• Anonym (Ledsen)

    (HJÄLP) Gravid och vågar inte berätta för svärmor

    Nu vet jag inte om någon har orken att läsa... men jag fick reda på att jag var gravid för 5 dagar sedan och jag är jätteglad och jag vill berätta för hela världen... utom min svärmor och svärfar. När jag var ynka 19 år fick jag veta att jag var gravid med min nuvarande man, vi hade då varit ihop i endast 1 år. Det var oplanerat men jag var så glad då, det var han med... till en början. Vi berättade nyheterna för hans familj och då blev de alla så glada minsann. Sedan började min nuvarande man (då) se lite dyster ut, känslokall nästan. "Vi måste prata..." sa han när vi var påväg till hans hus, eftersom han bodde fortfarande med sin familj. Jag undrade vad som var fel, något kändes inte rätt. Så fort jag klev in i dörren så kom hans mor fram till mig och sa "Nu sitter vi ner och tar ett snack, hur har ni tänkt att ta hand om barnet?" Och jag vart helt paff. Hon talade till mig och min man som om vi vore 15 år och på smällen. Jag svarade i tårar att det inte alls var tanken. Sedan knappade hon in ett nummer på telefonen och lade den på soffan. "Där har du, boka in en tid och gör en abort. Det är bara en klump med celler nu.".
    Jag kommer aldrig... aldrig någonsin glömma det. Och då kanske ni tänker; Din man då? Gjorde inte han något?
    Han var 22 år gammal och blev hjärntvättad av sin mamma. Fick honom att tro att jag blev gravid så att jag kunde behålla honom för mig själv, att det var min onda plan. J*vla bitc*. Det slutade med att jag fick leva varje dag under 9 månader, intala mig själv att barnet var oönskat och skulle inte alls funnits här. Ett misstag. Jag hade ingen som fanns där för mig. Det var inte förrän 3 dagar innan jag födde min dotter min man sa "okej, vi kan nog göra det här tillsammans...". Jag blev bara emotionellt tom och blank när han sa det, de orden jag hade önskat få höra under 9 månader.  Han bröt verkligen ihop, han sa att hans mamma sa vidriga saker bakom min rygg och att han gick på det. Han är till denna dag ångerfull och ledsen.
    Hans mamma sa inte förlåt förrän jag hade fött min dotter, jag hade seriöst precis klämt ut henne och då ringer hon sin son för att sedan be honom ge luren till mig. "Hej, kan vi bara lägga det som hände bakom oss? Va?". "Mm..." sa jag och tittade in i tomma intet. Jag har haft svårt att älska min dotter och kunna ha ett starkt band med henne, hon är 8 nu. Jag har inte känt det där bandet till henne som många mammor gör till sina barn och det tär på mig. Jag har låtsas som att allt är bra mellan mig och min svärmor, jag är FÖR snäll mot henne. Det är som om att jag lever i en jädra fasad runt henne, låtsas som att det som hände aldrig hade hänt. Det värsta var, att 7 månader efter min dotters födsel, så ville de bjuda oss över på middag. Det var tydligen inte bara en vanlig middag utan överraskningsfest, hon firade nämligen att min svärsyster väntade barn. Hon är lika gammal som mig. Det kändes så äckligt. Firade min graviditet med hat och sorg men med deras dotter skulle det firas med fest och skoj. Jag hade precis haft ett missfall och jag talade om det för min svärmor, då sa hon "Jaha... men det var nog för det bästa". Alltså J*vla hynda. JA det var år sedan! Men hon har inte sagt förlåt! Förlåt för att jag skrivit så mycket men jag vet inte vem jag ska vända mig till. Min man stöttar mig och behandlar mig som en drottning (ja, människor ändras). Han är en jättebra pappa och han ser mycket fram emot det här lilla livet. Men jag kan inte vara helt lycklig då jag inte vågar säga ett skit till hans mamma. Inte till hans pappa heller. Ibland tycker jag att det är orättvist att hon ens ska få vara nära min dotter! Jag är så äckligt trött på att låtsas vara snäll mot henne och som att allt är OK mellan oss. Jag har varit FÖR snäll. Jag vill ha en stressfri graviditet, jag vill känna kärlek till barnet - jag vill inte att historien ska upprepa sig själv. Jag vet inte vad jag ska göra 😔
    Jag känner mig ond som tänker såhär.


  • Svar på tråden (HJÄLP) Gravid och vågar inte berätta för svärmor
  • Anonym (Jag)

    Det din svärmor gjorde mot dig är vidrigt, inget snack om den saken. Men jag tror du behöver ta hjälp för att bearbeta detta. Du skriver att det gått åtta år, ändå är du fortsatt så upprörd så du använder dig av ord som jävla bitch och jävla hynda. Du skriver att folk kan förändras när du beskriver din man, så varför skulle inte även din svärmor kunna förändras?

    Och att skylla på svärmor för att du inte kunnat knyta starka band till din dotter är att frigöra dig från ett ansvar som faktiskt ligger på dig. Varför har du inte tagit hjälp för att bearbeta dina känslor om du är medveten om att det påverkar dina känslor till ditt eget barn?

