Ni som aldrig fick ta hem kompisar

Ok men förstår du nu vad det skulle kunna bero på? Du har ju fått massor av förslag på vad det skulle kunna vara? Det är klart att du inte kan veta exakt vad det är men kan du förstå att det finns massor av anledningar till att man inte vill ha hem andra barn?

Mina barn leker inte längre, den yngsta är 25.

Vad för "försvar" talar du om?
Man behöver inte försvara att man inte vill ha lekstuga hemma förstår du.

Lekstuga för att man har en kompis hemma ? Ja så kan man se det också. Det är synd om barnet som aldrig får chans att ta hem en vän ens! 

Vi var under många år tillflykt för flera olika Maskrosbarn.
Av någon anledning så drogs vår son till dessa tjejer.
De historier vi har fått höra från dem är ibland nästan ofattbara.
Men samtliga har varit tacksamma för att de just fått en trygg punkt i livet hemma hos oss. Och vi är tacksamma att vi fått ta del av deras historia.

Det jag vill ha sagt med detta är att något barn säger att de inte får vara hemma och leka hos dem, fundera lite till och låt dem vara hos er och leka (ha en säker stund) om ni inte har något mot att ha barn hos er.
Till er som har begränsat era barn att ta med kompisar hem, ni har säkert era skäl, men tänk på att om barnen är trygga med att ta med vänner hem så kommer ni också ha mycket bättre koll på vilka de umgås med när de blir äldre.
Jag personligen är övertygad om att barn som känner sig trygga med att ta hem kompisar också kommer att vara tryggare att berätta för sina föräldrar om de har problem senare i livet.

Det här tror jag också på. Om barnen tar med sig kompisar när de är små fortsätter de ofta med det även som tonåringar vilket innebär att man har bättre koll. Dels lär man känna kompisarna och dels är de inte ute och ränner lika mycket. 

Det är helt klart värt besväret och stöket i mina ögon men jag förstår om man måste prioritera annorlunda om man är utbränd eller har andra svårigheter som begränsar möjligheten till att lajva fritidsgård. 

Mina föräldrar söp på fritiden men jobbade så det hände bara någon enstaka gång jag tog hem en kompis. Ringde någon på så gick jag ut på trappen för att prata.

Sluta hacka på TS. Jag utgår ifrån att TS vill ha en förklaring som hen kan förstå och förhålla sig till då hen är orolig för barnen.

Den stora mängden skräckberättelser om psykiskt sjuka, missbrukande och/eller våldsamma föräldrar här har knappast det lugnande effekten. Kanske inte heller narcissistiska uttalanden om ?andras ungar?, ni som skriver det verkar ha missat att det är ett uttryck för ett grovt osympatiskt drag hos människan, som må vara mänskligt men som varje vettig människa jobbar med - att inte göra för stor skillnad på egna barn och andras ungar.

När jag var liten brukade jag fantisera om att något vuxen skulle upptäcka hur jag hade det och säga till min mamma på skarpen. Alternativt bara ta mig därifrån.

Det hände tyvärr aldrig, jag antar att folk var upptagna med att ?sköta sitt?.

?och för tydlighet tycker jag självklart att olika sjukdomstillstånd och funktionsnedsättningar förstås kan påverka möjligheten att ta hem barn, och att man till syvende och sist bestämmer själv om sitt hem. Men TS gör BARA rätt i att försöka förstå! 

Förstå  ¨något som inte angår henne.

Läste du mitt inlägg precis ovanför? Skulle vara intressant med dina tankar om det?

Det angår visst henne. 
Alla barns välmående angår oss alla.
Om det är missförhållanden som gör att de inte vill ta hem kompisar så angår det självklart det dig. 
Kanske måste man göra en orosanmälan? 

Men, det kan lika gärna vara att föräldrarna bara ogillar andras barn, eller att det finns en annan rimlig förklaring. 
Oavsett så tycker jag att man ska vara lite nyfiken. 
Det är bara att vara medmänsklig att bry sig när det gäller barn. 

Om fler brydde sig om andras barn och deras hemförhållanden hade vi kanske inte haft så långa köer på BUP, eller ungdomar som mår dåligt. 

De som skriker högst om "sköt ditt och skit i andra" är oftast de som inte klarar av att ta hand om sina barn samt inte inser det.

Jag talar tex om personen anonym eller vad personen kallade sig som gick rätt hårt åt TS att sköta sig själv och skita i andra.

Skulle fler engagerade sig i barn som lever i dåliga hemförhållanden är väl det jättebra. Och under min uppväxt var det då inget barn jag kände till som levde under sunda hemförhållanden som inte fick ta hem kompisar. Visst fanns det några barn med föräldrar med missbruksproblem hos föräldrarna som jag aldrig var hem hos och dom rände på stan i tidig ålder och ett par av dom är döda nu. Så jag är glad över att ha ungdomar hemma och också fått chansen att köra känna kompisarna.

Vårt barn med ADHD är nu 8 år och för ett halvår sedan blev jag tyvärr tvungen att säga att barnet inte längre får ta hem kompisar.

Vårt barn har ALDRIG plockat upp leksaker efter sig och det verkar omöjligt för henne att lära sig det. Det är tvärstopp där. Hon blir dessutom så speedad när hon tar hem kompisar att hon vänder upp och ned på hela sitt rum med alla leksaker + halva vardagsrummet.

Efter en stund av lek (30 min) brukar både hon och hennes besökande kompis söka sig till oss föräldrar för att vi antingen ska aktivera dem på ett sätt som blir meningsfullt för båda, eller lösa en konflikt. Det brukar sluta med att min man får leka med vår dotter och jag får leka med kompisen för att alla ska vara glada.

När kompisen väl har gått hem är jag helt slut, men då får jag ägna 40 minuter åt att plocka leksaker. Jag har inte kraften till detta! Det blir sååå mycket merjobb för mig när vår dotter ska ha lek-kompisar hemma och jag är så ofantligt trött. Vår dotter är dock supersocial och hennes kompisars föräldrar undrar varför hon inte får ta hem kompisar längre. De är ju bara barn! Men olika barn är olika självständiga. Jag känner mig som världens sämsta mamma som har stängt dörren nu. Vill inte öppna dörren igen förrän vår dotter är stor och självständig och de kan hålla sig inne på hennes rum under tiden de är hemma hos oss.