Nu har jag hamnat i en situation jag aldrig trodde.
Jag är den yngre kvinnan som bara är några år äldre än hans barn. Jag är 42, han 58 och hans äldsta son 38, sen finns några barn till, yngsta är 20 och därmed bara 5 år äldre än mitt äldsta, jag har även två yngre barn, 6 och 8 år gamla.
Vi ser ganska jämngamla ut tillsammans, jag har alltid sett äldre ut än vad jag är och jag hade väldigt svårt att tro att han var över 50 när jag hörde det första gången. Det här är väldigt ovan för mig då äldsta barnets pappa var tre år yngre än mig och de flesta trodde sonens farfar var pappan eftersom de ser unga ut. De yngre barnen har en pappa som är äldre än mig men fortfarande blir leggad när han köper öl ifall han rakar sig (han har skägg enbart för att se någorlunda vuxen ut).
Jag har alltså trott större delen av mitt liv att män med "ungt utseende" är min typ. Tills han kom in i mitt liv. Han skjutsade sin pappa till äldreboendet jag jobbar, för att häls på frun/mamman som just flyttat in. Så stilig. Men mest föll jag för hur han brydde sig om sina föräldrar. Det var alltid min höjdpunkt på dagen de veckor han följde med, speciellt som mina ex inte direkt visat någon som helst omtanke om mig, hur han och hans pappa kärleksfullt hanterade frun/mamman gav mig hopp om att det finns vacker kärlek i vår värld.
I somras hade vi personaldag som slutade med dans på en restaurang i stan, och han var där och firade en väns 60-årsdag. Han bjöd upp mig och vi dansade några danser. Nästa dag sms-ade han mig, och erkände att han lånat numret jag gett hans pappa (han bor nära mig och har ibland problem med sina hörapparater) och ja, det ledde till kvällspromenader, och sedan till middag och, ja...
Vi har pratat om att flytta ihop. Hans hus är stort och tomt, han är änkling sedan 5 år och yngsta barnet flyttade ut först när hon började universitetsstudier på annan ort för 1,5 år sedan. Vi lider ingen nöd i vårt nuvarande hus, men det är lite för stort för min ekonomi och känns väldigt tomt när barnen inte är här.
Under julhelgen berättade berättade ett av hans barn att han ska bli morfar i sommar. Han är redan farfar till en 14 åring och en 4 åring. Jag var inte med, de vet att vi träffas och vi har setts vid flera tillfällen men julen kändes för högtidligt. Han har sagt att de lever i illussionen att han levat i celibat sedan deras mamma dog (hon var sjuk länge och hade uttryckligen önskat att han inte skulle sitta hemma på kammaren när hon dog, även barnen höll med om att hon hade lämnat dem långt innan kroppen gav upp, så det var ingen lång sorgeprocess) och vi har väll inte försökt ta ifrån dem den villfarelsen.
I början veckan var jag in för att byta ut min hormonspiral jag satte in efter att yngsta barnet föddes. Den var inte där. Eller, den är där, bara inte på rätt ställe. Och den har sällskap. Jag har läst om sånt här i kärleksromaner. Det var alltid så befängt att jag brukade skratta. Jag skrattar inte nu. Jag ska in nästa vecka för ultraljud, jag var hos vuxen-prev och sköterskan kunde inte mer än konstatera att hon såg en trådände, som inte rörde sig när hon försökte dra i den, samt konstatera att det såg ut som vid en pågående graviditet. Jag fick göra ett graviditetstest och tja, blått på vitt, här är jag nu.
Jag försöker över tänka hur jag ska göra, men det är ju ganska lönlöst innan jag vet hur långt graviditeten gått. Sköterskan gissade att jag var några månader gången, med tanke på hur det såg ut där nere men att jag inte märkt att jag ökat i vikt eller fått mage. Jag har allt för många extrakilon runt magen, och har faktiskt tyckt att var lite orättvist att jag trotts ökad fysisk aktivitet, med mycket hundpromenader och ... annat... inte gått ner i vikt fast han har gjort det.
Jag har alltid varit noga med preventivmedel för att slippa överväga abort, efter ett skrämskott med brusten kondom i tonåren. Men jag känner mig för gammal. Men tänk om jag gått för långt?
Han tar det med ro. Han säger att han är med mig oavsett vad jag väljer, och vi har diskuterat detta ur alla vinklar så fort mina barn varit utom hörhåll. så jag känner verkligen att jag har hans stöd.
Jag är mest rädd för vad hans barn sak säga. De är redan tveksamma till mig eftersom jag är så mycket yngre än honom, men har börjat vänja sig, speciellt som deras barn kommer bra överens med mina.