  • Anonym (X)
    Anonym (Ledsen) skrev 2025-04-29 10:16:59 följande:
    (HJÄLP) Gravid och vågar inte berätta för svärmor

    Nu vet jag inte om någon har orken att läsa... men jag fick reda på att jag var gravid för 5 dagar sedan och jag är jätteglad och jag vill berätta för hela världen... utom min svärmor och svärfar. När jag var ynka 19 år fick jag veta att jag var gravid med min nuvarande man, vi hade då varit ihop i endast 1 år. Det var oplanerat men jag var så glad då, det var han med... till en början. Vi berättade nyheterna för hans familj och då blev de alla så glada minsann. Sedan började min nuvarande man (då) se lite dyster ut, känslokall nästan. "Vi måste prata..." sa han när vi var påväg till hans hus, eftersom han bodde fortfarande med sin familj. Jag undrade vad som var fel, något kändes inte rätt. Så fort jag klev in i dörren så kom hans mor fram till mig och sa "Nu sitter vi ner och tar ett snack, hur har ni tänkt att ta hand om barnet?" Och jag vart helt paff. Hon talade till mig och min man som om vi vore 15 år och på smällen. Jag svarade i tårar att det inte alls var tanken. Sedan knappade hon in ett nummer på telefonen och lade den på soffan. "Där har du, boka in en tid och gör en abort. Det är bara en klump med celler nu.".
    Jag kommer aldrig... aldrig någonsin glömma det. Och då kanske ni tänker; Din man då? Gjorde inte han något?
    Han var 22 år gammal och blev hjärntvättad av sin mamma. Fick honom att tro att jag blev gravid så att jag kunde behålla honom för mig själv, att det var min onda plan. J*vla bitc*. Det slutade med att jag fick leva varje dag under 9 månader, intala mig själv att barnet var oönskat och skulle inte alls funnits här. Ett misstag. Jag hade ingen som fanns där för mig. Det var inte förrän 3 dagar innan jag födde min dotter min man sa "okej, vi kan nog göra det här tillsammans...". Jag blev bara emotionellt tom och blank när han sa det, de orden jag hade önskat få höra under 9 månader.  Han bröt verkligen ihop, han sa att hans mamma sa vidriga saker bakom min rygg och att han gick på det. Han är till denna dag ångerfull och ledsen.
    Hans mamma sa inte förlåt förrän jag hade fött min dotter, jag hade seriöst precis klämt ut henne och då ringer hon sin son för att sedan be honom ge luren till mig. "Hej, kan vi bara lägga det som hände bakom oss? Va?". "Mm..." sa jag och tittade in i tomma intet. Jag har haft svårt att älska min dotter och kunna ha ett starkt band med henne, hon är 8 nu. Jag har inte känt det där bandet till henne som många mammor gör till sina barn och det tär på mig. Jag har låtsas som att allt är bra mellan mig och min svärmor, jag är FÖR snäll mot henne. Det är som om att jag lever i en jädra fasad runt henne, låtsas som att det som hände aldrig hade hänt. Det värsta var, att 7 månader efter min dotters födsel, så ville de bjuda oss över på middag. Det var tydligen inte bara en vanlig middag utan överraskningsfest, hon firade nämligen att min svärsyster väntade barn. Hon är lika gammal som mig. Det kändes så äckligt. Firade min graviditet med hat och sorg men med deras dotter skulle det firas med fest och skoj. Jag hade precis haft ett missfall och jag talade om det för min svärmor, då sa hon "Jaha... men det var nog för det bästa". Alltså J*vla hynda. JA det var år sedan! Men hon har inte sagt förlåt! Förlåt för att jag skrivit så mycket men jag vet inte vem jag ska vända mig till. Min man stöttar mig och behandlar mig som en drottning (ja, människor ändras). Han är en jättebra pappa och han ser mycket fram emot det här lilla livet. Men jag kan inte vara helt lycklig då jag inte vågar säga ett skit till hans mamma. Inte till hans pappa heller. Ibland tycker jag att det är orättvist att hon ens ska få vara nära min dotter! Jag är så äckligt trött på att låtsas vara snäll mot henne och som att allt är OK mellan oss. Jag har varit FÖR snäll. Jag vill ha en stressfri graviditet, jag vill känna kärlek till barnet - jag vill inte att historien ska upprepa sig själv. Jag vet inte vad jag ska göra 😔
    Jag känner mig ond som tänker såhär.


    Beklagar vad du gått igenom. Min svärmor är också en bitch men inte lika vidrig som din. Jisses.

    Om jag var du skulle jag bosätta mig lååååååååångt från henne, så ni får ha ert liv i fred. Jag har 6 timmar enkel resväg mellan mig och svärmor, vi ses en gång om året och det är precis så ofta som jag orkar med henne.

