Är jag ett rövhål?

Hej.
Jag ber om ursäkt redan nu för jag tror att detta kan bli långt.

Jag sitter just nu och funderar på om jag ska skilja mig från mig man. Men jag kan inte skaka av mig känslan av att alla kommer att se mig som den onda i allt det här.

För en kort summering har jag haft en väldigt traumatisk uppväxt. Jag blev omhändertagen tidigt och har haft CPTSD sedan jag var bebis. Under många år har jag jobbat med mig själv för att försöka få ett normalt liv.
När jag träffade min man hade jag bara varit självgående i ett par år och hade ingen riktig koll på hur man sköter alla vardagssaker. 
Det gick fort när vi träffades och fyra år senare hade vi tre barn, hus och var gifta. Jag lät honom ta hand om ekonomin för jag har alltid haft svårt med det, men han körde vår ekonomi i botten. Han ville inte erkänna att vi hade svårt att få det att gå ihop, så han tog diverse lån och dyl, vilket gjorde att vi tillslut gick 15-20 000:- back varje månad.

Jag fick reda på hur det stod till en dag när jag skulle hämta barnen på dagis och chefen sprang ner och satte en bunt papper i handen på mig. Jag fick då veta att vi inte betalat under flera månader.
Vi gick i personlig konkurs, fick sälja huset och som tur var fick vi skuldsanering. 

Min man är en person som inte kan planera framåt. Han gör ständigt snabba lösningar som i slutändan bara skapar mer problem. Om han tvättar, plockar han ut det som behövs just för stunden, istället för att tömma tvättkorgen. När han lagar mat, plockar han aldrig undan, när han städar är det bara ytligt. Dessutom är han konflikträdd och gömmer eller undanhåller hellre saker än att ta tag i dem.

Redan från början har vi haft otaliga samtal om detta, där jag om och om igen fått honom att förstå att det är lättare att säga som det är. Anledningen till att jag är sur är ju för att han ljuger, inte för att jag får veta hur läget är.

När vårt första barn var bebis upptäckte jag till min förfäran att han hade vänt hennes madrass upp och ner då hon hade bajsat genom blöjan en natt. Sedan sa han ingenting och så fick madrassen vara kvar i flera dagar. Hans ursäkt var då att han ville lösa problemet snabbt. 

Det är många liknande situationer och det låter helt galet att jag varit kvar kanske. Han har hög IQ men har också PTSD och han har levt under hög press tillsammans med mig.
Inte nog med att vi träffades och band oss hastigt, vi skaffade tre barn tätt och jag fick förlossningsdepression med vår första, som dessutom hade kolik. Sedan tror jag att jag hade snudd på förlossningspsykos, för jag var ständigt rädd för att någon skulle bryta sig in och skada mig och min dotter. Jag hade som tur var stadig kontakt med psykolog under denna tiden.

Efter det har vår relation stundvis varit turbulent, men vi har alltid trots det trivts i varandras sällskap. 
Jag har under hela mitt liv känt att jag burit stor skuld i att min uppväxt var som den var, men när mina barn kom till en viss ålder, blev det plötsligt uppenbart för mig hur sjuk min uppväxt varit. Jag insåg plötsligt tydligt att mina föräldrar gjort och sagt saker som jag aldrig ens skulle kunna drömma om att göra mot mina barn. Det gjorde att jag kraschade fullständigt mentalt.
Jag sökte aktivt hjälp i mer än tio år, men bollades bara runt inom vården.

Kontentan blev att jag fick extrem social fobi och kunde inte lämna huset på 4 år. I sex månader låg jag bara i min säng. Jag skulle boka läkartid för förlängning av min sjukskrivning, men eftersom min läkare hade slutat och de inte anställt någon ny och hade ont om besökstider, ramlade jag ur systemet och hade ingen inkomst.

Min man studerade 100%, arbetade 100%, hade hand om hus, barn, matlagning och städning. Helt själv. Jag var helt inkapabel att göra någonting. Som tur var fick vi en orosanmälan då jag också visade mig vara fysiskt sjuk och ambulansen som kom såg vilken total misär vårt hem var i.

Det var vändpunkten för vår familj. Vi var transparenta och sa precis som det var och jag var tydlig med att lägga fram vilken extrem press min man var under. Att jag var rädd att han inte skulle hålla. 
Dem lyssnade och vi fick hjälp. Barnen blev utredda och två av dem visade sig ha medelsvår autism och ADHD. 
Sedan visade det sig att jag hade diverse fysiska problem och innan läkarna hittade vad det var för fel, hade jag åkt in och ut på sjukhus. Vid fem olika tillfällen sa läkarna till min man att de inte visste om jag skulle överleva. Jag blev hämtad med blåljus och barnen har sett mig falla ihop, får andningsuppehåll och även vara så dålig att jag fick gå med rullator. 

