Tappat känslor efter barn. Vart tog dom vägen!?

Jag ser inte att du känner något ansvar alls för de egna livsval som du själv har valt att fatta.
Jag ser att du skyller ifrån dig, du skyller allt på omvärlden och på omständigheter. På så sätt flyr du och du undviker ansvaret för dina egna beslut som du har fattat i livet, de beslut som medför ditt personliga ansvar och som i väldigt hög utsträckning också berör minst två andra människor i din omedelbara närhet.

Jag vidhåller ännu starkare att
du och ni söka hjälp av en erfaren och kunnig terapeut. 

Jag läser i tråden att fler kvinnor inte känner något ansvar för sina egna beslut, trots att besluten direkt påverkar andra människor i deras omedelbara närhet.

När jag läser kvinnor som beskriver saken som att "barnet kom", alltså att ett barn vara råkade komma till världen, så är det uppenbart att kvinnan själv inte känner något personligt ansvar för att hon har fattat ett eget medvetet beslut, att hon har gjort ett eget val, att skaffa barn och sätta ett nytt människoliv till världen.

Alla vuxna människor, särskilt alla kvinnor, känner mycket väl till, och har alla möjligheter ta reda på och lära sig själv, vad det faktiskt innebär, vilket ansvar det faktiskt medför, när man fattar sitt eget beslut att sätta ett barn, ett människoliv, till världen.

Den som beskriver det som att "barnet kom" den visar att den inte känner något personligt ansvar för de helt livsavgörande beslut den har fattat.
Vägrar känna ansvar för livsavgörande beslut för ett nytt människoliv, likväl som för sitt eget liv och sin partners liv.

Då är det lätt förstå att sådana personer tror att känslorna och kärleken bara kommer av sig själv, eller bara går bort helt av sig själv, eller eventuellt bara råkar återkomma alldeles av sig själv.

Vissa verkar tro att allt styrs av omvärlden och av yttre omständigheter utan att man behöver göra något själv och utan att man behöver ta något eget ansvar för vare sig det ena eller det andra.
T ex att barn bara råkar komma...

Oj, hoppsan, här råkade det trilla ut en unge mellan bena.
Du är ju stenhårt löjlig. 

fjant

Ja, det är inte så svart eller vitt som andra i denna tråden verkar tro. Att antingen älskar man sin partner eller inte, ögonöppnare efter barn, separera osv. 

Jag tror på nåt sätt att man inte ska överanslysera så mycket, vilket jag har lätt att göra. Hur många separerar inte efter barn oavsett om man kände att man hade hittat sin själsfrände innan? Jag vet nog om 4-5 par runt mig nu som ligger i separation trots att dom varit antingen förlovade eller gifta, så de kände ju uppenbarligen att de träffat rätt innan barn kom. Men ändå separerar de några år senare.. 

Det är ju en rejäl prövning med barn, men jag och min sambo funkar väldigt bra som team. Sällan något tjafs kring sonen eller praktiska saker, jämn belastning i sysslor/nätter osv. Han är väldigt engagerad i sonen och gör alltid det lilla extra, ringer mig efter lämning på förskolan för att höra hur det gick, osv. Han bryr sig lite mer än vad andra verkar göra? Det är fint. 

Jag har en väninna som brukar beskriva hur hon har det med sin sambo, han har aldrig nätter eller tidiga mornar, gör frukost till sig själv, aldrig hjälper i matsituationer eller nåt. Inte ens när hon fyllde år klev han upp för att gratta henne med barnen.. När jag hör det känner jag att jag har det otroligt bra! Ändå vaknar inget inom mig, jag tycker att han är attraktiv, bra i sängen, han tänker alltid på mig, stöttar ekonomiskt utan gnäll, fixar hemma, kan allt och lite till, driftig, osv osv. Ändå är jag bara avstängd. 

Är du åt det introverta hållet så batteriet behöver laddas med jämna mellanrum? Och alltid ensam?
Vissa kan ju beskriva att deras sociala batteri laddas ur och att man inte orkar, och behöver vara ensam. Ungefär så skulle jag kunna beskriva det också, mitt batteri håller till min son sen laddas det ur och jag behöver vara ensam. 

Nej det är verkligen inte det, känslor är mer komplexa än så och där är SÅ mycket som påverkar hur dom yttrar och ter sig. 

Är jätte fint att höra vilken sambo du har, liknar min. Gör allting rätt men ändå är där något som sätter ett tydligt stopp för att där inte finns utrymme för dom sortens känslor än, kanske senare? För det är inte så att man vill hitta nån annan, har sagt till min man att skulle vi gå isär kommer jag leva själv. För jag har redan hittat den bästa och funkar inte det kommer det inte fungera med någon, typ 😅 

Jag är introvert, som du beskrev. Mitt batteri laddas när min man jobbar kväll och vårt barn somnat för natten och jag kan sitta ensam i soffan, vid datorn och göra vad jag vill. Själv. Jag kan göra vad jag vill när han är
hemma också men det är som att kroppen inte slappnar av till fullo om det inte bara är jag hemma. Tyvärr jobbar han bara kväll 2 dagar i månaden om jag har tur haha, och då ska det va en bra kväll med barnet som oftast vill sova hos mig.. Vilket såklart också är mysigt och tar vara på tiden nu när han är liten och vill vara nära mig ❤️

Det låter som att du blev tillsammans med din man på lite fel premisser. Hur ser det ut för dig i övrigt med nära relationer, till föräldrar, syskon, nära vänner? 

