Lämna min själsfrände?

För det första är attraktion färskvara och måste underhållas i en relation ständigt och jämt.  Den biten går att jobba på , det går att hitta attraktion igen eftersom förutsättningar finns.  

Jag upplever att du nånstans VILL tända på honom igen?

Vad är du då beredd på att göra för att hitta dit igen?  Vad är HAN villig att jobba på för att hitta din gnista ìgen?

Börja med enkla saker som att han tar tag i sitt yttre, frisören,  rakning, hudvård, kläder,  bättre mat, sundare vikt . Förbättra dom förutsättningar som han har och bli en uppgraderad version. 

Du å andra sidan kanske behöver boka en tid hos gynekolog för att kolla upp klimakteriet och få extra hormoner.  

Tillsammans måste ni närma er varandra genom att prata om saken, prata om dessa känslor. Se om det finns inre saker att lyssna på och tag i. 

Sluta inte heller ta på varandra.  Närhet och ömhet och naken hud är helande . Kyss varandra. Somna sked. Kanske ta på varandra förutsättningslöst och sert det leder.  

Sluta inte känna lust. Hitta din egen lust. Sluta inte onanera. Vill du känna lust så lek och experimentera.  Lura din kropp lite och se vad du får för gensvar av dig själv. 

Vill du känna lust till din man igen så sträck ut din hand och be om den hjälpen. Prata, lyssna, förstå, ta hjälp.

Levt med min man i 25 år. Tre tonårsbarn ihop.  Min man är den jag upplevt störst passion med men också en trygg stark kärlek.  Han är min bästa vän, största fan, största stöttepelare,  den jag har allra roligast med och fortfarande den jag har de bästa och innerligaste och djupaste samtalen med. Han är den roligaste och mest romantiska jag vet. Han är kommunikativ och mogen. Han vill väl. Har lätt för att säga förlåt men också att stå för det han tycker och tror på. Sedan ganska många år nu, många barn, men också helt ärligt ett " inte lika snyggt yttre" hos honom som då vi träffades.  Vilket ju är naturligt. Han är också 9 år äldre än mig. Har min sexuella attraktion till honom dalat. Inte hans till mig. Självklart är detta en sorg. Det går lite upp och ner också. Och vad är " normalt " efter 30 år ihop? Hur har ni andra det? Stannar ni kvar i ek sån här situation? Även om det inte skulle förändras? Och hur kan man i så fall lämna den man älskar? För jag älskar honom.