Lämna eller stanna?
Hej! Jag behöver input utifrån då jag är förtvivlad och försöker leta svar.. Lever i ett förhållande med barn, vi har varit tillsammans i +10 år.
Jag går i tankarna att lämna förhållandet då jag känner mig framförallt kvävd och inte har tillåtelse att växa. Allting blir en diskussion om det är något jag vill göra, en sån sak som att färga håret blir en hel diskussio. Allting har egentligen varit bra från början, förutom känslan att bli kontrollerad om beslut som tillhör mig själv. Han är ingen dålig människa, han har bara fasta principer och det gör att varje sak ofta blir ett bråk eller diskussion och jag känner mig kontrollerad. Jag fick bråka mig till ett arbete för några år sedan och hoppade på en utbildning som han sen försökte få mig att hoppa av. Han ansåg jag var ego och ja, det var jag för det var enbart för min skull.
Fick sen fast arbete, och sen dess har han tjatat om att jag ska säga upp mig för att vi ska kunna arbeta med företag hemifrån. Sagt och gjort, fast jag älskar mitt jobb (på gott och ont) så sa jag upp mig för att gå över på timmar fast jag egentligen inte vill och det ångrar jag nu delvis. Jag känner behovet av att utforska livet mer och jag känner behov av förändring längst in i hjärtat men jag är rädd att göra fel. Jag kommer krossa han och barnen om jag lämnar, men jag känner själv att jag kommer döda mig om jag stannar. Jag litar inte på mig själv, då jag dessutom gick in i väggen pga allt ansvar hemma och arbetet och hamnade på sluten psykriatrin. Han är trygg, stabil, vi har bra gemensam ekonomi och jag vet alltid var jag har honom, men för varje sak jag vill göra måste jag argumentera och kämpa. Bara att skaffa ett gymkort är liksom en process, eller vad som än inte faller i linje med hans tankar. Har försökt prata med honom om det, att om jag vill så vill jag, att det inte förändrar mig men han anser att om man ex förskönar sitt utseende är det för man söker en partner, eller om man tränar för att se bra ut så är det också för att man söker en partner.
Jag har tröttnat men pga utmattningsdepressionen och alla mediciner som tillkommit vet jag inte om jag överhuvudtaget är rimligt i mina känslor eller tankar? Är det såhär för alla? Är jag konstig som överväger att lämna ett +10 års förhållande för att jag känner mig kvävd? Han anser arbetet gjorde att jag hamnade på psyk inlagd, men faktum är att även hemma har jag brutit ett stort ansvar och gjort nästan allt då jag oftast kommit hem tidigare osv, så det har också varit en stor bidragande faktor då vi bor på en gård och har många djur.
Snälla hjälp mig sortera i vad jag känner, jag har ingen att prata med förutom honom och det försvårar hela situationen.
