Barn och styvförälder
Hoppas att det finns folk som kan hjälpa mig se på detta med klarhet och sundhet.
Jag har en sjuåring sedan tidigare och jag blev oförutsett den enda föräldern. Att bli ensamstående är det svåraste jag upplevt men jag har verkligen kämpat mig igenom skyddat boende och föräldraskapets utmaningar.
Jag träffade en ny som jag haft en bra relation med. Vi väntar barn nu, och jag har extrem foglossning. När jag rör mig blir jag i stort sett handikappad. Det är otroligt smärtsamt att gå eller anstränga mig. Jag har ändå gjort allt för familjen. Det är ca 2.5 månader kvar till förlossning.
Under hela graviditeten och relationen så har jag tagit fullt ansvar för min son gällande hämtning och lämning, aktiviteter och egentligen allt kring hans liv. Inte lagt på ansvar på min sambo utan tänkt att det är ju mitt ansvar, mitt barn.. Men under senaste tiden har jag börjat känna mig irriterad över detta. Att bara ha sig själv att luta sig emot är otroligt tufft. Jag har börjat uttrycka behovet av att tex kunna få sovmorgon, att han ska kunna lämna min son på skolan eller ta honom på någon aktivitet. Men min sambo gör inget sånt av egen maskin utan verkar mest vilja hålla sig till hemmet utöver de vanliga sysslorna som man måste.
Jag vet att mitt barn är mitt och inte hans, men jag är ju liksom gravid med hans barn och det är tufft att inte få denna avlastningen när jag sover så dåligt och har så ont. Jag börjar bli arg och ledsen - han har ju valt att vara familj med en kvinna som har barn sen tidigare.. eller hur ska jag tänka?
Hur löser ni andra det, som har barn sen tidigare relationer och skaffar barn med en ny? Hur delar man på ansvaret?
Min längtan är ju att kunna dela på ansvar över barn och hushåll.
Snälla jag undanber påhopp, eller elaka kommentarer - det slösar bara energi för både sändare och mottagare. Jag vill ha lite klarhet i vad som är sunt förnuft i detta.
Tack!