

Hej

Hela min värld känns just katastrof. Förstår inte hur andra likt min situation gör för att överleva. Blir världens novell då jag för första gången ska sätta uttryck på allt.

Jag är en 34 årig gift kvinna som bor i hus med min man och två barn. Våra flickor är 2,5 år samt 5,5 år. Vi förstod inte det då men vår 5åring har sedan födseln alltid varit annorlunda och vi hade som vi förstår idag ovanligt tufft med henne. Det var inte förens efter lillasyster föddes som vi förstod att vi behövde söka hjälp. Hon har sedan hon var liten varit väldigt fysiskt aktiv, alltid i rörelse, flamsig, envis, explosiv, aldrig varit intresserad av leksaker, lekte(leker) inte, ingen fantasi/roll lek, inga intressen och hade svårt med närhe. Hon kändes även intulektuellt mycket äldre än andra jämnåriga barn. Men hennes beteende blev som svårast efter lillasyster. När hon närmade sig 4 år. Så extremt hyperaktiv, impulsiv, fruktansvärda utbrott, aggressiv och hon lyssnade noll på oss. Mitt allt detta, under min föräldraledighet  med båda barnen så dog min mamma under mycket svåra omständigheter. Polisen knackade på och meddelade att hon hittats död  i sin lägenhet. Hon hade legat död i 2 veckor.

Hon dog  pga psykisk ohälsa. Hela förloppet  var mycket traumatisk och fruktansvärt. Kommer inte gå in på detaljer men den var rent utsagt vidrigt. Jag minns knappt tiden och begravningen som var 1 månad efter. Hann inte "sörja" pga livet och det blev att jag förträngde allt och pratade aldrig om det, med någon. Kort efter började barnen på förskolan och jag ett nytt jobb. Våra barn går på två olika  förskolor och det är natt och dag emellan dem. Vår 5 åringsförskola är under all kritik. De har ingen koll, ingen struktur och det känns som en allmän hönsgård. Hade jag haft facit i hand så hade vi bytt förskola direkt men när det är så lite tid kvar till förskoleklass så känns det inte bra att vi placerar om dottern.
 
Vi fick iaf träffa en psykolog när hon var 4,5 år och hela processen blev väldigt konstig då en lärare valde att hitta på en bild av vår dotter som inte stämde till psykologen (troligtvis för hon hade noll koll). Enligt läraren (som 4 dagar efter gick på FF) var vår dotter som alla andra barn, lekte och älskade rolllekar osv. Psykologen var dock fantastisk och var väldigt skeptisk hur våra versioner kunde vara så olika. Jag ifrågasätter förskolan och ville att de skulle berätta för mig hur hon leker och vad hon gör på förskolan. Det slutade upp med att en annan lärare som efter ha " aktivt " kollat på henne ringt psykologen och  informerat en korrekt bild. Dottern fick utredas, hon fick I somras diagnoserna svår adhd och autism. De talade om att hennes intellektuella nivå var över genomsnittet. Att hennes emotionella och intellektuella krockar. Efter det spårade saker ur ordenligt. Skulle säga att hon var rent ut sagt psykotisk hemma, galen, aggressiv. Skadade lillasyster där hon började blöda och stoppade in en leksaksked I hennes mun så att hon kvävdes, slutade använfs kläder och sprang runt naken. Det var helt tyst efter hon fick sina diagnoser. Vi skulle tillhöra habiliteringen. Men de kunde egentligen inte vara behjälpliga med något förens hennes adhd blev behandlad. Jag fick ringa bup dag in och ut och böna och be om hjälp. Tillsist fick vi tid för att träffa en läkare för ev insättning av adhd mediciner. Hon träffade min dotter max 10 minuter och i övrigt satt min man med min dotter i väntrummet och jag själv med läkarna och berättar. De ville även ta kontroller och vikt ensam med henne. Efteråt berättar dottern självmant att de frågat henne om vi gör henne illa och hon hade sagt att jag "drar henne hårt i håret" och att vi är hårdhänta, "kastar in henne på rummet" skriker på henne. Jag fick sån chock. Men tyvärr är det bråk varje dag, vi måste hela tiden vara i beredskap och ibland fysiskt hålla fast henne så hon inte slår ihjäl lillasyster. Och nej hon följer inte med frivilligt till hennes rum. Men vi kastar inte in henne.  Inget vi gör fungerar och då har vi provat ALLT som psykologen bett oss att göra. Hon provocerar och retar oss timmar långa och hon tkr det är jätte jätte roligt att se oss utmattade och frustrerade. Hon måste ha kontroll, på allt och alla, hon har det totala övertaget på vår familj. Men att vi fysiskt gör henne illa. NEJ! Vi älskar henne så något otroligt. Vi vill bara ha hjälp. Det ekade iaf tyst länge ifrån bup. Det hade ringt förskolan och den läraren som ansvarar för vår dotter nu är bra. Hon talar om att de hade hamnat i konflikt då hon upplevde läkaren hela tiden konstigt ifrågasättande om vår dotter och oss. Läraren sa tydligt att vår dotter inte får utbrott på förskolan och följer regler, men att hon upplevde  vår dotter hålla ihop ordenligt,  att de var svårt att nå henne, att hon inte har tåladmod att lyssna och att hon är konstant rastlös och ängslig och de blir tokigt med kompisar men inga explosiva utbrott.

