Hur ska jag göra
Jag är i 40 års åldern och har egen familj och barn. Vi har ett fint liv eller iallafall vad jag anser duga. Visst är det kämpigt med olika saker som jobb och ekonomi men inte att problemen sitter hos barnen snarare mannen. Det skiljer några år emellan oss och han är yngre. Jag vet inte hur mycket ekonomi och jobb påverkar honom egentligen men det kan göra oss alla låga. Jag vet inte heller om det är en ursäkt att inte riktigt prioritera familjen eller skapa konflikter och drama i onödan. Nu pratar jag inte om barnen.Jag har under ca 2 års tid märkt av att han har förändrats. Han är impulsiv agerar snabbt framför barnen och tänker inte alltid på sitt beteende hur det kan påverka oss alla. Han kan även sakna empati och förståelse och skapa onödiga konflikter samtidigt som han söker bekräftelse och många gånger känner sig sviken när han inte får det från barnen eller mig. Jag är på vippen att ge upp. Jag märker på barnen hur de agerar och inte vill vara närvarande som förr. De märker av när det är något med honom och tippar på tårna när han är hemma. Jag känner att jag är fast. Jag vill inte vara här längre. Vi är nyinflyttade till en annan bostad och flyttat runt nu för 5 Gången på 10 år. Jag känner mig så hemsk Som flyttat på ungarna på detta viset och mitt samvete tar koll på mig för att jag har gått med på flytten och nu inte står ut längre och vill lämna honom. Barnen älskar honom verkligen. Jag antar att jag bara vill ha någon annans perspektiv på vad som kan göras i denna sits, hur ska jag gå vidare och finns det någon som har lika erfarenheter och det har gått bra för. Var snälla och döm inte för våra lägenhetsbyten som vart. Jag älskar mina barn så högt och är för övrigt en bra förälder. Jag gör så gott jag kan. Men hur tar jag mig från den här soppan och vad är bra att tänka på så att barnen inte får det svårt om vi skiljer oss åt? Super tacksam för lite respons.