Hur länge levde du och din man tillsammans innan ni fick barn? Hur länge bodde ni tillsammans?

Hur har ni delat upp föräldraledigheten? 

Vad gäller kroppslig närhet blev jag också mätt på det när jag hade småbarn. När de inte var på mig ville jag helst få ha min kropp ifred. Men känslorna för min man var lika starka eftersom det finns en stark gemenskap och vänskap mellan oss. Hur är det för er? Är din man din bästa vän? Känner han dig utan och innan, och vice versa? 

Jasså, jag råkade trampa på en väldigt öm tå...
Det innebär alltså att det i många fall ligger en hel del i det jag skrev.

Blev också irriterad på ditt svar då det saknades något som helst vettigt innehåll. Du påstod i princip att man vet exakt hur livet kommer se ut, vilka känslor man kommer uppleva och inte, vilka utmaningar som kommer osv när man blir förälder. Det gör man inte, man har ingen aning. 

Så att du ens blev uppmärksammad är bortom mitt förstånd, du är bara en bitter människa som mår bra av att hävda dig. Detta är det enda svaret du kommer få från mig och jag hoppas att TS inte heller ger dig någon uppmärksamhet. 🙂

Känner igen mig. Och rannsakar jag mig så valde jag mannen med pappa potential framför mannen jag var kär i. Känslorna för min make (numera ex make) försvann helt när barnet var fött . Men det tog 5 år innan vi gick skilda vägar. Han gjorde vad han kunde måste jag säga men jag fick aldrig tillbaka några känslor alls så att separera var enda lösningen.

Jag förstår att du blev irriterad.
Det verkar i så fall som att du tog åt dig på ett personligt plan och kanske kände igen dig?

Det finns inget som helst samband med något jag skriver till det du påstår. Jag har verkligen inte påstått något exakt om någonting.

F ö anser jag att det bara är att skylla ifrån sig, att frånsäga sig allt ansvar, när man som du påstår att man inte kan ha någon aning.
Jag hävdar bestämt att alla har alla möjligheter ta reda på massor om hur det kommer bli och vara mycket mera väl förberedd, än att skylla på att man inte kan ha någon som helst aning.

Den som har ett behov gömma sig bakom att man inte kan ha någon aning, den bara skyller ifrån sig, den ser sig själv bara som ett offer och skyller allt på omvärlden och på omständigheter, och vägrar därmed ta något som helst ansvar för sina egna beslut.
Tar inte ens sitt ansvar för att man har valt att sätta ett nytt människoliv till världen.

Det visar väl i så fall att det stämmer, eller i många fall ligger åtminstone något i det jag skrev, att:

Vissa verkar se sig själv som offer, verkar tro att allt styrs av omvärlden och av yttre omständigheter, utan att man behöver göra något själv och utan att man behöver ta något eget ansvar för sina beslut och handlingar. Behöver inta ta något ansvar för vare sig det ena eller det andra.
T ex att barn bara råkar komma...

Gällande det där att du påstår att jag skulle vara bitter, känner du till det där om speglingar? Googla annars på speglingar så kan du skaffar dig lite ny och viktig kunskap som kan hjälpa dig att gå lite lyckligare genom livet.

Vilket dravel

Jag förstår att du har ett behov av att se det jag skriver som dravel.

Det verkar i så fall som att du tog åt dig på ett personligt plan och kanske kände igen dig?

Mycket bra inlägg och du formulerar det bättre än jag gör! Visst behöver TS försöka lösa sina problem, men jag ser inget i hennes inlägg som tyder på att viljan finns. Hon undrar bara varför det blivit såhär och vill ha svar från de som känner likadant, få lite medhåll. Ingen undran alls om vad hon ska göra åt situationen. Därför är jag tveksam om terapi hjälper, då måste viljan finnas. Möjligen vill TS veta hur hon ska ha kvar kakan och äta det, behålla pappan i sitt och barnets liv när det passar henne men slippa honom i övrigt.

Viljan är nyckelordet som du skriver, men jag ser ingen. Vi är överens om att ansvaret ligger hos henne och att hon försöker fly från problemen. Den tid kommer säkert då TS vil ha en man igen och fler barn. Men då krävs en ny man, som hon förmodligen tröttnar på...

Tycker synd om TS` man och andra i liknande situation som blir inlurade i relationer för att sedan barra slängas på soptippen utan att de gjort något fel. Ska man tro vad som skrivs här är det mycket vanligare än vad jag trodde.

