Har jag stora sorger inombords, som inte kommer upp? - Drömde och vaknade med sorg

Jag brukar inte känna sorg. Det var länge sedan kändes det som. Inget i min vardag påverkar mig till ilska eller sorg. Jag kan förvisso känna irritation.

Jag känner dock av känslor som rädslor och tar beslut vad man bör göra vid vissa specifika känslosamma situationer. Jag är mer rationell av mig.

Jag är sentimental dock och tycker mina minnesvärda saker, har verkligen enorm stora betydelser för mig.

Jag drömde inatt om min pappa. Jag har tänkt på att när jag väl känner sorg, så är det endast när min pappa kommit till mina drömmar.

Jag hade fin tid med honom som barn. Han och jag lekte. Men desto äldre jag blev, desto mer kan det ha kommit sig att han inte visste hur man skulle hantera äldre barn. Och sedan tonår. Men han var relativt frånvarande av sig i alla fall. I övrigt var han en man av hjärta på rätt plats. Även om han ändå inte alla gånger tänkte på ens mående och agerade själviskt. Men han, till skillnad från min mamma, slog aldrig mig. Faktum är att han i princip aldrig skällde på mig. Han kunde mest säga med bestämda ton. Men aldrig skällt, uppvisat aggressivitet eller annat otäckt. Till min skillnad från min mamma, som både agerade manipulativt, lurat mig i saker, ljugit och till och med spottat, sagt fula ord (riktigt grovt språk), hotat, slagit och stulit mina saker. Och aldrig agerat respektfullt. Utan jag var mer som en ''objekt''.

Hursomhelst, så avled min pappa ifrån hjärtinfarkt för tre år sedan. Jag hade för länge sedan egentligen redan flyttat hemifrån och avslutat all kontakt med familj och släkt.

Men pappas död, fick mig i storgråt. Jag fick en fin video. Där många bilder samlades. Dessvärre fick jag inte vara med och välja bilder. Så många bilder var på min storebror och inte så mycket på mig. Var jag med, så var min bror också med på bild. Så tyvärr, visar det sig att familjen är fortfarande sig lik med den enorma ego, som bland annat fick mig att välja bort familjen.

Den videon berörde mig och gör det nästan lika mycket.

Jag tänker mycket på honom ibland.

I min dröm grät han. Han var ledsen och jag blev ledsen. Jag vaknade med sorg.

Jag var också rädd för att min mamma skulle komma att dö snart.

Lite tankar på att ta kontakt med familjen igen, men det är svårt. Det krävs ganska mycket energi, med att stå ut med samtliga lögner, eventuella rasist-prat, hat och annat. Men sen är familjen opålitlig - Men det är en annan diskussion.

Jag undrar: Eftersom jag kände sådan stor sorg. Så undrar jag varför jag enbart gör det i drömmarna och vaknar vid sorg. Men sedan känner jag i princip ingenting.

Jag tänkte på att jag ville prata med någon angående om detta, men jag har faktiskt inga vänner jag kan prata med detta med. Jag känner också det blir en börda. Jag kan inte heller kontakta vem som helst. Det måste vara någon som jag känner är empatiskt och vill lyssna.