Lämna eller inte

Jag tror faktiskt att ditt generella mående med småbarnsliv, stress, vantrivsel gör att du ifrågasätter din relation. Du skriver ju att du älskar honom, så vad är det som gör att du ifrågasätter relationen?

Alla delar i livet påverkar varandra, så när det är tufft på olika plan så är det inte så konstigt om man funderar på hur relationen mår. Men det är ju ändå viktigt att hålla isär vad måendet beror på. Och jag tycker ALDRIG att man ska ta stora beslut när man inte är i balans. 

Ni har två små barn ihop, livet är då emellanåt tufft, men jag är rätt säker på att det inte blir lättare att vara ensam. Visst, man får några dagar egentid, men man längtar också ihjäl sig efter barnen, är ensam om mycket och har kass ekonomi. Om förhållandet inte är destruktivt (ojämställdhet, elak partner etc) tycker jag verkligen man ska kämpa på med så små barn. Du har ändå ganska nyligen valt att skaffa två barn med honom.

Jag tror ni ska ta tag i en massa andra saker än er relation först för att få en stabil vardag. Du kanske behöver prata med någon själv, ni kanske behöver dela upp ansvar och sysslor bättre. Ta tag i jobb och boende om det skaver. 

Sen behöver du vara tydlig med vad du behöver mot din partner. Är du i behov av egentid och space, försök då att hjälpas åt att skapa det. Du verkar ha en fin och stöttande partner. Ta den hjälp han erbjuder!

Med tydlighet så menar jag även att han måste få till sig vilken bekräftelse du behöver. Detta och att få ordning på bråkandet, kan ni få bra hjälp med på terapin.

Jag säger som ovan, ni är mitt uppe i det just nu.
Det betyder inte per automatik att dina känslor inte stämmer. Du kanske inte älskar honom och ni kanske inte bör leva ihop.

Men börja med att gå i rådgivningen. Försök reda ut exakt vad det är som skaver och testa att lösa det först.
När det är så mycket som händer samtidigt och krav från alla håll så är det inte lätt alltid.

Nu har du identifierat att du behöver mer bekräftelse. Kanske kan det räcka för att få dig att känna att vardagen får ett annat skimmer och att livet inte bara är "en småbarnsdimma"? Och om han då också förstår att det är vad du behöver och ser till att du får det så vore det inte för mycket begärt?

Jag tänker att det är lite som att man har olika språk och man funkar på olika sätt. Jag behöver inte den sortens bekräftelse som du beskriver men om min man erbjuder sig att ta några extra nattningar av barn en vecka blir jag nästan tårögd. Det är mitt "love language" just nu. Och det innebär att jag får en stunds återhämtning utan att det kostar något. Under tiden han lägger dem går jag en halvtimmes promenad eller så hänger jag tvätt och plockar undan en del stök. Det skapar ett lugn i mig och när vi sen sammanstrålar i soffan 45 minuter senare är jag lugn (pga inget som behöver göras) och han får möta en klart trevligare fru.

Sen händer det ju att man landar i olika insikter kopplat till att man kan ha förändrats i och med föräldraskapet och föräldraledigheten (tid ifrån sitt "arbets-jag"). Och att man ser sig själv i ett annat ljus, kanske i en annan yrkesroll och att ens fokus eller mål med livet har förändrats på ett vis som gör att man inte längre är en jättebra match med sin partner? Klart att det kan vara så.

Jag hoppas att ni får en bra terapeut och kan börja reda ut detta tillsammans!

Tack. 

Jo men just nu känner jag bara att jag måste jobba på mig själv på mitt eget håll utan att känna press i relationen. Jag vill kunna känna att jag kan gå ut och festa då och då om jag vill, vilket har varit en stor anledning till våra bråk det senaste halvåret. Han blir orolig när jag är ute och det leder till bråk.
Jag ska va ärlig med att säga att jag inte är en ängel eller har varit. Jag har gjort saker mot honom tidigare som har skadat tilliten, men han har ändå valt att förlåta mig för det så det är väl inte orimligt att jag då tycker att han borde ha släppt de sakerna vid det kär laget? 

Jag har varit tydlig med det hela vårat förhållande, men det är som att det inte går in. Visst visar han uppskattning och bekräftelse på sitt sätt, men det är inte så jag vill ha bekräftelse. 

Att förlåta saker och kämpa vidare betyder inte per automatik att man samtidigt litar på någon. Tillit tar år att bygga upp och under förutsättning att DU inte fortsätter med att ge honom skäl att tvivla på tilliten. Om han inte litar på dig när du går ut har han förmodligen skäl till det och det får du vackert köpa och svälja. 

Varför måste jag köpa och svälja det? Tycker det är orimligt att han fortfarande inte litar på mig faktiskt. 

Hade du resonerat likadant om det var HAN som gjort bort sig och du inte kan lita på honom? 

Är du dum på riktigt eller låtsas du bara? 

För att det är DIN uppgift att jobba på tilliten , inte hans. 

Jo men jag har ju inte gjort om det och det var ett par år sen så jag kan tycka att han borde släppa det. 

Men huvudproblemet är ju fortfarande mina tappade känslor. Hur ska jag göra? 

Jag får intrycket att du inte klarar av vardagen just nu, med relation, barn och jobb och att du, kanske omedvetet, projicerar det på din sambo och ger honom skulden.
Du behöver space, vilket jag förstår, men måste det ta sig uttryck i att ut och festa med vänner? Kan du inte njuta av egentid på annat sätt? Eftersom du missbrukat hans förtroende tidigare kan nu inte begära att han ska lita på dig. Kan ni inte ordna barnvakt och gå ut tillsammans?

Att du känner dig trängd och pressad över att din sambo vill stätta dig och kämpa för relationen är ett mycket dåligt tecken. Det borde vara tvärtom. Ta familjerådgivningen på allvar, ni är illa ute!

Sa till honom att jag tror att det bästa just nu är att vi inte bor med varandra. Att vi ser det som att det är slut, men jag stänger inga dörrar, men måste få jobba på mig själv först utan honom. Jag ska flytta hem till en kompis imorgon så får vi ha barnen var tredje dag eller så till att börja med. Vi ska såklart gå på familjerådgivningen, men jag vet inte vad det ska leda till, men ska såklart ge det en chans. 
Han bröt såklart ihop men Aa att han såklart inte kan tvinga mig att vara tillsammans med honom. 
Vad tror ni var det rätt beslut? 

Rätt eller fel kan bara du bedöma. Lutar dock åt fel, ditt beslut känns oöverlagt. Men kanske kan pausen leda till något gott.
Synd att ni skaffade barn, du känns inte mogen nog för det när du ballar ur för normala vardagliga problem. Men ni passar kanske inte ihop?

Vadå vardagliga problem? 

Och ja vi har passat bra ihop tidigare.