Är det ok med " Halvsanningar"?

Det är ingen halvsanning när det kommer till de siffrorna, utan en ren lögn.

Det är ju en ren lögn.
För mig är inte en "halvsanning" något som innehåller en direkt lögn ( 5000:- vs 50000:- )

Ditt exempel är ju en ren lögn . Det är verkligen inte okej 

Pengar är något man aldrig kan ha som halvsanning eftersom konsekvenserna av att ljuga om pengar blir så oerhört stora.  Man skojar inte bort såna saker liksom. 

Inte om så där stora saker, nej!! Det där är dessutom ingen halvsanning utan en ful lögn och ett ekonomiskt svek inom relationen.

För mig är en halvsanning en del av sanningen, när man lämnar ute en liten del av information. Mitt egna exempel på detta är när man säger att man det är bra eller ok när någon frågar. Och man igentligen inte är på topp, men allt funkar. Då är det ju ändå ok då det funkar trotts att det inte är så bra som man kan ana. 

Det där som ditt exempel var är ju en lögn. 

Eftersom du känner behovet av att ljuga om en stor summa pengar kan man ju enkelt gissa sig till att det redan  finns åtskilliga lögner som.leder fram till behovet av att mörka summan....

Så nej. Detta är en stor fet lögn förklädd i nåt desperat försök att rättfärdiga redan existerande lögner. 

Så kan man undra vart gränsen går i ett förhållande, när är det ok eller inte?

Är det ok när man tror att det inte skulle vara en stor grej om man blev ertappad med halvsanningen?

Är det en ok halvsanning att presentera ett ex. som vän i sitt nya förhållande, då det just nu är bara ett Kompis förhållande, men egentligen var ett tidigare ex?

Eller en kk som rumskompis, när man inleder ett nytt förhållande, för det är vad det är just då?

Vart går gränsen när en halvsanning inte är lika "fel", är det hur man ska förklara om det blir avslöjat?

Har man ett bra skäl eller ursäkt, är det det som räknas?

Självklart spelar det stor roll vilken relation man har till den eller de man presenterar halvsanningen för, det jag tänker på är just i relationen med en partner i ett förhållande.

Jag tror jag i alla fall lutar mot att det inte är ok, när man har ett val mellan att vara ärlig eller vara tyst i alla fall.

Typ, "ser jag tjock ut i den här klänningen? Vet du vad, jag tycker du ser bättre ut i den här istället! " Hellre än "Ja".

Jag är rätt rabiat kring att man ska vara ärlig med sina närmsta. Viktigt förstås att man är finkänslig i det. Och om jag förväntar mig ärlighet av min partner så kanske jag får undvika att fråga om sånt som skulle såra mig. Ex:

- Varför tog det slut med ditt ex? eller
- Varför blev du sen hem?  
= förväntar mig fullt ärligt svar 

- Ska jag behålla de här jeansen eller sitter de konstigt? eller
- Vilken är min sämsta egenskap?
= förväntar mig ärligt men finkänsligt svar

- Vem av våra bekanta skulle du helst ligga med? eller
- Har du haft känslor för någon annan än mig någon gång under vår relation?
= skulle inte ställa frågan

Borde man inte kunna ställa sånna frågor och få ett ärligt svar? Om det är någon man är beredd attleva resten av livet med?

Jo, det tycker jag. Jag uppfattade att "Just Precis" förväntar sig ärliga svar även på sådana frågor, men undviker att ställa dem för att slippa eventuell svartsjuka eller andra jobbiga känslor.

Det går ju utmärkt att leva hela sitt liv med någon utan att veta exakt vilka andra personer hen attraheras av.

Ja precis.

Om jag frågade min man vem av våra bekanta han helst skulle ligga med skulle han nog ifrågasätta varför jag vill veta det, för inget bra kan komma ur den frågan och den är därför rätt barnslig, men om jag pushade så skulle han svara ärligt.

Men eftersom att jag inte tror att man helt kan kontrollera sina känslor utan bara hur man agerar på dem ser jag ingen poäng med att ställa såna frågor till varandra i en relation.

Så om jag frågar min partner om hennes kompisar, och får svaret att dom bara är kompis, men upptäcker senare att dom tidigare haft sex med varandra, och får svaret att just då när jag frågade är dom bara kompisar, är det en acceptabel halvsanning, eller?

Nä, jag hade tyckt att det var en lögn eftersom att din partner förstår precis vad du är ute efter.

En acceptabel halvsanning skulle tex vara att säga att man haft en fling men att det inte varit så mkt känslor involverade, även fast man egentligen varit ganska kär en gång i tiden, för att inte såra eller oroa sin partner i onödan. 

?eller ärligt talat, om du frågar din partner: ?Är det nåt mellän er eller?? och din partner svarar nej, för att hen absolut inte har annat än platoniska känslor, så spelar det ingen roll att de legat i begynnelsen. Tycker inte att man behöver avrapportera allt. Hen har talat sanning.

Om du frågar om det varit något mellan dem så behöver hen förstås vara ärlig.

Då kan man svara enligt hur relationen är just nu, oavsett om man varit i ett 2 årigt on/off förhållande, och träffats som kk, sålänge läget just då är helt platoniskt alltså enligt dej?

Vad exakt är frågan? Om du frågar: Är du kär i honom? kan ju nej vara ett sanningsenligt svar. Samma på: Är det något mellan er? 

Har man haft ett on/off-förhållande i hyfsad närtid tycker jag ändå att man bör upplysa om det. Men din partner kanske trodde att du skulle freaka ut om hen berättade det. Skulle du det?

Jag skulle säja som det var direkt. Om jag skulle leverera en halvsanning, och det kom fram senare, vad skulle det vara värt om allt ja sa senare var sant?

Halvsanningar funkar bara om den man berättar som till aldrig får reda på hela sanningen.

Sen kanske den som man berättar ar en halvsanning för bör få chansen att välja eller åtminstone veta om vad man ger sej om på.

( Preventivmedel, sjukdomar, massiva skulder, ) Sånt som skulle påverka ev. framtid.

Och ska partnern freaka ut, är det väll bättre att det händer på en gång, och inte efter ett år, som blir bortkastat för båda.