Han är typ bästa vän med sina barn och vice versa
Hej.
Min särbo har typ sedan ett halvår tillbaka börjat umgås mer och mer med sina barn/ungdomar där hemma.
Han har 2 söner och 1 dotter. Sönerna är i åldrarna 16 och 18 och dottern är 13.
Han har börjat umgås med dom på ett helt nytt sätt. Inte vara det gör vardagliga.
Vi har vart ihop i 3 år och i början så hade dom varannan vecka hos mamma/pappa men nu kommer dom och går lite som dom vill och veckorna hos vilken förälder dom är hos har uppenbarligen längre inte lika stor betydelse. Men tidigare så ringde dom isåfall innan och sa att dom kanske skulle kika förbi om det inte var pappa-vecka så han var beredd på att någon kanske dök upp rätt som det var men nu ringer dom inte ens innan dom isåfall åker dit utan bara somsagt kommer och går lite olika från dag till dag och tydligen är det absolut helt okej för deras föräldrar. Min särbo säger bara att dom är så pass stora nu och att det bara är kul att dom vill vara hos honom så ofta och att han bara tycker det är Nice att dom har sån frihet och gör som dom vill nu när ena sonen har moppebil & kör på sina syskon.
Det har lett till dom senaste 4-5 månaderna att det blir svårt att vara både spontan och planera inför helg och träffar då han inte vet om han har barnen eller inte och om barnen är där så vill han först se vad eller om dom tänkt göra något ihop innan han bestämmer något konkret med mig. Det känns även som att ju äldre barnen blir kan han likaväl hänga med dom på samma sätt nästan som han hänger med vänner. Han pratar om sönerna framförallt som att dom är gudar och höjer dom till skyarna och det nästan lyser om honom när han pratar om dom, precis som att han har sina söner som förebilder och bästavänner vilket blir lite skumt. Han nöjer sig liksom med att umgås med barnen 24/7 och barnen är dom enda han verkar tänkà på i sin närhet. Och ju mer han är med barnen desto mer vill barnen vara med/hos honom för uppenbarligen har dom ju kul ihop och kommer väldigt bra överens men barnen i 16-18 års åldern verkar mer intresserade numera att hänga med sin pappa om helgerna och kvällarnà än egna polare. Kan bara se till mig själv och jag hade nästan den bäst tiden med mina tjejkompisar när jag var äldre tonåring och ville sällan sitta fastklistrad med mamma och pappa.
Detta kanske låter som avundsjuka, det är det inte. Det är bara att jag kan inte sära på om detta är fullt normalt att en pappa och tonårssöner är bästa bästa vänner och gör ALLT ihop eller om det är udda?
Kunde inte låta bli att fråga min särbo när han började snacka om planer framåt med sina barn om hans äldsta son inte brukar vilja umgås med kompisarna i klassen eller andra vänner som tex på nyår, helger etc men han sa att jodå han har få men bra vänner men att HAN själv är tacksam så länge dom vill vara med honom så pass mycket som nu.
En sak att höja sina barn till skyarna men känns nästan som att han ser upp till dom på det sätt han pratar och hela hans värld är bara vad han och hans barn ska hitta på. Det var liksom ett annat slags liv när dom verkligen bodde varannan vecka för då hade även min särbo ett annat liv. Vi kunde ha middagar med grannar, åka iväg på tu man hand, planera semestrar långt i förväg, ha sex i soffan mitt på blanka dagen, laga mat till oss två - men nu är det som att den tiden är förbi.
Vad gör jag Och har jag rimliga känslor kring detta?
