vilsen mamma söker svar

Nu när ni har flyttat isär så tycker jag att mannen helt ska sluta prata  om din son i negativa ordalag. Säg lugnt rakt ut
"Nu slutar vi diskutera min son, Vi har flyttat isär, det finns ingen anledning att diskutera det. "
Tycker han det är jobbigt med din son får han åka hem till sig.

Jag håller med. Men blir väldigt osäker i allt. 
Han kan säga att sonen är udda, konstig och att han aldrig skulle anställa honom till ett jobb med den attityden osv. Jag blir livrädd att jag faktiskt har förstört mitt eget barn.

I hur många trådar ska vi undra varför du fortfarande är i en relation med en idiot? Hur kan man välja någon som är elak mot ens barn, som går över alla gränser?

Du har helt rätt ts. Jag tycker det är jättebra att ni har flyttat isär och ni borde göra slut, nu. Det din pojkvän håller på med är att förstöra din son, se till att det upphör nu. Han kränker honom och behandlar honom dåligt, vill du det? Bioföräldrar måste bli mer restriktiva vad gäller nya partners, jag har också gjort mina misstag.

Jag har två barn också med lätt autism och de beter sig nästan jämt osocialt och uppfattas som både skygga, udda och tillbakadragna. Det är hemskt när släktingar ska säga elaka kommentarer. Hans styvfarfar sa t ex att sonen aldrig skulle få ett jobb pga hur han höll besticken. Han har svårigheter med finmotorriken, inte så farligt men han har ett annat grepp precis som när han ska hålla i en penna. Det är fler släktingar som håller på såhär och är elaka mot honom vilket gör mig väldigt ledsen. Är det så här människor är? Och ja det är inte konstigt att sonen drar sig undan efter sån behandling....detta är länge sen men man glömmer aldrig sånt.

Ts låt sonen bo ensam hos dig nu så slipper ni allt det där.

Man kan ju fatta att det är svårt för sonen att först ha levt i ett destruktivt familjeliv under lång tid, och sen skilsmässa och två nya familjebildningar inom tre års tid. Det skulle kunna vara jobbigt även utan hans diagnoser. Eller så är det inte diagnoser han har, utan trauma av sin dysfunktionella familj. 

Och när det kommer nya personer in i hans hem och hans liv, som han inte valt, inte tycker om, och kanske känner att de inte gillar honom. Då avkrävs han att vara trevlig och tillmötesgående trots att det är det sista han vill. Och trots att han inte verkar ha haft särskilt bra förebilder från de vuxna i hans liv i detta avseende. 

Hoppas han kommer någorlunda helskinnad ur ert familjetrauma. 

Tack för alla svar. 

Vi har brutit helt nu. Han gjorde det lätt för mig till slut, ringde och betedde sig mer illa än någonsin. Det tog bort alla eventuella tvivel. 

Men faktum är att jag ju faktiskt visste det redan men ville inte helt erkänna det för mig själv. Att skriva här var nog mest för att få bekräftelse på att jag inte gjorde en höna av en fjäder, att det inte var jag som var överbeskyddande och framförallt för att få nån liten bekräftelse på att jag tänker rätt kring mitt barn. Jag vet ju det innerst inne ändå men när känslor och tankar blandas i en enda röra är det lätt att gå vilse. 

min fina tonåring är hemma nu, han och jag klarar oss fint själva. Han är glad avslappnad och lugn. och jag behöver inte längre oroa mig för att få skäll av en okunnig karl för att jag ger mitt barn det stöd och dom förutsättningar han behöver för att växa och må bra. 

Fint att läsa! Skönt för både dig och sonen att du valde bort en person ur ert liv som inte är bra för er. 

Vuxna som inte kan förstå att barn har NPF ska du skydda din son från. Det bara är så. Har varit med om liknande och visar på en stor okunskap hos den vuxna. Se om det går att vara särbo, dock skulle jag inte satsa på en sån man. 

