Ständig irritation kring ekonomin

Jag har nog en enklare inställning till pengar än han. Jag klarar mig lika gott som ensamstående som sambo. Det Har alltid varit billigare för mig att vara själv med barnen än tillsammans med någon. Jag tror han har fått med sig den här synen på ekonomi från sitt föräldrahem som var väldigt fattigt. Tyvärr! Att han alltid vill ha så mycket som möjligt på kontot. Att pengar är lycka och lyx för honom. Jag har inte det synsättet och hade hellre kommit från hans familj än min egna. När jag var barn kastades det pengar på oss barn för att vi skulle hålla oss borta. Nej då hade jag hellre ätit havregrynsgröt tillsammans med en älskvärd familj. Så vi kommer från väldigt olika familjer. Skulle jag ta 5000kr för att köpa en grill är det ju för att vi som familj med vänner kan njuta av grillat på sommaren tillsammans. Medans han bara ser -5000kr på banken och får ångest. 

Oavsett om han tar ut vanlig lön, extra lön eller utdelning så är det enda rimliga att alla pengar man får in räknas om man är egenföretagare. Det låter som att han inte vill göra rätt för sig och bete sig schyst ekonomiskt mot sin partner, uppfattar jag det rätt?

Ja tyvärr har tanken slagit mig..och de är därför han ogillar mitt sätt att se på saken idag. Ibland får jag känslan av att han är missunnsam. Jag är kvinna som har barn, karriär och mår väldigt bra. Han har avstått att bilda familj för att gynna sin karriär medans jag lyckades bolla båda. Idag har jag kommit längre karriärmässigt än han som kunnat lägga 100% på karriären hela livet. Jag tror han blir bitter av den tanken. 

Hur mycket var och en tjänar känns inte relevant så länge ni baserar era utgifter på era kostnader och inte på era inkomster. 

Men däremot så kanske ni ändå borde ha mer gemensamt istället för att säga "jag betalar det här och du betalar det där". 

Säg att ni har boendekostnad för 10 000 i månaden och matkostnad för 10 000 i månaden och han äter för lika mycket som ni 3 plus att ni också har andra gemensamma utgifter (som tex ny grill, saker till trädgården mm) som är bra att spara en buffert till, säg 5000 kr i månaden. 

Gör en rättvis fördelning över boendekostnaden och dela sedan resten på hälften och sätt in på ett gemensamt konto. Dvs ni betlar 7 500 plus er del av boendet dit och sedan betalar ni all mat och alla räkningar från det kontot. 

Och så gör ni upp en rättvis fördelning över markservicen också. 

Om du ser potential i er relation men att det här förstör så skulle jag rekommendera att boka in familjerådgivning. Då kommer ni få hjälp att utforska vad det här egentligen handlar om. Kan ju vara som du misstänker, och då kan det vara bra att få hjälp av en utomstående för att inte hamna i låsta positioner.

År 1980 var jag 8 år gammal. Då hittade jag en liten bok med tecknade bilder i som hette "Att skiljas som vänner".

Där stod det att den vanligaste fällan i relationer är att kvinnan betalar sånt som förbrukas (t.ex. mat och kläder) medan mannen betalar bil, TV och bostad. Och då har kvinnan ingenting vid en separation.

Tänk att ni inte har kommit längre än dit? 

Jag hade aldrig gått med på att sponsra någons boende utan att deläga det. Våra bostadsaffärer är de bästa investeringar jag och min man har gjort i vårt liv och grunden till att vi nu har det gott ställt.

Du håller alltså på att pissa bort din egen ekonomi, medan han stärker sin ekonomi på din bekostnad.

Förstår din tanke men vi äger boendet 50/50 så jag blir inte lottlös om vi separerar. Vi är inte gifta, och min egna bil står jag på själv. Men ja, de känns tyvärr som många män lever kvar i gamla normer samtidigt som de vill att ens partner ska betala för sig. Sen ett halvår tillbaka har jag slutat köpa hem saker till oss i hemmet. Det finns massor som skulle behöva införskaffas men de blir alltid jag som får betala för att jag har intresset av saken, dvs göra vårat gemensamma hem trivsamt. Min sambo vill bara att allt ska vara bra utan att själv ha investerat något.

vi har pratat tidigare om gemensam ekonomi men jag är är inte jätte pepp på den idén sålänge han ska ta ut minimum lön till sig själv och leva upp mitt. Så det vill jag inte. Jag lutar snarare att skriva ett samboavtal att allt som införskaffas under sambotiden är enskild egendom.

Det låter som att du fastnat i den nya kvinnofällan. Du gör större delen av arbetet och betalar ändå hälften eller mer.

Börja skriv upp tiden du lägger extra och begär en rimlig lön. Gillar han inte att betala dig för ditt slit så låt honom betala någon från hemfrid eller liknande. 

Jag tror tyvärr inte nye att det finns ett enkelt sätt att komma ifrån problemet utan det är gnissel och hårt arbete som gäller för att få de flesta relationer att funka. Kanske skulle ni må bra av en tredje part, testa parterapi eller gå på ekonomisk rådgivning? 

Har väl ingen direkt lösning på ditt problem mer än att du nog behöver ställa högre krav på honom. Givetvis räknas aktieutdelning som lön om utdelningen är i det egna företaget. Han tar ju aktieutdelning istället för lön för att kapitalbeskattningen är lägre än skatten på arbete och precis som du säger sparar han kapital i bolaget. 

