Hatad bonusmamma

Är det verkligen ingen som kan försöka spekulera?

Vad gjorde socialtjänsten? Blev det något av det? 

Troll tråd säkerligen

Ännu en tråd om bonusföräldraskap. Svinigt beteende mot det stackars barnet. Men samtidigt så är det så det ser ut om man väljer att starta nya familjebildningar.

Att ringa socialtjänsten var nog inte det smartaste draget. Med tanke på alla rykten som går att de tar barn och så. Varför pratade du inte med din man istället? Jag hade direkt dumpat dig om du ring socialtjänsten utan att prata med mig.

Du får nog leva med detta som ett straff. Tyvärr.

Det blev en utredning där man konstaterade att barnen far illa av konflikterna mellan föräldrarna. Att det är mestadels mamman som bråkar. På sista mötet sa hon att det bästa skulle vara om pappan dog. Sen när barnet fick diabetes så fanns inget annat val för dom att kunna samarbeta. Tack och lov. 

Barnen berättade väldigt mycket för mig. Anförtrodde sig till mig. Mamman har slagit pappan inför barnen och erkänt det. Droppen var när hon vid ett tillfälle skrek så mycket på pappan så ett av barnen började gråta och den stora fick hålla för öronen på lillasyster. Inte ens då kunde hon sluta utan jag fick ta med barnen därifrån för att skydda dem. . När hon sen inte tyckte det var ett konstigt beteende, eller när hon tyckte att  barnen förtjänade att veta hur hon har upplevt äktenskapet deras. Jag kunde inte verkligen inte nå fram. Det var då jag ringde. Jag skrev i efterhand att jag gärna berättar för henne varför men hon var inte intresserad av att lyssna. 

Jag som arbetat inom socialtjänsten vet att dom inte tar barnen från sina föräldrar. Det ska mycket till. Socialtjänsten är där för att hjälpa familjer i kris. Pappan var inte alls arg på mig utan tacksam för att dom skulle få hjälp. Vården hade också gjort en anmälan innan mig för att barnen mådde dåligt av alla konflikter. Jag har aldrig någonsin hört han prata illa om mamman inför barnen. Jag skulle aldrig acceptera något sådant. 

 

Det ska tilläggas att jag pratade med pappan innan såklart. Jag försökte prata med mamman också när hon ringde och skrek elaka saker till pappan och jag hörde barnen grät i bakgrunden. 

Jag var tydlig till pappan. Jag sa att barnen inte ska behöva höra från sin mamma hur dålig deras pappa är som aldrig älskat henne. Hur hon upplevt sig psykiskt misshandlad i alla år. Barnen har bara två viktiga personer i sitt liv och det är föräldrarna deras. Att dom ställs inför lojalitetskonflikter. 

 

Min äldsta son sa igår att det är mer vanligt att föräldrar bråkar än att vara sams som du och pappa. Sen sa han att han är tacksam över det. Så himla gulligt! Vi har verkligen försökt göra allt för att vara så goda vänner som möjligt. 

Nej, det är så här den här familjen ser ut. Dra inte alla över en kam.

Mitt råd är att distansera dig från mamman, gå inte via henne för att få utbildning i diabetes utan hör av dig till sjukvården själv och berätta situationen och be om utbildning och går inte det så be pappan lära dig det han fått lära sig. Respektera exfruns vilja att inte höra av dig, om liknande situation uppstår så ring 112 om det är akut och 1177 om det inte är det. När du distanserat dig och hon gått vidare med sitt liv kan det finnas möjlighet till försoning. Anledningen till alla upprörda känslor kan vara att hon har sårade känslor efter separationen eller på annat sätt inte accepterat den nya situationen. Även om det varit hennes idé att gå isär så inser en del efteråt att det inte blev som de tänkt, de kanske inte varit beredd på känslan när det kommer en ny partner in i bilden och barnens pappa inte finns där eller agerar som hon önskar efter separationen. Låt föräldrarna sköta kontakten om barnen och distansera er från henne. Tala inte illa eller bråka inför barnen utan njut av er och era barn när ni är tillsammans och låt henne gå vidare med sitt så kommer känslor förhoppningsvis svalna med tiden. 

Vet inte på vad sätt jag drar "alla över en kam". Men det är bara att konstatera att i nya familjebildningar blir det ofta problem. I alla fall om Familjeliv skulle vara någorlunda representativt. Så det verkar tydligen rätt vanligt att man blundar för de problem som ligger i den konstruktionen. 

Ja, du har rätt. 112 skulle jag alltid kontakta om det var så. Utbildning för diabetes har jag men inte för handenheten och det var den som strulande. Den skulle aldrig 1177 eller 112 kunna förstå sig på om jag ringde och behövde hjälp med den.  

Jag skulle aldrig bråka inför barnen gällande henne. Jag har aldrig heller visat några negativa känslor utan snarare tvärt om även om jag kanske innerst inne kokar. Jag önskar bara hon kunde förstå hur mycket jag faktiskt försöker göra för hennes barn. Ena flickan har självskadebeteende vilket hon inte pratat med sin mamma om tex. Mamman har vid ett tillfälle sagt till barnen att så länge jag finns med i bilden kommer hon inte göra det. 

Trodde verkligen det skulle bli bättre efter flickan blev sjuk men jag hade fel. Men huvudsaken är väl föräldrarna kan ha någon sånär normal relation nu. Men det komplicerar ju när det är en kronisk sjukdom i allt detta. 

Jag får väl leva med det här helt enkelt. 
Men det är svårt eftersom jag själv kommer ifrån ett konfliktfritt liv efter separation. 

Usch vilken tråkig situation men vilken tur att barnen har dig. det är väl bara att härda ut och försöka hålla konflikterna till ett minimum. Försök interagera med mamman så lite som möjligt som någon här skrev. 

Ja, det är fruktansvärt jobbigt. 

igår ringde pappans dotter och grät för det var någon konflikt med hennes mamma. Det framkom att dom varit osams och mamman varit arg så barnen blev ledsen. Då såg jag min chans och tänkte jag skulle säga några ord så mamman också skulle höra. "Att jag också blivit arg på mina barn när jag egentligen blivit rädd" 

men jag hann bara säga två ord då kom mammans hand och stängde av telefonsamtalet. 

jag har bestämt mig för att ta en paus från allting gällande det här. Jag är så ledsen och psykiskt helt slut över situationen.