Om jag hade haft ett barn så kanske...

Förstår tanken, sorgligt, är det försent tror du? 😔

Hej!
Jag känner verkligen igen mig i det du skriver. Jag valde bort barn för att jag inte ville ha och dessutom aldrig träffade ?rätt? man att vilja det med. Nu lever jag som singel och ?tåget har gått?. Men jag har börjat med volontärarbete samt tar hand om ensamma flyktingbarn som jag hjälper och som bor hos mig tills de kan stå på egna ben. Det känns som att det fyller tomrummet i hjärtat och känns så fint att kunna hjälpa och stötta samt att det blir väldigt starka band till dessa fina människor. Bara ett tips, att man kan få det bra ändå och få starka band även utan barn.

Bli familjhem genom kommunen

Som familjehem ska man vara den trygga hamnen för barnet, inte omvänt. Det är ett alldeles för stort ansvar att lägga på ett barn.

Barn ska man inte skaffa för att bota sin egen ensamhet eller för att man ska få något av barnet. Barnet ska inte ha den bördan att finnas till för sin förälders behov, utan det ska vara tvärtom, föräldern som finns där för barnet och tillgodose barnets behov. Barnet är också en egen person och ska inte tvingas vara sin förälders trygga hamn eller ens umgås med föräldern i vuxen ålder om det inte vill. 

Det gäller i allra högsta grad även för egna barn. 

Jag är helt med dig om att det är helt fel att skapa någon form av omvänd anknytning, där det är barnet som ger trygghet och kärlek till barnet. Jag träffar ibland vuxna som säger att de inte längre behöver lika mycket närhet av sin partner för att de får så mycket kärlek av sina barn. Det blir verkligen fel, då vi faktiskt som förälder har som uppgift att våra barn ska bli trygga och självständiga vuxna. 

Däremot är jag av den uppfattningen att skaffa barn är något vi alla gör av egoistiska orsaker till nästan 100 procent. Annars skulle vi adoptera barn eller varit fosterfamilj istället. Jag tror inte att det är många som tänker. vad bra ett barn skulle må i våran familj. Egentligen vet jag att det kostar mycket pengar, är stressigt och sliter på mig själv och relationen. Men för barnet skull så tycker jag att vi skaffar ett barn.

Vi gör det för att vi längtar efter de positiva effekterna av att skaffa barn. Den biologiska drivkraften. Det är inte fel att erkänna att man skulle få fördelar i livet av barn och att man får ett berikande liv för sig själv. Det är när man lägger det ansvaret på barnet som det blir fel. Barn är fantastiska och det finns många barn där ute som vill ha trygga och kärleksfulla vuxna. Man kan börja som kontaktperson för att se hur bra man kan må genom att vara en positiv person i ett barns liv, för att sedan kanske bli ett fosterhem. Framförallt se vilka positiva förändringar man kan ge barnet genom att vara en trygg vuxen. Däremot så tycker jag att om man går in för att bli någons anknytningsperson så är det för livet. Då finns det inget utrymme för vad du vill eller att man tröttnar. Blir lite trött på t ex bonusföräldrar som går in i relationer och ska bli världens bästa bonusförälder och sedan lämnar när de tröttnat på relationen. Relationen barn och vuxen ska inte och kan aldrig bli jämställd.

 

Såklart finns båda de perspektiven.

Men den här TS hade ett klart och tydligt fokus om hur ett barn skulle förbättra hennes situation på olika sätt. Därav mitt svar. 

Ett barn ska inte födas med ett jobb. 

Idealiskt bör man vara hyfsat stabil innan man skaffar barn och vara noga med att inte vara barnets enda kontakt, utan ha ett umgänge eller släkt som vidgar perspektiven mm. 

Terapi kan vara ett sätt att få rätsida på tankarna och våga bryta de invanda mönstren. 

Skaffa en hund om du vill ha ovillkorlig och trofast kärlek.