Som jämförelse då.... I mitt hushåll betalar jag 60-70% av alla räkningar eftersom jag får ut 2 ggr mer än frun varje månad så hon kan iaf spara runt 15 tkr varje månad, men utöver det gör jag också det mesta av hushållsarbetet. Har påtalat för henne att detta är en orättvis fördelning men hon är "högkänslig", känner sig trött och måste hela tiden vila sig, sitta med mobilen och kolla Netflixserier.

Med det sagt... Hade jag haft en partner som dig skulle jag med andra ord ha varit oerhört rädd om henne och tagit hand om henne på alla sätt och vis.

Hoppas iaf att det löser sig med gubben och att han tar sitt förnuft tillfånga.

Kul att höra hur andra har det.............

Vi har ett genemnsamt barn och jag har en tonåring sen innan, jag betalar 60% av boende och mat dvs 60% av alla gemensamma utgifter, egna utgifter betalar var och en själv,  jag tjänar mer så fördelningen känns fullt rimlig. Jag tvättar mina kläder själv, jag handlar merparten av gångerna, många gånger lagar jag mat, jag städar och plockar eftersom jag gillar att ha ordning och reda. 
Jag sköter allt som har med huset att göra, om värmepumpen klabbar , hängrännorna skall rensas , etc hon är oteknisk. Vi har stor tomt över 3000m2 som jag i princip helt ensam sköter från vår till höst med allt vad det innebär. 

Jag hör att jag måste ta tag i att få det mer jämnlikt hos oss........

Som svar på din historia ....., man delar ekonomin rättvist efter inkomst och om man har fler barn som kräver mer plats , men jag tycker inte att ett barn tar upp en andel i ett hus, så mycket mer kostar inte ett rum till, tycker du har helt rätt i att man kan inte hålla utdelning utanför sin ekonomi det säger väl sig själv, vilket trick. Jag själv vill ha egna ansvarsområden så får var och en se till att sitt område fungerar så slipper man bråka om vems tur det är att handla. 

Det lät ju mycket bättre, då förstår jag mer.

Men tar han utdelning istället för en rimlig lön borde det räknas som inkomst relativt er gemensamma ekonomi tycker jag.
Annars hade väl aldrig en Wallenberg eller Crafoord betalat ett öre i en relation?

Fråga honom om han tycker att man ska betala noll i hushållet då om man bara tar utdelning ur bolag? Du kanske ska starta ett själv?

Vad kom ni överens om angående ekonomin innan ni flyttade ihop?
Eller flyttade ni bara ihop och trodde att det skulle lösa sig när ni väl bodde ihop?

I början så tog jag alla kostnader eftersom han själv hade högre kostnader än mig eftersom han ägde ett hus. Nu när huset såldes och vi i samma veva hittade ett gemensamt boende så kom vi överens om att vi delar upp det så att vi betalar ungefär lika mycket var. 

Vi både vill ha separat ekonomi, jag kan bara tala för mig själv. Men jag vill kunna köpa vad jag vill och spara så mycket jag vill utan att de ska frågasättas. förra året åkte vi på två semestrar utomlands. Där han betalade hela första resan och gav mig en liten peng för den andra resan. De tyckte han var orättvist, så då fick jag sätta mig ner och göra en kalkyl på vad resorna kostade och alla våra kostnader kring resorna. Och då kunde han se att även där hade vi betalat lika mycket för båda resorna (ej barnresa).

Går det nöd på er? Lider ni ekonomiskt?

Om inte så kom överens om vad som är hushållets kostnader och dela dem 50/50.

Ska ni räkna in era barn i gemensamma kostnader eller inte? Bestäm ni.

Hur mycket behöver han ta ut från företaget? Så att han kan betala sin andel åtminstone.

Resten har ni som era egna pengar och det spelar ingen roll då om han sparar pengar i företaget eller om du kan skicka in lönepengar på ett fondkonto på banken.

Sedan är det en annan sak om han blir stressad över utgifter pga fattig barndom - exemplet med grillen för 5000. 

Han har inte fel i att bli stressad. Det är bara ett förhållningssätt som kan vara rätt jobbigt.

"era barn" ska vara "dina barn" om jag läst rätt

Nej absolut inte! Problemet nu är hur vi ser på inkomsterna och han inte tycker sig ha något över till eget sparande. Och det är ju inte konstigt heller då han endast tar ut lön som täcker hans kostnader. vi betalar idag ca 10 000kr var på boende och mat. Sen har han egna utgifter så det landar på 15-18 per månad i kostnader för hans del. Jag ligger också omkring det beloppet och kan lätt lägga undan 15 tusen i sparande per månad. Och det stör honom att jag gör det än fast han sparar samma belopp i företaget. Jag är dock den som inrett hela vårt hem för mina egna pengar. Jag har inte räknat in barnens boende/mat kostnader eftersom han inte gör något hemma. Så jag tar ut min del i att göra de lättare (50/50) än fast jag med råge hade kunnat betalat för barnens boende och matkostnader. Jag tycker att om vi ska ha det jämställd kring ekonomin så ska vi ha det i hushållssysslor också. Jag vill inte hamna i den situationen att jag betalar 70% av kostnaderna och har 100% av hushållsarbetet.

ja de är bara tråkigt att vi inte lyckas bryta mönstret för hans barndom. Han har det väldigt bra idag men lever tyvärr kvar i det gamla. Han har flera hundra tusen på sparkontot men blir aldrig nöjd kring ekonomin endå.