• Anonym (Hur gör man nu)

    Hur ska jag göra

    Jag är i 40 års åldern och har egen familj och barn. Vi har ett fint liv eller iallafall vad jag anser duga. Visst är det kämpigt med olika saker som jobb och ekonomi men inte att problemen sitter hos barnen snarare mannen. Det skiljer några år emellan oss och han är yngre. Jag vet inte hur mycket ekonomi och jobb påverkar honom egentligen men det kan göra oss alla låga. Jag vet inte heller om det är en ursäkt att inte riktigt prioritera familjen eller skapa konflikter och drama i onödan. Nu pratar jag inte om barnen. 

    Jag har under ca 2 års tid märkt av att han har förändrats. Han är impulsiv agerar snabbt framför barnen och tänker inte alltid på sitt beteende hur det kan påverka oss alla. Han kan även sakna empati och förståelse och skapa onödiga konflikter samtidigt som han söker bekräftelse och många gånger känner sig sviken när han inte får det från barnen eller mig. Jag är på vippen att ge upp. Jag märker på barnen hur de agerar och inte vill vara närvarande som förr. De märker av när det är något med honom och tippar på tårna när han är hemma. Jag känner att jag är fast. Jag vill inte vara här längre. Vi är nyinflyttade till en annan bostad och flyttat runt nu för 5 Gången på 10 år. Jag känner mig så hemsk Som flyttat på ungarna på detta viset och mitt samvete tar koll på mig för att jag har gått med på flytten och nu inte står ut längre och vill lämna honom. Barnen älskar honom verkligen. Jag antar att jag bara vill ha någon annans perspektiv på vad som kan göras i denna sits, hur ska jag gå vidare och finns det någon som har lika erfarenheter och det har gått bra för. Var snälla och döm inte för våra lägenhetsbyten som vart. Jag älskar mina barn så högt och är för övrigt en bra förälder. Jag gör så gott jag kan. Men hur tar jag mig från den här soppan och vad är bra att tänka på så att barnen inte får det svårt om vi skiljer oss åt? Super tacksam för lite respons.
  • Svar på tråden Hur ska jag göra
  • Anonym (Ebba)

    Innan du gör något förhastat så behöver du prata med din man. Kommunikation är A och O i en relation. Om ni tillsammans inte kan diskutera hans humör och hitta en väg framåt så behöver ni söka hjälp. Det finns bra terapeuter. 

    Min man är ganska gammalmodig, han är visserligen några år äldre än mig. Men för honom är det en stor stolthet i att kunna försörja sin familj ekonomiskt. Jag ser oss mer som ett team som hjälps åt, men för honom är det viktigt att känna att han kan försörja familjen och att det är okej att ha olika roller i ett hushåll.

    Och till viss del har han rätt i sak, då vi är otroligt olika som personer. Han brukar säga att han är basen som ser till att vi har en ekonomisk stabilitet, är händig och ger mängder av kärlek. Han säger att jag är familjens inre kärna som håller samman allt kring familjelivet. 

    Under en period var min man sjukskriven (höftfraktur) och han mådde fruktansvärt dålig under den tiden. Ekonomiskt förlorade vi mycket pengar men vi klarade oss faktiskt på min lön utan att röra besparingar fram till han fick sjukpenning. Men min man såg detta som en käftsmäll stolthets mässigt. Han gick in i en depression och var konstant arg, vresig och inte alls lik sig själv. Vi pratade och han sa bara att han kände sig stressad. 

    När han återgick till arbete blev det lite bättre men surheten (gubbsur) höll i sig och jag begärde att vi skulle testa parterapi. Det fungerade faktiskt väldigt väl och satte fingret på många saker som vi behövde jobba på för att kunna fortsätta fungera. 

  • Anonym (Hur gör man nu)

    Tack för att du tog tid att skriva ner och berätta er historia. Du tar upp några viktiga saker jag absolut känner stämmer helt överens med hur min man är och det här med ekonomi och välfärd. Stoltheten är viktigt här också. Såna saker kan jag förstå och acceptera. Men problemet sitter nog hans egna emotionella omognad. Jag har tagit upp det med honom om hans brist på empati, utbrott, starka reaktioner att han kan behöva prata med någon. Jag har haft tålamod och försökt att kommunicera fram det. Men det är bara som så att om han inte själv förstår sina brister, fel och liknande så gör han inget åt det. Sen kan han även rikta det tillbaka och lägga det på att eftersom jag tar kontakt med honom och lixom lyfter upp problemet att det är jag som har problem och inte han. Jätte komplicerat verkligen. Det är väldigt defensivt. Tack snälla för ditt råd 

Svar på tråden Hur ska jag göra