Till min man säger läkaren i telefon att hon är mycket skeptisk till diagnosen svår adhd då de inte såg några tecken på adhd under tiden vi var hos dem. Sedan blir det tyst igen. Jag är på jobbet, hemma hos en patient i stress och då ringer det och jag tror i min desperation att det äntligen är återkoppling från bup, men nej, det var ist socialen och hon talar om att de fått in en orosanmälan från bup gällande vår dotter. Att bup var oroliga över hur vi var mot henne. Att de fanns en risk att hennes beteende var kopplade till oss. Jag bröt ihop. Kunde inte andas och trode jag skulle svimma hemma hos patienten. Fick åka hem från jobbet och var ledig tills vi hade tid på soc. De delade på oss. Jag och min man fick prata med en handläggare och min dotter med en annan. De bedömde snabbt att de inte var oroliga över att vi skadar henne men däremot oroliga för vår dotters beteende och vår hemsituation och frågade om vi ville få hjälp ifrån dem med. Vi svarade JA. Hon ringde även direkt till läkaren på bup och talade om att vår dotter är i akut behov av hjälp i första hand från bup . Då gick det snabbt. Plötsligt skulle vi ta ekg och blodtryck för att sätta in mediciner. Jag förstod såklart till 100% att läkaren hade skyldighet att göra en orosanmälan och ha ryggen fri innan hon kunde gå vidare men det var ändå fruktansvärt och att de var så tysta och skeptiska mot oss och vår situation. Hela grejen med socialen framkallade även djupare, förträngda minnen från min barndom. Inget roligt.

