Känns som det är pågår utför för min tonåring
Jag och pappan är skilda och har väldigt olika bild av vad man bör och inte bör få göra i den åldern. Jag tycker fortfarande man som 16 åring är väldigt ung(går i 9:an) och behöver vara hemma i god tid skolkvällar. Pappan kollar inte ens av var han är eller när han kommer hem sina veckor. Han har även hög frånvaro i skolan och fått IG på flera prov han måste göra om för att få godkänt i ämnena. Det finns ingen motivation och han verkar inte överhuvudtaget bry sig över att göra fel, inte sköta sig eller att lärarna blir frustrerade och besvikna då han inte bryr sig fast de ger honom fler än rimliga chanser. Har också blivit tagen för att ha snattat för ett tag sen. Han verkar inte känna skam överhuvudtaget.
När jag tänker på mig själv i den åldern, visst jag var skoltrött men jag höll inte på såhär. Jag brydde mig ändå om att respektera andra osv.
Han är ingen dålig pojke, han är en väldigt lugn, snäll person så detta förvånar mig. Jag får dagligen tjata på honom att gå till skolan och inte skolka. Har försökt prata och se om han mår dåligt för något men det nekar han till. Pappan känns väldigt obrydd och oengagerad. Ibland tror jag det är såhär för han har en svag manlig förebild(pappan är väldigt slapp, inget driv eller motivation heller).
Jag har varit på vc med honom och kollat värdena och inget somatiskt är fel.
Han har vänner han umgås mycket med utanför skolan.
Nu är det snart möte med skolan pga den höga frånvaron. Vi har även fått ha möte med soc på grund av snattandet, de la ner det då våra omständigheter ändå är stabila och han ändå uttryckt ånger för sitt handlande.
Han är en otroligt klok och snäll pojke i grunden. En riktig mjukis. Men min magkänsla säger att han är på väg åt hel fel håll. Menar på att han kommer komma in på ett gymnasium ändå men det är ju med nöd och näppe han klarar sig med godkänt år till år. Jag får liksom dra honom igenom varje vecka på något vis och gör jag inte det fallerar det för pappan gör inte ett skit. Och oftast hjälper det, han blir bättre i perioder men vi är alltid tillbaka på samma bana igen.
Känner mig otroligt uppgiven att dagligen få frånvaro-sms och att han vet jag får dom men ändå inte bryr sig. När jag ringer då brukar han gå till skolan. Tycker detta är en ålder han borde vara självständig, men tycker han känns som ett litet barn jag behöver hålla reda på. Förutom detta är han väldigt självständig och kan ta hand om sig själv, laga mat, ta sig till andra städer osv, gå på restauranger och bio. Så det är liksom inget fel på honom i övrigt.
Hjälp! Vad gör man? Låter det fallera? Känns som jag sviker honom då. Blir liksom inte bra om han inte går gymnasiet, svårt att få jobb sen då.