Vad är det för fel på mig?

Hej
Fyller 40 i år men är så trött på livet.. Vet inte om jag kanske har nån diagnos eller nåt men jag har alltid känt mig utanför i livet. Sen klass 1 i skolan verkligen.. Blev förvisso mobbad hela skoltiden men mest av folk i andra klasser. Trots det fick jag aldrig vänner i samma klass. Eller knappt alls överhuvudtaget. Hade en vän i klassen, men honom förlorade jag till en annan klasskamrat som sedan fryste ut mig... Då var jag ensam. Träffade en kompis i klassen under sen i 4an iaf. Och vi var vänner länge. Även idag fast vi aldrig ses längre pga avståndet nu... Tyvärr...

 Men iaf jag har alltid haft svårt att skaffa vänner. Vet inte varför. Jag ville men jag fattade aldrig hur man gör.. Ingen verkade vilja tillbaka eller så tappade folk plötsligt lusten att prata med mig.. Och så har det varit hela livet verkligen. I gymnasiet gav jag upp för det var ändå ingen som ville vara med mig kändes det som. Så då böev jag tyst och försvann. Under gymnasiet fick jag social fobi. Den blev ganska illa och jag kunde knappt gå i affärer ens. Var hemskt. Men tillslut gick jag i kbt och lyckades faktiskt besegra den sociala fobin. Men dock är jag en introvert person och jag har skitsvårt för kallprat. Jag kan det bara inte. Jag vet inte hur man gör och det är inget jag har intresse av ens heller egentligen. Så det har fortsatt i vuxen ålder också med att inte passa in. Jag passar aldrig in och kommer inte "in i gruppen" på något av alla jobb jag haft. Samma där, att det känns som folk inte vill prata med mig efter ett tag och jag blir ensam och tyst..

Fattar inte vad det är för fel på mig!?? Jag vill bara vara som alla andra och vara omtyckt och kunna prata och skoja hejvilt på rasterna.. Men jag kan bara inte det.. Jag är bara inte sån.. Men det känns som det är det som krävs för att kunna passa in och för att folk ska gilla en... Jag passar inte in i den mallen helt enkelt och därför passar jag aldrig in i någon grupp någonsin.. Känns så tröstlöst.
Jag gillar inte heller höga ljud eller jobbigt ljus, har svårt för stora folksamlingar och blir stressad lätt... Svårt för sociala saker obviously då...

Är jag bara konstig eller har jag kanske nån diagnos? Hade nästan varit en tröst om man faktiskt hade det för då finns det iaf en anledning till VARFÖR jag är som jag är... och alla mina svårigheter.. Annars är jag ju bara konstig då och fel.
Så trött på att känna mig fel i världen bara... Det enda jag vill är att passa in och att folk ska tycka om mig typ. Ni som har det så vet inte hur bra ni har det!