Mitt allt detta jobbar jag 100% och på jobbet är det fruktansvärt stressigt och jag sitter i ett kontor med 8 kollegor. På jobbet sätter jag på en mask och är en rolig, lättsam och trevlig kollega. Pratar aldrig med någon om mina problem. Är totalt dränerad när jag åker hem pga jobbet  och kmr direkt hem till ett kaos. Varje morgonlämning är en mardröm, där jag måste tillsist med tvång få vår dotter skrikandes in i bilen samtidigt som jag har 2åringen. Psykotiska skrik och klär av sig alla sina kläder som jag kämpat med att få på henne. När jag tillsist lämnat barnen (två olika förskolor) åker jag mot jobbet och så gör jag om hela processen..... trots att alla på jobbet vet hemsituationen så måste jag ständigt förklara att jag inte kan eller har möjlighet att umgås efter jobbet, vara med på aw m.m. Men kulturen på jobbet är väldigt annorlunda jämfört med mina andra jobb. Gång på gång tjatas det att man ska följa med och jag får hitta på ursäkter. Utöver det är det mkt konflikter och bara allmänt osund arbetsplats (jag har dock haft god relation till mina kollegor) men det är en väldigt rörig arbetsplats och ingen riktig ansvarig chef då hon som var chef sa upp sig. Efter flera påtryckningar att de skulle vara bra för mig att tänka på annat och få andrum från hemlivet så går jag med på att följa med på en aw. Tänkte att om jag går så har jag bidragit och då kan jag lättare glida ur alla andra saker de planerat att göra efter arbetstid. Men de var det sista jag skulle göra då. Jag som aldrig dricker alkohol, dricker och får på kvällen helt oväntat, från ingenstans en extremt panikångestattack vid bordet. Jag förstod inte då att det var de, då jag inte minns, minns bara känslan av att jag verkligen trode att jag skulle dö och att jag aldrig skulle få se mina barn igen. Fick ingen luft och tuppade av hela tiden.  Mina kollegor talar om att jag repeterar att jag kmr dö som min mamma ( de hade ingen aning om min mamma) och de kallar på ambulans och jag hamnar på akuten. Blir efter ca 1h helt medvetande igen och går in i chocktillstånd.  På måndagen bokar jag tid hos läkaren. Där sitter jag och okontrollerat skakar i hela kroppen och kan inte få ut ett ord, vet inte vad jag ska säga eller hur jag ska prata om mina känslor. Efter en bra stund börjar jag för första gången få ur mig orden om min mamma och allt kring det och sen vidare kring dottern. Läkaren sjukskriver mig för akut psykisk stressreaktion för 1 månad och vill att jag ska leta efter ett nytt lugnare jobb samt träffa en kurator gällande min mamma. Jag träffar en kurator som jag direkt känner att jag inte kan prata med. Berättar lite kring dottern men kan inte få ur ett ord om min mamma. Jag låser mig och kan inte prata djupare än kallprat. Jag lägger även märke till hur hon kollar på klockan hela tiden och jag kände att det här är ingen jag vill prata med. Efter några dagar in i sjukskrivningen åker  alla i familjen på svår magsjuka och sen direkt efter in på 2 veckors julledighet. Under tiden fick vi börja med mediciner, en låg dos, kort varande. Den gav dock solklar effekt!  Det var så overkligt. Jag kunde under några timmar prata igen med min dotter, ha en dialog, mysa med henne, umgås med henne och vara en MAMMA till henne. Inga skrik, inga aggressiva utbrott, inget impulsivt beteende, inget elakt och provocerande beteende mot oss. Men när effekten gick ut var vi på ruta 1 igen. Och efter jullovet var barnen sjuka 1,5 vecka. Så hela min sjukskrivning blev = ingen återhämtning. Min sjukskrivning förlängdes 2 veckor till sen skulle jag rätt snabbt trappa upp. Jag tar till mig ork att leta efter nytt jobb. Under tiden blir effekten av medicinen sämre. Vi får träffa en specialist läkare som ska ansvara för vår dotter. Hon talar om mellan raderna att medicinen hon fick var nästan som ett "test" och de var mycket tydligt att hon hade adhd. Hon är istället skeptisk till diagnosen autism? Hon bytte iaf till en annan adhd medicin med längre och bättre effekt. Dock med  lägsta dos då dottern gått ner i vikt och fokus framöver skulle vara att få henne gå upp i vikt innan man kunde doshöja. När vi började med den nya medicinen så höll effekten som hon sa mycket längre dock är kontrasterna innan det ger effekt och när det går ur helt katastrofala. På morgonen, direkt när hon vaknar nu är hon helt galen, helt emotionellt okontaktbar, arg, maniskt terroriserar lillasyster, springer efter henne och gör extrema höga monster ljud, manipulativ, gömmer mina saker, lillasystern saker, retas med mig, "råkar tappa" när hon ska ge tillbaka något, när hon ska borsta tänderna och de min tur så "råkar hon" kasta iväg tandborsten och skrattar,  hon terroriserar alla, nonstop. Värst är när hon kmr hem från förskolan. Hon är med sanna ord, fruktansvärd, elak. Hon gör allt I sin förmåga att skapa kaos. Jag kan inte nååååå henne, hon springer iväg och gömmer sig, skrattar, sätter på tv på högsta volym, springer och släcker alla lampor, går maniskt och tar allt hon vill ha från kyl/ skafferi, vi får jaga henne och slita ifrån sakerna hon tagit, vrålar aggressivt  att hon ska ha det, hotar mig, vad jag än gör, vad jag än säger så slutar hon inte. Spottar på mig, kallar mig saker.  Kastar saker på oss, om och om igen och asgarvar. Hon springer mot en och vrålar det högsta hon kan ett monster ljud 1 millimeter från ansiktet " AAAHH!!!!! " med en så hög ton som en vuxen man gör... Mitt hjärta går i 100 och hela tillvaron är bara kaotisk. Mitt allt detta går jag på arbetsintervju för ett jobb som sjuksköterska på äldreboende. Lugnare jobb, inget åkande runt mellan patienter i stress som hemsjukvård, bättre, närmare relation med patienterna, eget kontor och egen kontroll på mina dagars upplägg. Jag får jobbet med start i april. Bara på kort tid nu har vi tid på hab (autism), tid på bvc för viktuppföljning, tid på soc för att planera att få hjälp hemma av beteendevetare och sedan tid  på bup gällande medicinerna. Mitt i allt detta ska jag börja jobba på mitt gamla jobb? Cirka 2,5 månad för att sen börja nytt jobb. Bara tanken av att sätta min fot på mitt nuvarande jobb ger mig svår ångest. Från att vara väldigt mån att inte prata privat liv eller om mig själv till att jag kollapsar psykiskt och åker ambulans inför kollegor? Trots att de är väldigt snälla och måna om mig. Ingen riktig chef och totalt är det 4 personer som sagt upp sig. Kollegor som  skriver att de mår dåligt då råder just nu fullständig kaos på jobbet och att de kollar efter andra jobb. Jag kan knappt gå här hemma själv och reda ut saker. Bara idag fick jag slint och råkade nästan krocka för jag plötsligt åkte i motsatt fil i trafiken (har aldrig gjort det innan). Som tur var jag själv i bilen. Hur ska jag kunna komma tillbaka just nu och jobba i stress i ett stressigt liv? Även om de skulle vara mindre procent och jag behöver bara göra några saker . Ska jag åka dit 2h för att titta på mina kollegor när de jobbar ihjäl sig och sedan åka hem?  

