39-åring som aldrig haft partner? Åsikter?

Tror det här resonemanget handlar om att fiska efter ursäkter till att få avsaknaden av partner att handla om saker som inte beror på dig själv. Flyttande av ansvar för sin egna behov. Börjar låta som en offermentalitet där saken mynnar ut till att skapa en oförmåga att styra över sitt egna liv.

Passa dig. Om du nu är blyg, ser ful ut och har svårt för tjejer så behöver du ha det som utgångspunkt, inte vad du tror att tjejer tycker/ tänker. Flytta handlingskraften och förmågan tillbaka till dig själv.

Jag är driven när det kommer till många saker, men jag har det svårt med just kvinnor. Även fast jag haft en del tjejkompisar igenom livet. Men romantik vill dom inte ha med mig. Men just detta "driv" med kvinnor har jag tappat tyvärr. Jag slutade försöka aktivt vid 30.På vilket sätt förstod du att hans situation var som det var? Socialt klumpig? Men jag förstår att dom som är i min situation ofta är det något fel på... men åren går fort och tappar man bort ungdomsåren är det nästan kört. Jag var väldigt ful tills jag var 30 men fulheten minskade ju äldre jag blev. Men nu är jag här jag är....

Ja, socialt klumpig. Tafatt. Lite egen. Pratade i princip bara om sitt intresse. Ställde inga frågor. Ingen ögonkontakt, tittade mest ner i bordet.

Jag har en vän som var oskuld till 35, men nu är han sambo sedan många år.

Det kan säkert lösa sig, men det kräver ju lite flyt och fortsatta försök.

Vad fick dig att ge honom en dejt från början? Jag är ju definitivt inte som honom iallafall.

Som jag skrev i mitt första inlägg så var han mysig när vi chattade. Helt annorlunda irl.

Hur är du då?

Jag är bara lite blyg, men jag har inga problem att hålla konversationer. Men just det där "första steget" att börja prata med någon är jobbigt. Men inte om vi redan t.ex pratat på nätet innan. Jag får ju tyvärr inte komma till någon dejt tyvärr.

Har du varit på dejter?

Samma här
inget fel med det. 

Tråden handlar om en person som önskar kärlek men ej fått. Så tror ej han pikar oss som väljer bort partner.

Jag har dålig karaktär i det att jag är lite för nyfiken ibland så jag hade säkerligen funderat en del över varför men har socialt vett nog att inte ställa opassande frågor om det. Men annars skulle jag inte lägga någon vidare vikt gällande brist på tidigare relationer eller få dejter. Dels för att när det kommer till dejter så är jag själv oerfaren då jag träffade min make ungt och hann därför aldrig dejta på ett mer seriöst sätt. Delvis även för att när det kommer till just avsaknaden av erfarenhet kring relationer, så kan givetvis det få betydelse men likväl inte, så där får tiden utvisa. 

Gällande det sexuella så tänker jag att det ändå är något man utvecklar tillsammans så tidigare erfarenheter eller brist på dem spelar mig ingen roll - säger inget om hur vi utvecklar vårat gemensamma samliv. Förstår att alla tänker olika kring detta - vilket såklart är ok - men för mig är det inte viktigt att allt faller på plats direkt. Gillar jag någon så vill jag vara nära den och är det lite fumligt och mindre bra - tja, då har vi kanske några roliga minnen att skratta åt senare i livet.

Jag tänker ungefär likadant. Om han har en tilltalande personlighet och välvårdat yttre skulle jag inte se det som något stort problem med bristande erfarenhet av sex och relationer. Men saknar man erfarenhet i den åldern finns det viss risk för att det beror på att han är lite knepig på något sätt.

Jag har ingen aning om ur erfaren min man var när vi träffades. Vi har aldrig pratat om det eftersom det för oss är helt ointressant. Vi tycker om varann och vill vara med varann, och det är det viktiga. Så han kanske hade varit med 0 eller 15 före mig. Ingen aning. Bryr mig inte.

Ja, jag har levt med en man som inte hade haft någon innan mig. Jag blev kär i honom och vi trivdes ihop - så det var det var det viktigaste. Han var runt +35 år. 

Jag tror att dejtinglivet blivit svårare nuförtiden. Tror nästan att det bästa är att engagera sig i föreningsliv och jobbet. Med tiden får man kontakt med folk.

Men sen finns det faktiskt tjejer/kvinnor som också är blyga och försiktiga med lite lägre självkänsla. Ni borde hitta varandra och bygga upp varandra tillsammans. Kanske kan en Facebook sida hjälpa er, att ni hittar varandra. En blyg behöver inte möta en blyg men ni kanske ändå känner er tryggare med varandra och det kan finnas gemenskap i det också.

Jag tror det, lite svårt att avgöra vad som är dejt men ja kanske. Ingen klassisk gå ut och äta middag däremot.

Om man inte vet så har man förmodligen inte varit på dejt.

Det är klart att det är något man skulle reagera på och undra över när man först hörde talas om det. Men fick jag en bra känsla av personen, vi klickade på alla sätt och han obehindrat kunde prata om varför det blivit så, hade hans oerfarenhet inte varit ett hinder för mig. Det hade varit viktigt att han inte verkade desperat och inte gjorde det till en större grej än vad det behöver vara.

Däremot hade jag nog satt ganska mycket press på mig själv i en sån situation, att vara någons första och kanske enda. Jag skulle känna ett stort ansvar. Vilket ju egentligen är onödigt.

Med ärlighet, bra kommunikation, hänsyn och öppna kort löser man det mesta.

Ser inte varför det skulle vara ett problem. 

När du träffar någon det klickar med så kan ni ju utforska tillsamman och lära er vad ni tycker om tillsammans. 

Kanske tom kan ses som en fördel att du inte haft möjlighet att få ?dåliga vanor? som hon inte skulle uppskatta. 🤷?♀️

Men om du träffar någon som du verkligen bryr dig om dig, så kommer det inte spela någon som helst roll för henne. 

önskar dig all lycka och framgång (men glöm inte att chansen ökar rejält om du faktiskt måste försöka träffa någon)🤞

Ett ex var 32 när vi träffades och hade aldrig haft en flickvän. Det gjorde mig inte så mycket. Han var inte sämre än någon annan.