En tomhet/saknad som river sönder mig inombords, & håller jag på att bli galen?

Jag hade en 7 års lång relation till en man som jag bara vet är mitt livs kärlek. 
Det tog slut av den anledningen att han hade barn sedan tidigare, jag inga barn och jag med en stark barnlängtan sen jag var liten. Han vill absolut inte ha fler. Under vår tid ihop så var han kluven till barnfrågan länge och pendlade mellan nej till ja/kanske ändå. Det kom till en punkt att det blev ohållbart för mig och vi gjorde slut i samband med en del annat groll som att vi triggade varandras sämre sidor ganska mycket på slutet. Det har absolut vart en lärorik resa denna relation, vi har haft så Kul ihop, vart bästavänner också och jag kände mig så hemma i hans närvaro.
Finns något som inte går att ta på riktigt mellan oss och så upplever vi båda att det alltid vart. 

Nu är det ca 9 månader sen vi valde att gå ur vår relation och vi har haft lite kontakt från och till, vi har inget otalt. 
Men alltså jag vet fortfarande inte efter denna period ifrån hur man går vidare. 
Jag saknar honom så mycket så det gör förbaskat ont och när dom stunderna kommer då det blir som mest intensivt så känner jag mig så illa till mods, olustig i hela kroppen och själen och känner mig helt vilsen, liten, tom, hopplös och ledsen. 
Tanken har dykt upp att man kanske romantiserar det som var bra och glömmer allt det andra men nej. Jag kan fastna framför gamla bilder ihop, platser som påminner om vissa stunder, dofter, musik, högtider, ja allt. Till och med en grå vanlig tisdag i februari en eftermiddag så kan jag få för mig att bara vilja ringa upp honom. Vad jag vill säga vet jag inte, men jag orkar bara inte känna såhär. Och när saknaden är som starkast så kan jag få ett påslag av grymt intensiv svartsjuka inombords. Att inte längre ha kontroll på vad han sysslar med, om han träffar någon och Om jag då är glömd. Den svartsjukan som växt i denna saknad och tomhet gentemot honom vet han inte om givetvis men jag kan nästan bli en stalker som vill åka förbi hans hus bara för att se om där står en annan bil utanför. Jag kan fortfrande gå in på hans följare på sociala medier etc för att hitta någon portentiell ny mig. Ja jag vet, noll sunt men jag känner mig besatt nästan.
Han är min person och jag känner mig halv utan honom. Till och med en liten tår kommer när jag skriver detta sistnämnda. 
Men jag vill inte leva utan honom, men detta med barn, vad gör man? 
Så otroligt ledsen för att det inte var vi som fick barn ihop från första början. Även om jag tycker om hans barn jätte mycket. Det känns så orättvist.