Jag känner igen mig i sonen och för mig var det trauma med familjesituationen som skapade problem, alltså erfarenheten av en uppslitande skilsmässa och föräldrar som gick vidare. Jag fick sedan leva med erfarenheten att när till och med mina föräldrar behandlar mig så här så måste jag verkligen vara värdelös.

Sådana här erfarenheter är dessutom I princip oomöjliga för barn att reda ut eftersom deras hjärnor inte är färdigutvecklade. Många föräldrar är heller inte särskilt intresserade av att ta reda på vad som verkligen har hänt utan vil först och främst bibehålla en positiv egen självbild.

I mitt fall förstärktes problemen av högkänslighet, alltså ingen diagnos eller störning, men jag kan förstå att det säkert hade varit bekvämt att stämpla detta som "autism" för då befrias ju på sätt och vis föräldrarna från ansvar.

Är han utredd, fått någon/några diagnoser?

Hur går det i skolan?

Jag uppfattar det som att du inte riktigt vet hur det är ställt med sonen och hur du ska hantera det, då är det lite väl mycket begärt att din särbo ska kunna hantera det för kunskapen borde i huvudsak komma från dig och är sonen utredd kommer du sannolikt tillföras kunskap utefter diagnos.

Jag har varit i samma situation som din särbo.
Skillnaden där var att det var klarlagt vilka problem som fanns och hur man hanterade det, Det var bara att falla in. Dock upplevde jag att det trots ganska grav autism och en lättare utvecklingsstörning så var det barnet mer kapabelt både fysiskt och intellektuellt än vad mamman trodde. Med uppmuntran och stöd kunde han tillsammans med mig göra saker ganska självständigt som mamman annars alltid gjorde åt honom för att det hette att han inte kan.
Men i övrigt hade vi inga problem förrän han blev äldre, starkare och kunde bli ganska aggressiv och våldsam. När jag flyttade därifrån såg hon ingen annan utväg än att hitta ett anpassat hem för honom med personal.

Har barnet diagnoser? Vad säger skolan?

Om han sett dig fara illa tidigare i relationen med pappan är det inte konstigt att sonen blir orolig och triggad när du går in i en ny relation med en man som inte är snäll. Tycker att det är en rimlig reaktion oavsett diagnos...

Bra att avslutade det! En sådan man har ingen någon nytta av.

Låter ändå som att du kanske se till att sonen utreds innan han blir myndig. Och ta hjälp av olika föräldrautbildningar om det finns, så att du vet du bäst stöttar och uppfostrar honom på rätt sätt.

Hej!

Jag är din son, fast nu en 37 årig version minus ADHD. Dock har jag själv en dotter med ADHD och medelsvår autism.

När man har ett barn med någon form av diagnos så handlar stora delar av vardagen om att anpassa, inte nödvändigt vis att låta barnet slippa något, men att anpassa så gott det går. Man anpassat mat, skolgång, aktiviteter och liknande. Detta vet både du TS, men även alla andra som har ett barn eller en närstående med någon form av diagnos.

Något som dock inte fallit så väl ut vare sig i mitt liv, min dotters liv eller många andra med diagnoser, men framföra allt dem som har autism är det där med samboskap.
Det är definitivt inte omöjlig, men helt klart en utmaning för en förälder till en person med NPF att starta ett nytt liv med en ny partner. Den nya partnern kommer aldrig att ha samma förståelse eller känslomässiga möjlighet att ta till sig och leva med en person som har anpassningar ofta krävs i vardagen.
Många med NPF har dessutom ett beteende som av den oinvigde endast uppfattas som en bortskämd och otrevlig person, när det egentligen är en del av problematiken, nämligen att man inte kan handskas med den sociala biten och sig själv. 

Att man som vuxen vill leva med någon är naturligt, det förstår både jag och alla andra som lever själva. Men ibland, tråkigt nog, går det inte.