Händer det verkligen "extremt många"? Det låter så i tråden men är det så irl är det verkligen illa! Har kvinnor så dålig koll på sitt känsloliv och är så omedvetna om vad det innebär att bli förälder? Eller utnyttjar de män på ett så grymt sätt?

Nu är jag lite äldre och över barntiden men inte minns jag att kvinnor dumpade maken mentalt så snart de fått barn? Skilsmässor förekom förstås men då var det senare, när barnen var i 10-årsåldern eller äldre, och ofta var maken en lathund som inte varken uppskattade eller ställde upp för kvinnan. Men det verkar lite längre ha någon betydelse om han är jämställd eller ej?

Så nu har han gjort sitt och du ska hitta sexguden igen?

Jag har väldigt många nära vänner som tappat lusten. Och tittar du på statistiken är det väldigt vanligt med skilsmässor. Även när man fått barn.

Det är väl fullt rimligt att man inte fortsätter vara tillsammans med någon, eller ha sex med någon som man inte längre har lust till. 

Jag ser inte att partnern måste vara en oduglig lathund för att jag ska ha anledning nog att bryta upp. För mig handlar det om kärlek och lust.

Extremt många, eller väldigt många? Det handlar bara om ord.

De flesta skilsmässor, en överväldigande majoritet, beror antingen direkt på det beskrivna eller bottnar i följder av det beskrivna.

Det innebär åtminstone att det är väldigt många.
Och detta faktum är i sig extremt.

Har kvinnor så dålig koll på sitt känsloliv och är så omedvetna om vad det innebär att bli förälder?
Ja, uppenbarligen och utan tvekan gäller det för väldigt många kvinnor (och självfallet också för många män...) 

Lite krasst, ja.

Att det är vanligt med skilsmässor är en sak, det är allmänt känt. Men att man tröttnar och lämnar maken så snart man fått barn, eller när de är små, är väl inte så vanligt? I synnerhet inte om han är en närvarande och jämställd man? Eller tappar ni lusten snabbare om han är jämställd, alltså tråkig i er bok?

Jag tycker inte det är rimligt att lämna bara för att man tappat lusten eller för att att vardagen blivit mer påträngande än man trodde. Då jobbar man för att få tillbaka lusten, eller ändra på det man tycker är fel. Det är verkligen raka motsatsen till att ta ansvar och vilja hålla ihop familjen. Sån lyx kan man syssla med när man är barnlösa men inte annars.

Självfallet är det individuellt hur länga man orkar hålla ut efter att kvinnan har "tappat bort" lusten och känslorna.
Ingen har väl påstått att man skiljer sig så snart det har hänt eller att de flesta skulle skilja sig medan barnen är små?

Det är självfallet mycket mera naturligt att det tar en tid. I många fall tar det flera år.

Ofta är nog kvinnan så upptagen och fylld av känslor för barnet att det kan ta ganska lång tid innan hon ens märker något, ännu längre tid innan hon vill erkänna det för sig själv.
Många män lever självfallet i förhoppningen att hennes känslor och lust förr eller senare ska komma tillbaka.
Det är inte ovanligt att många män är otroligt uthålliga och lever på hoppet  ändå tills barnen har blivit stora. Men då spricker det i många fall p g a att kvinnan har valt att fortsätta relationen för barnens skull och av rent praktiska orsaker. Vilket i många fall medför att kvinnan föredrar att skilja sig när barnen blir större.

Om det där med jämställdhet har något med saken att göra så kan man i vart fall inte påvisa att jämställdhet skulle ha någon positiv påverkan i detta. I dessa sammanhang snarare en tydlig negativ påverkan om man ser det i ett lite större och längre perspektiv.

Om det kan anses vara rimligt eller inte att lämna är nog i betraktarens ögon och alltså individuellt. 
Och vad innebär det egentligen "att lämna"? Är det enbart skilsmässa som är "att lämna"?
Det är mycket vanligt att många män vittnar om att kvinnan s a s har "lämnat" även inom den fortsatta relationen...

Jag tycker du har helt rätt i att man måste jobba på sin relation och på att få tillbaka sin lust. Så som även jag har skrivit i mina inlägg.

Det intryck man ofta får på detta forum och i många andra sammanhang är tyvärr att de flesta kvinnor inte känner något ansvar för att jobba på det utan förklarar det med (skyller på...) att allt beror på mannen, på omvärlden och på omständigheter.
Allt ligger utanför det som någon kvinna kan ha ansvar för eller ens kan påverka.
Och påfallande ofta som en kvinna ger uttryck för just detta så får hon stöd av många andra kvinnor. T ex i trådar på forumet så får hon medhåll, styrkekramar och bli t o m ofta ivrigt påhejad av sina medsystrar.

Bara i den här tråden kan man se exempel i flera inlägg som direkt hävdar att jag har helt fel, många tummar ned, när jag beskriver att även kvinnan har ett ansvar och faktiskt har möjlighet påverka sakernas tillstånd, om hon bara vill och om hon skulle vara intresserad att jobba på det. Det gäller i detta sammanhang likväl som i liknande sammanhang.