Varför är min uppfattning av min barndom så radikalt annorlunda mot hur min mamma ser på den?

Ja, det är något jag funderar på, så här i 20-årsåldern. Min mamma är för övrigt inte den enda, utan det verkar vara många vuxna omkring mig som verkligen har en helt annan åsikt än jag. Det har fram kommit under utredningen jag gör, misstänkt autism. 

Är det bara så att jag, för att jag förmodligen har autism, bara inte "fattar" min egna barndom? Exempelvis en stor grej som de tagit upp är mobbing. Att jag skulle ha varit mobbad i princip hela min skolgång. Något jag absolut inte känner igen mig i. Både min mamma, moster, och flera tillfrågade lärare haruppgivit att jag var mobbad/utfryst. Men ENDA tillfället/perioden jag själv anser att jag var "mobbad" var i högstadiet ett par månader max, av en kille som kallade mig "trollet", och han slutade direkt när jag började svara honom. Inte elakt eller så, jag började helt enkelt fråga vad han ville och började liksom prata helt vanligt med honom och hans kompisar. 

Det här är inte det enda som skiljer sig i uppfattningen om min barndom. Enligt min mamma var jag alltid hemma och hade inga fritidsaktiviteter (eller vänner), men enligt mig var jag tvärtom mycket ute, förvisso mest ensam men ibland med klasskompisar, jag hade ju fritidsaktiviteter, 1-2 i veckan. Med mera med mera men hinner inte skriva mer på en stund.

Är jag verkligen helt korkad som inte ser vad andra verkar ha sett?