Varför patetiskt med män på 50+ att skaffa barn

Maken var i 50 års åldern när vi skaffade våra barn. Han har aldrig haft problem att orka med dem, varken att va småbarns förälder, eller som nu när de nått vuxen ålder.
De som skaffar barn som äldre är ju knappast de som vaggar fram med sin rollator och gnäller över sin ålder, redan vid 30.

Ja, jag är 40+ och fick höra på jobbet hur jobbigare och mycket tröttare jag måste vara som småbarnsförälder i jämförelse med en kollega som är 30. Det är ingen person som jag pratar med längre.

Det kallas ålderism och är en typ av åldersdiskriminering att tro att någon som är lite äldre inte klarar av saker och orkar sämre än någon som är yngre. 

Det är samma orsak till varför personer över 40+ inte får jobb, de betraktas som mindre presterande pga sin ålder. 

Jag är hur pigg som helst och orkar hur mycket som helst som ensamstående med en 3-åring och njuter av livet som förälder till en liten vilding. Jag har inga krämpor och känner mig inte alls mer trött än som 25 så känner ingen skillnad.

Dessutom jobbar jag heltid och pendlar också och sonen är som sagt vild. Att ta hand om honom håller mig pigg och ung och igång och jag är tacksam varje dag. Vill gärna ha en till men kanske blir svårt. Det är härligt att leva familjeliv med allt vad det innebär. 

Jag instämmer med de som tycker att det är patetiskt!
Varför börja om med småbarn när man är 50+?
Hur många år över 50 är din man?
Tänk på barnen,  hur kul är det att höra andra säga "morfar/farfar" om deras pappa ?!
Gamla gubbar som skaffar barn med yngre tjejer är faktiskt ganska patetiskt!

Nu kanske detta inte riktigt hör hit men tänkte ändå berätta att när jag var 25 och min make 45 fick vi våra tvillingar, 

Min man hade barn i sitt första äktenskap och vi fick höra både ditten och datten från släktingar och arbetskamrater. 

Kan ni tänka er, våra knoddar visade sig vara väldigt lättsamma barn och när de 3 år senare fick en liten syster så visade det sig att hon var lika lättsam och så har det fortsatt. 

Jag tror att eftersom min man gått igenom småbarns livet en gång redan så var han synnerligen lämpad att börja om på nytt. Han har många gånger sagt att han gjorde alla misstagen i första vändan   

Han var otroligt lugn med våra barn och visade den stor respekt. Han lärde mig fantastiskt mycket om hur barn fungerar så att jag kunde slappna av och lita på honom när det behövdes.

Jag kan bara vara positiv när det gäller äldre pappor. De har koll och ofta tar de jobbet som pappa på fullaste allvar till skillnad från flera av mina jämnåriga bekanta som knappast var vuxna vid 30.

Ja, jag är 40+ och fick höra på jobbet hur jobbigare och mycket tröttare jag måste vara som småbarnsförälder i jämförelse med en kollega som är 30. Det är ingen person som jag pratar med längre.

Det kallas ålderism och är en typ av åldersdiskriminering att tro att någon som är lite äldre inte klarar av saker och orkar sämre än någon som är yngre. 

Det är samma orsak till varför personer över 40+ inte får jobb, de betraktas som mindre presterande pga sin ålder. 

Jag är hur pigg som helst och orkar hur mycket som helst som ensamstående med en 3-åring och njuter av livet som förälder till en liten vilding. Jag har inga krämpor och känner mig inte alls mer trött än som 25 så känner ingen skillnad.

Dessutom jobbar jag heltid och pendlar också och sonen är som sagt vild. Att ta hand om honom håller mig pigg och ung och igång och jag är tacksam varje dag. Vill gärna ha en till men kanske blir svårt. Det är härligt att leva familjeliv med allt vad det innebär. 

Dock så kan ju de äldre syskonen från en förälders sida var totat ointresserade av sitt yngre syskon.
Jag och min son har aldrig varit accepterade.
Men - han har världens bästa stora-syrra och världens bästa plast-morsa.
Räcker för mig!