Är det jag som är orimlig, eller är det min fru?
Jag behöver lite perspektiv från andra, för jag känner att jag blir utmålad som den onda, även när jag försöker hjälpa till.
I morse höll vi på att göra oss i ordning med vår 5-åring och vår 7 månader gamla bebis. Jag gick upp först och fixade frukost, som planerat. Min fru skulle ta vår äldsta till förskolan. Men när hon matade bebisen sa hon att hon var väldigt trött.
Så jag sa: ?Ingen fara, jag tar hand om allt ? klär på vår 5-åring, ge bebis frukost, borstar tänderna osv? så kan du vila en stund och lämna honom efteråt.?
Men hon ville inte att jag skulle mata bebisen eftersom hon var rädd att jag skulle spilla mat på bebisens tröja, trots att bebisen hade haklapp. Så hon fick aldrig sin vila.
Sedan bad hon mig att köra vår 5-åring till förskolan för att hon var utmattad. Jag sa ja, men att jag då skulle vänta en timme innan jag åkte eftersom det passade med min arbetstid. Hon blev irriterad och sa att det är viktigt att lämna honom i tid för att skapa rutin inför skolstarten. Jag svarade att jag inte ville köra fram och tillbaka i onödan.
Hon blev riktigt arg och sa att jag inte hjälper henne eller respekterar schemat. Jag känner att varje gång jag erbjuder hjälp, så slutar det ändå med att jag är boven.
Dessutom har hon tendens att göra det fullständigt dramatiskt så barnen behöver absorbera allt detta, trots hur mycket hon vet att jag avskyr när barnen blandas in. Jag vill ha lugnt vuxet snack, men hon skriker och går till verbala attacker.
Jag är väldigt lugn och med lång stubin, men när hon blandar in barnen så kan jag inte hålla tillbaka och kan få ur mig saker som att hon är en psykopat och manipulerande.
Är det jag som är orimlig här, eller överreagerar hon?
