Hur komma vidare efter 20 år tillsammans?
Jag har varit tillsammans med min man i över 20 år. Sista åren har vi levt i någon form av skillsmässokris som har tärt oehört på mig. Jag har en svår barndom bakom mig, otrygg anknytning osv vilket tyvärr haft stor negativ effekt på hela vår relation. Det har medfört att jag inte haft förutsättningar att vara en bra partner för min man och han har mått dåligt i relationen. Han har ändå valt att stanna pga lojalitet, kärlek och medberoende och en förhoppning om att det kommer bli bättre. OBS att det inte handlar om våld eller missbruk utan mer att jag varit instabil i humör, otrygg och oförutsägbar, låg stresstålighet, låtit frustration gå ut över man och barn genom att vara reaktiv och överkänslig.
Jag har sedan ca 5 år insett hur illa det varit och tagit ansvar och jobbat massor med mig själv, gått många år i terapi osv. Jag är numera en betydligt bättre partner och mamma men vi har fortsatt stora problem i vår relation som ingen av oss mår särskilt bra i men samtidigt har vi svårt att ta steget till att separera då det ändå finns kärlek och hopp kvar.
Några av våra huvudproblem:
Min man känner sig inte trygg med mig fast han numera kan känna sig trygg, pga "traumatiserad" från hur det varit tidigare i relationen. Det kan räcka med att jag är på dåligt humör för att han ska känna sig triggad och då kan en liten sak leda till en kris i relationen. Detta leder till att min otrygga anknytning aktiveras och jag känner mig också otrygg. Det blir en ond cirkel av otrygghet.
Han är missnöjd med vårt sexliv, saknar intimitet och känner sig inte heller tillfredsställd. Jag är inte heller tillfreds då jag upplever att vi har alldeles för lite sex. Det är också väldigt svårt för mig att närma mig min man sexuellt då jag vet att han inte är nöjd med vårt sex när vi har det vilket skapar mycket osäkerhet och dåligt självförtroende hos mig.
Min man kan inte acceptera hur jag är utan kräver i princip att jag måste göra massa förändringar om vi ska fortsätta vara tillsammans. Det blir väldigt stor press på mig och jag jobbar ständigt med att förbättra mig själv dessutom vilket också tar oerhört mycket av min energi samtidigt som det också lett till många viktiga framsteg både för mig själv och för vår relation.
Vi har massor med ?sår? med oss som kommer behöva läkas om vi ska kunna få det bra ihop. Detta kräver oerhört mycket arbete från oss båda, ett arbete som jag ibland känner mig osäker på om det är värt att göra och om vi har förutsättningarna som krävs för att göra det.
Vi lever under väldigt pressade förhållanden med 2 barn med särskilda behov (stora tonåringar nu dock), vi mår båda dåligt och är utmattade och ledsna.
Vill gärna höra era perspektiv på hur ni ser på detta. Behöver andras perspektiv då jag känner mig helt fast i mitt eget just nu och inte vet vad jag ska göra för att komma vidare.