Mina föräldrar lyckades båda på varsitt håll skaffa nya partners som verkligen inte kunde förstå och acceptera mig och min problematik. Den ena försökte på alla sätt att få mig "normal" genom stenhård uppfostran. Den andra sambon retades och regelrätt mobbade mig för allt jag gjorde som inte ansågs vara normalt, men samtidigt hade personen attityden att jag inte var vederbörandes ansvar och problem, så det gick fint att jävlas hur mycket som helst utan att behöva ta ansvar eller hjälpa mig på riktigt. 
Med facit på hand så vet jag att mitt exempel och mitt liv tillhör de lite värre exemplen. Men den känslan som många med NPF lever med är att man inte räcker till, man känner sig nästan utbränd. Man vet att saker man säger och gör är fel, man förstår inte vad som blir fel, men man känner det.
Det sista man behöver är att behöva känna att en person som lever under samma tak som en själv, som dessutom är vald av ens förälder, inte tycker att man duger som man är. Alternativt att attityden och känslan som förälderns sambo sänder ut är att det "daltas" för mycket och uppmanar till tuffare tag och tydligare regler.

Jag mår idag bra och lever att bra liv, men när jag ser tillbaka på saker i mitt liv som inte varit bra och verkligen inte bidragit till något positivt, så måste jag säga att det var min hemsituation. Att jag i skolan ofta avfärdades som en speciell person var en sak, men att man ska behöva känna samma som känsla när man väl är i sitt hem är inte rimligt.

Så avslutningsvis så vill jag bara skicka med en tanke.
Det är så självklart med anpassningar i vardagen, men frågan är hur en sambo passar i en lite annorlunda vardag?

För min del är jag särbo för att kunna ge både min dotter och särbo det dem behöver och förväntar sig.

 

Mvh

Hej och tack för alla svar. 
Mitt barn är utredd vid 12 års ålder, hen blir 18 i år. 
Min fd sambo har av mig fått information om diagnoserna och svårigheterna som följer med detta. Han har dock inte tagit till sig detta utan ansett att det bara är ett försvar från min sida. Han är helt övertygad om att det största problemet är att jag skämt bort honom. 

Från att ha hittat ett sätt att bemöta och anpassa för att mitt barn ska klara vardag och skola som jag verkligen har sett fungerar. Utvecklingen är enorm. Till att tvivla på att mitt sätt är det rätta pga av fd sambons otaliga synpunkter och åsikter på hur jag uppfostrar och har uppfostrat mitt barn. 

Jag förstår ju att det är pga okunskap och det hade ju gått att lösa OM fd sambon varit öppen för att lära sig om barnets diagnoser och hur hen fungerar. Men det har han inte varit. Han har sagt att han ska läsa på men då har han läst saker som stärker hans teorier om att jag enbart är en curlingförälder som försvarar mina handlingar genom att skylla på diagnoser. tex artiklar i aftonbladet som saknar vetenskaplig grund. 

Han har även sagt att jag är egoistisk som inte försöker lösa situationen så att vi kan fortsätta leva tillsammans. Jag ska sätta mig ner och förklara för mitt barn att pga att hen inte kan uppföra sig så kan inte jag och mitt ex fortsätta tillsammans och sen försöka hitta en lösning som gör att han skärper sig, blir social, och beter sig som en "normal" människa. Vilket ytterligare tydligt visar att han inte förstått någonting alls och verkligen vägrar förstå. 

Jag kan såklart inte göra det han ber mig om, mitt barn har de svårigheter hen har oavsett vad någon tycker om det. Det är bara att acceptera. Sen jobbar vi ständigt med de olika svårigheterna för att mitt barn, som snart är vuxen, ska få ett fungerande och självständigt liv. Men det är ju inte gjort i en handvändning. 

Så jag har rannsakat mig själv, ändrat på det som faktiskt varit att skämma bort (inser att jag kompenserat för hans pappas destruktiva sida). Men faktum kvarstår, diagnoserna kvarstår och vi fortsätter kämpa på med detta. Nu utan att mötas av kritik och kränkningar som inte har förmågan att acceptera.