Sambo som aldrig visar känslor eller vill att andra visar känslor

Det du beskriver känns fullt rimligt. 
Jag hade inte velat leva med någon som hela tiden höll sig kring mittenstrecket på det viset. Man är väl människa, inte en robot?
Har han några vänner?
Äter han medicin?

Baserat på din beskrivning, utan att nu veta hur högt du hejar på din match:

Vadå "får inte bli besviken"??

Det låter mer som det är han som borde söka hjälp för att han försöker kontrollera dina känsloreaktioner. Det är en form av psykisk misshandel och stor röd flagga.

Om du låter honom ensidigt bestämma vad som är en "överreaktion" så kommer han snart att kunna bestämma att du överreagerar även när du t.ex. inte vill bli kallad fula saker inför era vänner eller inte vill bli utsatt för sexuella övergrepp medan du sover.

"Typisk kvinnlig överreaktion bara". 

Så antingen lägger han av med att försöka bestämma över dina känsloyttringar, eller så är det hög tid att flytta skulle jag säga.

I "snällaste" fallet är han bara en trist träbock med stressymptom, i sämsta en utstuderad narcissistisk manipulatör. Jag hade nog inte velat leva med någon av dem.

Har personen en depression?

Det är O.K. att själv inte uttrycka så mycket känslor, om man vill vara sådan eller är sådan. 

Men! Att ge sig på och kritisera andras högst normala känsloyttringar  är inte O.K. alls. Fundera på om du orkar leva med en sådan person, livet blir ju glanslöst och trist.

Jag tror inte att min sambo försöker manipulera eller är en narcissist. Vi har levt tillsammans i 15 år och det här kom smygandes när han närmade sig 50. Från 45 kanske. Han tar inga mediciner vad jag vet (han vägrar till och med alvedon om han inte är mer eller mindre medvetslös av feber). Depression vet jag inget om. Han vill så klart inte prata om det här.

När jag inte får bli besviken, innebär det att jag inte får visa känslor när jag är besviken. På sin höjd går ett "attans" an. Jag är mycket mer en känslomänniska. Inte så att jag stampar i golvet och vrålar, men jag vill visa känslor. Det är konstigt och fel enligt min sambo.

Han har vänner, men vill inte träffa dem så mycket. Han träffar dem gärna på fika eller lunch, men sällan på kvällstid. Däremot umgås han gärna hela familjen med andra familjer på kvällarna.

Jag tänkte faktiskt exakt samma sak, för ibland blir min partner så där när han håller på att glida ner i en depp (han är bipolär och svårmedicinerad). När han börjar må dåligt så vill han inte ha varken glada eller ledsna (eller andra starka känslor)  människor omkring sig, för det får honom att må sämre. Om allt bara är jämna plågor så att säga så slipper han känna sin depression.

Han kan ha en depressiom, men då minskar ofta också lusten att umgås med andra. För att man är trött och håglös.

Får han visa sin känsloreaktion på att du visat en orimlig reaktion? 😂

Eller också har han någon medicinsk brist eller sjukdom. Han behöver gå till en läkare om han känner sig ovanligt trött eller nedstämd. Det kan vara obalanser, som brist på sköldkörtelhormon, eller vad som helst för tillstånd som bidrar till ett dämpat beteende och att han inte riktigt orkar med andras energi. 

Depression som i en begynnande medelålderskris kanske? Har hört att både män och kvinnor kan bli deprimerade då. Alla reagerar olika under depression.

Usch, detta gör mig nervös då min man närmar sig 50. Han har aldrig varit en som visar stora känsloyttringar innan heller, men jag är bra på det och jag kommer bli deprimerad om han blir värre än han är. Det är ju underbart med människor som visar känslor. Annars upplevs de ju som stela och trista.