Ångest och rädsla…
Jag har lidit av ångest i hela mitt liv. Till och från. I perioder har jag viljat dö. Samtalskontakt regelbundet. Har i övrigt ett bra ordnat liv. Bättre än de flesta skulle jag säga. Men mitt mående har alltid gått upp och ner och jag är extremt känslostyrd. Hela mitt liv har jag haft en rädsla för graviditet och att föda barn. Många ggr har jag drömt mardrömmar om det och vaknat i panik. Gjorde en abort för x antal år sedan och smärta mässigt det värsta jag varit med om. Trodde hela min kropp skulle komma med ut. Några veckor efter aborten kom det rester och smärtorna började igen. Jag blev helt paralyserad. Ringde min sambo och låste in mig på mitt nya jobbs toalett. Jag låg på golvet och trodde jag skulle dö i mina smärtor. Total panik och kunde inte ens prata? jag var helt övertygad om att det var slutet?nu är jag gravid med mitt och sambons första gemensamma barn. Han har längtat. Jag är idag i vecka 12. Ultraljud och fostersiagnostik Väntar. Jag har också en remiss för planering av förlossning? för jag vill inte föda vaginalt.. är livrädd. Jag är beredd att göra en abort och fortsätta leva mitt liv som barnlös om det är enda alternativet till att slippa föda vaginalt? dessa 12 veckor har varit ett helvete mentalt där mitt huvud är min största fiende och jag går runt och är konstant rädd. Har inte ens kunnat se något positivt i graviditeten pga min rädsla för det som kommer? vill inte åka på ultraljud för att det kommer bli verkligt på en annan nivå? vill inte veta hur stort barnet är för det kommer stressa mig för den dagen det ska ut ur min krop? jag är rädd?. Och sambon är lycklig och jag kan inte känna annat än rädsla?jag kan inte dela hans lycka för vad som väntar mig?. För kan jag inte bli garanterad ett snitt så kommer jag antingen göra abort eller helt enkelt ha panik i höst och bli paralyserad av känslan av att jag kommer dö? jag kommer inte medverka i en förlossning? jag har till och med börjat tänkt över att informera vården att om jag blir medvetslös eller något går fel med mig så får dom inte återuppliva mig. Det en känsla som jag känt starkt under dessa veckor som gått som ett resultat av rädsla för förlossning?. Sedan spelar det ingen roll för mig hur ?naturligt? det är. För nej.. för mig är det inte naturligt?
vet många som fått beviljat snitt? men vet inte hur stor andel som nekas? vet inte vart jag vill komma med detta inlägg men känner mig bara rädd och det äter Upp mig?. Obs: jag tvivlar inte på att jag inte skulle älska mitt barn. För det är givet.. Men jag skulle så mkt hellre Låta min partner genomgå detta kroppsligt och sitta på åskådarplatsen om jag hade kunnat 😭 jag avskyr att känna såhär och få kritik från min sambo för att jag inte är glad?