Jag har aldrig varit speciellt mycket för fysisk närhet. Kan vara mysigt att sitta nära i soffan, kramas och kyssas... men jag brukar heller inte sakna det. Däremot senaste tiden har behovet ökat enormt och närmast blivit plågsamt. Jag är heller ingen som vill träffa någon bara för något fysiskt, men jag känner inte alls igen mig själv längre... det gör faktiskt ont att inte ha någon att vara nära...
Någon annan i samma sits?
Tror vi är många som känner likadant med tanke på den ensamhet vi har i samhället. Speciellt bland männen då det är kvinnornas marknad. Med det sagt betyder det inte att de finns kvinnor med som mår dåligt över att inte få nära kontakt.
Tror vi är många som känner likadant med tanke på den ensamhet vi har i samhället. Speciellt bland männen då det är kvinnornas marknad. Med det sagt betyder det inte att de finns kvinnor med som mår dåligt över att inte få nära kontakt.
Jag förstår dig TS. Jag tycker själv om att vara ensam fast ibland saknar jag någon att krypa upp till och bara vara nära. Det är en jobbig känsla och jag vet inte vad jag ska göra åt den.
Det betyder att om 10 killar och 10 tjejer går ut en fredagskväll med fokus på att få med sig någon okänd hem, så går 9 av tjejerna hem med en random kille, medans 1-2 av killarna går hem med en tjej.
Okej nej dessa 10 vas 10 grupperna träffar inte varandra.