Varför är mammor så jävla dryga?

Oj, så konstiga människor du umgås med. Inte alls min erfarenhet. 

Känner igen en del av det där. Det totalchock när jag berättade att min dotter hade fått banan. Vissa tar det på lite för mycket allvar helt enkelt.

Låter som pinsam överklass typ Solsidan.

Kan du inte seriöst se ketchup på grönsakerna för att få barnen att äta bättre är du på god väg att bli en sådan mamma själv. Så du passar nog snart helt in i gruppen.

Det är intressant det där. Jag vet inte om det är tiden vi lever i just nu. Men jag upplever något likadant. Kanske inte just enbart mammor. Men föräldrar i stort.

Jag bor i ett område med mycket barn och varannan veck föräldrar. Och dom människor som visar sämst hänsyn är just föräldrar. Man gör lite som man vill, attityd. Kanske därför barnen blir som dom blir.  Parkerar bilar hur som helst utanför entren. Och dörrar.Fast det finns parkering några meter bort. Som fungerar alldeles utmärkt.

Barnen lever som vilda apor, alla tider på dygnet. Ingen vuxen varken syns eller hörs, säger aldrig ifrån. Ungarna springer och lever överallt ute, utan föräldrars närvaro. Morsor som står röker överallt. Så man får in den där äckliga röken i sitt sovrum. Och kan kan inte ha öppet fönster för att få in frisk luft. Spelar musik högt, så andra tvingas lyssna på deras skit musik. Köp ett par hörlurar.

Sådan jävla brist på respekt för sina med människor.  Man tänker att dessa ska vara dom mest ansvarsfulla och ha någon form av vett och etikett som har barn. Tycker det är precis tvärtom. Förlorade generationer.

Inte alls min erfarenhet av andra mammor.

Man måste inte umgås med andra mammor. Många är osäkra och behöver hävda sig inför andra, vilket är helt onödigt. Det är kanske det du märker. Umgås med andra som får dig att må bättre istället. Det behöver ju inte vara en mamma, fast jag förstår att man kanske vill det när man har småbarn själv. 

Hade jag vart psykolog eller beteendevetare hade jag kunnat förklara det här bättre, men det är jag tyvärr inte, men jag tror det är just hur man beter sig i den gruppen. Den gruppens internkultur. Alla mammorna är inte så där tråkiga egentligen, men några av de "starkaste" är det och sätter tonen. Därför är de sådana när de deltar i gruppen.

Det handlar om ett välkänt problem med feminin kärlek. En kvinnas kärlek blandas lätt upp med andra mer obehagliga känslor som till exempel självrättfärdighet, avund eller moralism.

En kvinnas kärlek kan liknas vid vatten som lätt kan bli förorenat och som därför måste filtreras för att bli rent igen. Inte alla kvinnor är dock beredda att göra det jobbet utan går genom livet med "jobbig" kärlek som innehåller massa andra, mindre trevliga, komponenter.

De småbarnsmammor som du beskriver är bra exempel på detta. De älskar utan tvivel sina bebisar men massa andra känslor blandas upp med denna kärlek och det blir lätt fel.

1. Solsidan är inte ett dugg överklass, det är typisk övre medelklass som försöker hävda sig. 

2. Överklass beter sig inte som TS beskriver. Hon har mött ängslig medelklass som måste upprätthålla fasader, inte sällan eftersom deras egen barndom var instabil så de känner behov av att dra gränser mot misären.

Det låter som att du beskriver min gamla mammagrupp. Allt var så tillrättalagt. Allt kretsade kring hur fantastiska deras barn. När det var dags för dop, planerades dessa in i minsta detalj och detaljerna delgavs så klart ingående. Man försökte också bräcka varandra i kyrka, mat och detaljer.

Träning var ett annat "roligt" område. Mammagruppsmammorna började träna tillsammans i en speciell mammaträningsgrupp. Allt dokumenterades intensivt på instagram. Jag tränade inte med dem, men tränade mycket och började träna veckan efter förlossningen. Detta dokumenterades inte på instagram. Mammorna i gruppen ställde ofta insinuerande frågor om att jag inte skulle träna, eftersom jag inte la ut minst tre bilder på mig själv från varje pass. Att jag var i bättre form är dem, var inte relevant. Det syntes inte på sociala medier!

Mitt ena barn var mycket tidig sned i nacken. Han låg i säte länge och redan när han var en par veckor gammal noterade vi detta. Vi fick remiss till sjukgymnast som konstaterade att barnet var född så  eftersom snedhet och stelhet inte dyker upp i sådan grad så fort. Detta är tydligen väldigt vanligt hos barn som ligger i säte länge. Vad sa en av dessa "mammakompisar"? Hon höll en föreläsning om hur hon varit medveten och påläst om att detta kunnat hända och att hon därför jobbat mycket aktivt med barnet redan från första dagen, med att tillse att barnet inte blev sned i nacken. Det var en enda lång föreläsning om hennes fantastiska insatser som gjort att hennes barn inte var sned, med små instick som insinuerade att jag inte var lika bra som hon.

Jag lämnade den gruppen ganska snabbt och återkom aldrig. Någon skrev Solsidanbeteende. Min grupp huserade inte i Solsidan, men väl på Östermalm i Stockholm.

Jaaa, alla mammor är likadana! 

Obs, ironi. 

Vår son (han fyller 25 i höst) har ADHD och Tourette. 
Jag fick höra att jag gjorde alla möjliga fel under graviditeten och senare att vi inte har uppfostrat vårt barn.

Du har nog bara träffat fel grupp av mammor. Jag mötte en del såna när jag gick på tex Öppna förskolan med mina barn, men träffade även mammor som var mer som jag. 

Sen är det lätt att vara förälder till småbarn, man kan ha en massa principer och idéer om hur man ska göra och hur det ska vara. Men sen när barnen blir äldre så inser man att det inte är så enkelt. Och då kan den där ketchupen för att få barnet att äta grönsakerna kännas som en riktigt bra idé. 

Man är också i en lite värld när man är nybliven mamma, man är hemma med barnet, ofta ganska ensam, stor fokus på barnets mående och utveckling. Så då pratar man om det man har i huvudet, nämligen barnets utveckling, mående och hur man hanterar det. Sen börjar man jobba och får en större värld där barnet är en av många fokusområden i livet.