Hur visste ni att ni ville skaffa barn?

Det var nog många saker.
Framför allt en stor nyfikenhet.
Jag har tre yngre syskon och vi är rätt utspridda i ålder så jag har haft barn i varierande åldrar omkring mig ända tills jag flyttade hemifrån. Det gjorde att jag undrade mycket över hur det var att själv ha barn.

Jag var också otroligt fascinerad över graviditet, hur mycket som ska klaffa för att det ens ska bli ett barn och sen hur det är att som kvinna bära barn. Magen som växer, ultraljud. Allt sånt praktiskt.

Så nyfikenhet var det drivande och något senare en längtan. Jag "smittades" inte av något för vi var bland de första i kompiskretsen att bilda familj och jag kände det inte som något måste pga norm eller så. Men det kändes som ett naturligt steg när jag och min man varit ihop i närmare åtta år.

Jag har nog alltid vetat att jag vill ha barn. Sen var det en period när jag var ung vuxen och levde loppan som singel som barn kändes långt borta. Men i en fast relation så fanns alltid planen att en gång få barn.

Adoption skulle jag avråda ifrån. Dels för att många utlandsadoptioner är oetiska där man stulit barnen för att tjäna pengar på adoption. Och för att ett adopterat barn behöver de allra bästa förutsättningarna, vilket kanske inte går ihop med dina diagnoser. 

Även biologiska barn kan vara svårt med dina diagnoser, men då har det åtminstone inte även bördan av att ha separerats från sina föräldrar, skeppats till ett helt annat land och förlorat hela sin kultur, språk och ursprungliga identitet.

Hos mig var det en diffus känsla av att det var något man "ska" göra och förväntades av mig . Egentligen inget jag ägnade nån tanke åt på allvar utan ett konstaterande att så blir det nog en dag . Frågan om när var lika diffus den också. Nån gång typ...

Jag ställdes inför fullbordat faktum som 20-åring när jag blev gravid trots minutiöst intag av p-piller och upptäckte graviditet av en slump i vecka 12. Tanken på abort gav mig fullständig panik och hela mitt inre skrek neeeeej till den tanken. Då fick det bli barn.  

Hade min biologiska klocka fått bestämma så hade jag nog inte skaffat barn förrän efter 30 då min längtan efter barn kom på riktigt just då. Men då hade jag redan 3 barn... och det var bara nr 3 jag verkligen längtade efter att få skaffa.  Dom två första var inte mitt aktiva val även om jag givetvis inte ångrar dom på något sätt. 

Har alltid velat ha barn. Inte haft jättestor längtan direkt men liksom känt att jag vill ha barn, skaffa familj, leva familjeliv. Ha ett litet gäng 😍 Min man har alltid också haft den visionen, att man nångång i livet bildar familj, skaffar barn. Vi träffades unga och efter 4-5 år kändes det som ett naturlig steg för oss att försöka få vårt första barn. Det har bara känts helt naturligt för oss och kanske blev vi extra sugna när en av mina närmsta vänner fick sitt första barn. 

Det var min fru som började tjata om barn. Tur var nog det annars hade vi nog aldrig skaffat barn om jag hade fått bestämma.  

Jag har ADHD och ocd, men är väl fungerande i min vardag. Jag tror att barn, som jag fick relativt ung, gjorde att jag slutade vara så självcentrerad i mina brister och problem.

Få kan lista ut att jag har det med mig, förutom de jag faktiskt jobbar närmst med, och min respektive så klart. Det är lite av en speciell kombination att vara ostrukturerad med tvångstankar 😂

Men jag har kommit att lära mig utnyttja det som tidigare var brister till min fördel, för i slutet av dagen är det bara starka personlighetsdrag som blir dysfunktionella i fel miljö.