När de kom på vad felet var och jag började medicineras, vände mitt liv. Jag som inte klarat av att gå upp för ett trappsteg, kunde sedan ta långpromenader och sakta men säkert börja träna. Jag fick reda på att jag har ADD och även EDS, vilket medför att jag bland annat har överrörliga leder. Jag äter mer mediciner dagligen än en hel avdelning på äldrevården.

Men med rätt diagnoser och hjälp, har jag nu börjat arbeta, jag tränar och jag går i terapi privat. Jag ska gå en kurs för vuxna med ADHD under våren för att hjälpa mig med att strukturera min vardag. 
Vi fick bra hjälp av socialtjänsten och familjestöd under några år, men sedan var de positiva till att vi kunde klara oss själva. Men när jag började arbeta, ställde det högre krav på mina barn, som nu var tvungna att komma iväg själva på morgonen och ta hand om sig själva när de kom hem. Detta tillsammans med att de har svårt att lägga sig på kvällarna och att sköta sina basala funktioner har varit prövande. De är tonåringar nu och jag kan inte bara  ta in dem i duschen. Detta har gjort att vi återigen har sökt hjälp och dem har också tagit oss på allvar. Barnen ska få kontaktpersoner som hjälper dem med att komma ut och dylikt. Vi ska få föräldrarkurs och man ska se över hur vi kan underlätta för barnen på ett bra sätt, så att de kan bli mer självgående.

Till detta hör ju att de ovanpå sina diagnoser har haft föräldrar med psykisk ohälsa och en mamma som varit mycket sjuk. Som att det inte var svårt nog att vara tonåring.

I allt detta försöker jag nu att strukturera. Jag har gjort grundliga utrensningar och grovstädat hela huset eftersom det har fallit efter under lång tid. Jag har börjar skriva budget som jag delar med min man. Jag försöker att planera framåt och jag försöker att tag i det som jag känner fortfarande är ett problem med mitt psyke. Men jag får inget som helst stöd av min man.

För ca sex år sedan och vi precis hade fått vår skuldsanering beviljad, satt jag och min man på stranden och såg våra barn leka. Vi hade gått igenom ett rent helvete och hade inte haft någonstans att bo om det inte varit för att hans föräldrar hjälpte oss. 
Jag kände för första gången hopp och jag uttryckte det till honom och han höll med. Vi tittade på våra barn som glatt lekte och jag kände att nu vänder det. Vi pratade om det och jag kände mig för första gången under lång tid ganska harmonisk. 

Tre dagar senare slänger han ur sig att han vill skiljas. Jag blev helt tagen på sängen och jag gick totalt sönder. För mig var det stora att han suttit med mig och pratat om "nu ljusnar det", när han egentligen kände att han ville göra slut.

Jag var helt förkrossad.
Jag hade länge undrat och frågat vad som var fel och varje gång lovade han dyrt och heligt att han älskade mig och att allting var bra. 
Min man är inte så sexuellt driven och det tyckte jag var skönt i början av vår relation eftersom jag har dåliga erfarenheter av sex. 
Men under en lång tid var han helt ointresserad av mig och när jag frågade varför, svarade han att han var trött. Jag backade då i väntan och förhoppning om att han skulle ta initiativ, vilket han aldrig gjorde. När jag frågade varför han inte tog initiativ, sa han att han väntade på att jag skulle göra det. Jag sa att jag inte orkade det, eftersom 9 av 10 gånger, sköt han mig ifrån sig.

Så när han plötsligt gjorde slut var jag både förvissad om att min magkänsla varit rätt, samtidigt som jag hade litat på hans ord. 

Fyra år senare kom jag en dag hem onykter efter att ha varit hos en kompis och satte mig på sovrumsgolvet och bara spillde ur mig alla mina känslor. Vi bodde fortfarande ihop eftersom vår ekonomiska situation inte tillät vare sig skilsmässa eller flytt. Jag hade ingenstans att ta vägen.
Vi var trots det ett bra team, bråkade inte och hade ganska kul ihop tillsammans med barnen.

När jag satt där full och spillde ur mig allting, påstod han att han plötsligt såg mig och förstod mig. Detta trots att jag alltid varit väldigt öppen med mina känslor och hur jag känner. Han däremot får ångest av sina egna känslor och stänger konstant av.

Han ville försöka igen och jag sa då att jag ville att han visade mig genom handlingar att det verkligen var det han ville. Min man följer gärna minsta motståndets lag och en av mina känslor har alltid varit att han inte själv har valt att vara med mig, han har bara följt med.

Det var två saker jag ville att han skulle göra. Köpa en ny ring. Värdet är inte det viktiga, bara handlingen. Han skulle kunna komma med en tvåkronors plastring från en godisautomat. Det var handlingen som var viktig. 
Det andra var att han skulle boka parterapi.
Han lovade dyrt och heligt och sa att han var så ledsen för att han nu insåg hur mycket han hade sårat mig.