    Jag tycker inte du ska säga något alls till henne. Berätta för din make men säg att du vill hålla det hemligt. Förr eller senare så kommer svärkärringen se att du har gravidmage och säger hon då "Är du gravid" så har du chansen att svara "Ja, men jag ville inte säga något så du inte försöker tjata mig till en abort som sist" 
    Säger hon något om att du borde lägga det bakom dig så, "Nej, jag är för artig för att ta upp det men det har inte gått en enda dag som jag inte tänkt på hur vidrigt du betedde dig och jag kommer aldrig kunna glömma det eller förlåta dig. Det kan du leva med tills du dör."
  • Anonym

    Jag tycker det kommer en del trådstartare på familjeliv som jag har börjat fundera på är AI texter.

    Men om det är på riktigt:
    Ni behöver beställa tid på familjerådgivning eller någon samtalsterapeut. 
    Ni behöver stöd i att sätta gränser kring er själva och er familj. 
    Ni behöver hjälp med att sluta se svärmor som familjens överhuvud. Ni behöver hjälp med att inte placera svärmor och hennes behov och önskningar först av allt.

  • Anonym

    Jag tycker det kommer en del trådstartare på familjeliv som jag har börjat fundera på är AI texter.

    Men om det är på riktigt:
    Ni behöver beställa tid på familjerådgivning eller någon samtalsterapeut. 
    Ni behöver stöd i att sätta gränser kring er själva och er familj. 
    Ni behöver hjälp med att sluta se svärmor som familjens överhuvud. Ni behöver hjälp med att inte placera svärmor och hennes behov och önskningar först av allt.

  • Anonym

    Tillägg: Svärmor är galen och elak

  • Anonym (Tyst)

    Du ska givetvis inte säga något!

    Din man däremot ska berätta. När han är själv. Och klargöra att har de inget snällt att säga så kan de vara tysta. 

    Ang din dotter på 8 år - höra upp detta och nuvarande graviditet med BM för du behöver samtalshjälp. Barn är inte dumma. Gör det nu innan bebis kommer så du får en lugn graviditet för både dig, bebis, dotter och mannen.

    Och du! Grattis till graviditeten! Hjärta

  • Anonym (Ledsen)
    Anonym (Jag) skrev 2025-04-29 10:27:51 följande:

    Det din svärmor gjorde mot dig är vidrigt, inget snack om den saken. Men jag tror du behöver ta hjälp för att bearbeta detta. Du skriver att det gått åtta år, ändå är du fortsatt så upprörd så du använder dig av ord som jävla bitch och jävla hynda. Du skriver att folk kan förändras när du beskriver din man, så varför skulle inte även din svärmor kunna förändras?

    Och att skylla på svärmor för att du inte kunnat knyta starka band till din dotter är att frigöra dig från ett ansvar som faktiskt ligger på dig. Varför har du inte tagit hjälp för att bearbeta dina känslor om du är medveten om att det påverkar dina känslor till ditt eget barn?


    Det du skriver får det att låta som att jag borde 'gå vidare' bara för att tiden har gått. Men trauma fungerar inte så. Åren som gått innebär inte automatiskt att smärtan försvinner, särskilt inte när man hela tiden tvingas möta den person som orsakade den ? utan någon ursäkt, utan ansvarstagande. Jag har aldrig sagt att jag inte bär något ansvar för hur jag mår eller att jag inte vill förändras, men jag har rätt att känna det jag känner. Jag klandrar inte min dotter, jag klandrar inte mitt föräldraskap ? jag uttrycker hur ett djupt sår påverkat mig, och att jag nu, med denna graviditet, vill göra annorlunda. Det är inte att skylla ifrån sig, det är att söka förståelse. Att be mig 'ta hjälp' utan att först visa empati är inte stöd, det är dömande.
  • Anonym (Jag)
    Anonym (Ledsen) skrev 2025-04-29 10:42:55 följande:
    Det du skriver får det att låta som att jag borde 'gå vidare' bara för att tiden har gått. Men trauma fungerar inte så. Åren som gått innebär inte automatiskt att smärtan försvinner, särskilt inte när man hela tiden tvingas möta den person som orsakade den ? utan någon ursäkt, utan ansvarstagande. Jag har aldrig sagt att jag inte bär något ansvar för hur jag mår eller att jag inte vill förändras, men jag har rätt att känna det jag känner. Jag klandrar inte min dotter, jag klandrar inte mitt föräldraskap ? jag uttrycker hur ett djupt sår påverkat mig, och att jag nu, med denna graviditet, vill göra annorlunda. Det är inte att skylla ifrån sig, det är att söka förståelse. Att be mig 'ta hjälp' utan att först visa empati är inte stöd, det är dömande.
    Jag lever med diagnos ptsd sedan tio år, jag har fått mer än min beskärda del av trauma och jag vet vilka spår de sätter. Jag vet också att om man inte tar tag i det och bearbetar så fastnar man i ältande som i slutänden bara innebär lidande för dig. Din svärmor lider ju inte av att du fortfarande går runt och mår så här och är överdrivet snäll mot henne!
  • Anonym (Dumpa!)

    Du har min välsignelse att dumpa din svärmor och inte träffa henne eller prata med henne någonsin mer i resten av ditt liv. Det hon har utsatt dig för är vidrigt.

  • Anonym (a)

    Svärmor behöver inte veta förrän det absolut är nödvändigt.

Svar på tråden (HJÄLP) Gravid och vågar inte berätta för svärmor