• Anonym (bara drömmar)

    Drömmer att min mamma väntar på att få hämta mig

    Min mamma gick bort för 20 år sedan, jag var då 14. 

    Nu är jag 34. Ingen lysande stjärna direkt, men lever ett litet liv som jag trivs med. Man, barn, hund, liten villa i Stockholmsområdet, tack mamma, för arvet som gjorde att jag inte behövde ruinera mig för att köpa en bostad. Cyniskt? Hunden hjälper mig att odla på våren, haha. Vi har till och med en bikupa. Jag tjänar väl inte jättemycket pengar, lite under medel för min brasch, mannen tjänar medel för sin. Vi har det bra, helt enkelt.

    Det senaste halvåret har jag drömt om min mamma. Inte varje natt, men några gånger i veckan. Särskilt om jag gått upp tidig morgontimme och sedan somnat om igen. Hon komer i drömmen och liksom bara finns, men känslan jag får är att hon väntar på att få hämta mig. Nästan så att hon är besviken när jag vaknar och hon försvinner. 

    Jag tror inte på sånt där egentligen. Det är bara drömmar. Men de får mig att må dåligt, de dagarna är fyllda med konstiga tankar och funderingar, och jag vet inte riktigt var jag ska göra av det. Jag kan inte prata med min man om det, han skulle bara i bästa fall skratta bort det eller i värsta fall säga åt mig att skräpa mig, vilket säker är sant men kanske inte vad jag behöver från honom. 

    Jag vet inte riktigt vad jag vill med tråden heller, men om någon har något råd eller något så skriv en rad.

  • Svar på tråden Drömmer att min mamma väntar på att få hämta mig
  • Anonym (Mia)

    Jag skulle se det som att ditt undermedvetna är redo att bearbeta din relation till din mamma och förlusten av henne. Kanske för att du är stabil och mogen nog att ta itu med det nu? Kanske för att det är något du behöver för att hantera din roll nu, som vuxen kvinna och mamma? 

    Har du bra vänner och andra i din omgivning som du kan bolla tankar med så testa om de är redo att lyssna. Kanske ett syskon eller en moster som också kände din mamma? Annars kan det fungera med att föra journal över dina tankar och reflektioner eller investera i samtalsterapi.

  • Anonym (O)

    Ja, jag tänker lite som det första inlägget. Också för att det kanske (nu gissar jag vilt) för dig känns lite som att "det var så här livet blev", och att din mamma aldrig fick se det. Jag tänker på det faktum att du inte skriver så mycket om din mammas bortgång, hur hanterades den då?

    Men jag blir också lite fundersam när du skriver att du inte kan tala med din man om det. Varför inte? Det känns ju som en rätt viktig känslomässig sak för dig, kan du aldrig prata med honom om sånt?

  • Anonym (bara drömmar)

    Tack för svar. 

    Det är ju så länge sen hon gick bort så det är/borde vara bearbetat och klart för länge sen. Jag fick stöd på olika sätt i tonåren för att göra just det, både före och efter hon gick bort. Jag tror inte det här handlar om min mamma på det sättet. Kanske är det isf för att jag snart är lika gammal som hon var.

    Jag kan tala med min man om känslor och så, det är kopplingen till drömmar han skulle avfärda. Jag kanske var lite otydlig där.

Svar på tråden Drömmer att min mamma väntar på att få hämta mig