Fyra år senare har han fortfarande inte köpt ring. Jag köpte ringar själv, varför vet jag inte riktigt. Han bokade parterapi i höstas efter att jag blivit arg. 
Under parterapin har jag lagt fram att vi gör det för min mans skull, eftersom jag förstår att han under många år varit under press och att det tar lång tid att komma ur en deppression och utmattning.

Jag insåg att hans oförmåga till att planera framåt kan ha med det att göra. Jag har inte haft svårt att kommunicera, men eftersom min man är så konflikträdd, försöker han bara att hålla med och svarar bara med sånt som han tror att jag vill höra. Han säger alltid att han vill och han har lovat så många gånger att orden totalt tappat betydelse.

Innan jul fick vi pengar av hans pappa för att köpa julklappar åt barnen å hans vägnar. Jag hade under den tiden en lucka mellan jobb och var stressad. Därför bad jag min man att hantera ekonomin, för jag hade otroligt mycket annat som jag behövde hålla koll på. 
Jag frågade hela tiden hur det låg till och en kväll skulle jag på AW med jobbet. Jag frågade om det funkade med ekonomin och min man sa att det gick bra.

Sedan fick jag veta att han hade använt sin pappas pengar. Utan vare sig sin pappas eller min vetskap. Jag blev helt tokig och tvingade honom att säga som det var till sin far. Under det samtalet sa han att han ändå kände sig nöjd med att han fått ekonomin att gå ihop.
Både jag och hans pappa påpekade att den inte alls gått ihop eftersom han använt pengar som inte var hans.

Om ett år är min mans skuldsanering klar och detta skrämmer mig något otroligt. Han har bevisligen inte lärt sig någonting.

Jag har full förståelse för att det tarv lång tid att komma ur en deppression. Jag förstår att det är tungt. Han ska ställa sig i kö för misstänkt Autism, men det är under mycket påtryckningar både från mig och vår parterapeut. 
Parterapeut frågade mig om jag kan leva med någon som har begränsningar och mitt svar var ja, sålänge han själv försöker att få hjälp och att ta sig framåt. Dessutom behöver jag veta att han bryr sig om vår relation och perterapeuten gav honom rådet att faktiskt fråga mig om hur jag mår, hur min dag varit etc.
Min mans svar var att det känns för konstlat.

Jag har tagit mig så oerhört långt. Jag vill inte återgå till det som var förut. Min man gör ingenting om inte jag först blivit arg. 
I min frustration skällde jag på honom om det här i köket en dag. Ett av våra barn kom ner och började försvara sin pappa.

När jag blir arg på min man ser han ut som en strykrädd hund. Det är bara jag som pratar och han ser bara ledsen ut.
Ur mina barns perspektiv är ju han den som varit där. Han är den som gjort allt. Jag har inte varit mentalt tillgänglig på grund av allting som varit. Jag har fullförståelse för hur mina barn ser det.
Och jag tänker inte försöka tillrättavisa dem. Dels för att de har rätt till sina känslor, dels för att jag inte tänker involvera dem i sina föräldrars problem.
Det enda ja sa var att jag förstod att det var jobbigt att höra sina föräldrar bråka, att det var bra att hen sa till oss och att vi i framtiden ska ha våra diskussioner någon annanstans.

Men det var som en stor insikt för mig.
Detta går inte längre. Jag har försökt allt för att ge min man möjligheten att kunna slappna av, jag har försökt att se honom och jag har både visat och gjort handlingar för att visa att han inte längre är ensam i allting.
Jag har visat förståelse för att han har begränsningar. Men han gör ingenting utan tillsägelse. Jag har gång på gång förklarat att jag inte orkar mer, men han gör ingenting. 

Jag frågade honom vad han tror att han skulle aktivt kunna göra för att förbättra vår relation. Då sa han att han skulle börja gå promenader. 

Han förstår inte vad problemet är. Han säger att han tänkt att köpa ring, men det har inte blivit av. Han har tänkt att göra saker tillsammans, men det blir inte av. Sedan går han runt och försöker, lite som Igor, att ständigt vara till lags. Han återupprepar mina ord tillbaka till mig, han säger saker som han tror jag vill höra men som oftast inte ens har med saken att göra. 

Jag känner mig som en tyrann. Jag vill inte vara det.
Barnen ser mig som den onda, de tycker synd om honom och jag har gjort allt för att underlätta för honom, men han kan inte ens fråga mig hur jag mår för att rädda vår relation.

Ovanpå det är det min oro för ekonomin, för alla hushållsbehov för barnen. Han gör alltid det minsta möjliga vilket i slutändan bara gör att problemen växer. Han ljuger för sig själv och han undanhåller sanningen i rädsla för konflikt. 

Jag ser inte att något av detta kommer att ändra sig för han har ingen självinsikt. 

Jag har börjat planera för att skiljas.
Är jag ett rövhål?