Jag ringde vc häromdagen och talade om att jag fått nytt jobb i april som kmr passa mig och min livssituation mycket bättre. Att jag kmr få minst 4 veckors intro där och att jag kmr därefter om de behövs  gå ner 25% via omvårdsbeslut/bidrag som vi har rätt till via försäkringskassan. Jag talar om att jag behöver verkligen tid att återhämta mig, landa, få tillbaka energi och min hjärna innan det. Att jag lever just nu i total kaos inombords. Får inte ur mig att jag går runt hemma fram och tillbaka och hjärtat bara slår, att jag vaknar mitt i natten och kan inte andas. Att varje morgon när jag vaknar bultar hjärtat och jag måste kippa efter luft. Hon försöker få mig att beskriva mina känslor och besvär. Men det går inte. Jag säger att jag  inte vet hur jag ska förklara hur jag mår. Istället vänder hon på det och ställer ledande frågor om jag har ångest, nedstämdhet och då blev det lättare att svara. Hon talade om att hon hade bollat med kurator och rehab och de tyckte till 100% att jag ska vara hemma sjukskriven tills jag börjar nästa jobb. Dock talar hon om att det finns stor risk för avslag från försäkringskassan. Då man har bara rätt att vara hemma ca 2 månader vid akut psykiskstressreaktion. Hon talar om att hon kmr ändra diagnosen till ångest men att det finns risk för avslag. När jag läser på försäkringskassan så tolkar jag avslag med att man måste dagen efter gå till jobbet? Jag får panik. Förut satt jag med 4 olika kallelser till dottern och jag fick inte ihop det. Det bara snurrade. Hade enligt min sambo blandat ihop och trott att vissa besök var vid samma tkllfällen som annat och avbokat,, ombokat och ja..snurrat till det. Jag.. orkar.. inte. Jag vill bara fokusera just nu på att ha energi till min dotter men bara att ha parallellt tankar på att jag måste obba just nu mättar och stressar hela min hjärna.

Såhär kan jag uttrycka mig. I skrivande text, till främmande människor. Jag vet inte hur jag ska förklara tex när försäkringskassan ringer mig. Det känns som jag är världens sämsta mamma, att andra klarar detta, att jag är ett totalt misslyckande som människa och mamma.

Säkert ingen som orkar läsa detta.