Hur skapa en bättre relation till ett barn med autism?

Han är tolv år, inte tjugo. Han behöver vara hos sin familj, inte på en institution. 

Intresserar ni er för hans intressen? Dataspel alltså. Börja där, be honom berätta om sina spel och titta på när han spelar eller spela med honom. När han känner sig trygg med det kan ni ta honom på aktiviteter som har med spelande att göra exempelvis en mässa eller något event. 

Autister har generellt svårt med öppna frågor och småprat som hur det var i skolan, skippa det. 

Nja, det är inte vad barnet vill" Vi har försökt engagera oss i hans spel. Fråga om spelet, provat spela själva osv men han är inte intresserad. Han vill inte berätta när man frågar utan svarar endast "Jag vill inte säga". Det är hans svar på allt man frågar om. När man försöker engagera sig när han sitter och spelar tycker han man är irriterande och vill att man ska gå för man stör. Vi har själv laddat ner samma spel och försökt få spela tillsammans, men han vill spela själv. Tycker vi gjort det vi kan avseende att försöka engagera oss i hans spelande, men det går ju inte att tvinga honom att prata om det eller låta oss vara med."

 

Spelet är en avkoppling, stim och avstressande. Själv hade jag också tyckt att "intresserade" föräldrar störde. Inget bondande där inte.

Fast om det är som TS säger att han inte vet hur man använder en sax eller snurrar en brödpåse, dvs sådant som förskolebarn klarar utan problem, då är det ett massivt förståndshandikapp vi talar om.
Så antingen överdriver TS eller så behöver han mer resurser än vad de kan ge.

I det läget börjar jag misstänka att han är spelberoende. Det är precis som alkoholism eller vad som helst, jag tycker du ska läsa på om det och se om du känner igen beteendet.

Absolut verkar han ha stora svårigheter. Det jag vände mig emot var att placera honom på institution. 

Det finns ingenting som säger att han skulle lära sig att öppna chipspåsar etc. bara för att han bor någon annanstans. Även barn som kommer att behöva blöjor hela livet, och varken kan prata eller gå, bor för det mesta hos sina föräldrar tills de är 18+.

Vilken pojk vill åka till stugan i skogen utan internet eller utan sina dataspel. Vilken pojk vill umgås med sina föräldrar och fika bowla eller shoppa. Vilken pojk vill ha förälder som står över axeln när man spelar och pratar och stör. Vilken pojk önskar sig inte pengar data/tvspel och godis i present. Vilken pojk försöker inte sitta uppe hela natten och spela spel. Vilken pojk försöker inte ibland va hemma från skolan för spela hela dagen dricka cola och käka chips. Asså jag känner igen mig både som förälder och som tonåring. Jag satt uppe i smyg vid datorn till 05, oftare än jag vågar erkänna. Hörde när en förälder gick upp och kastande mig i panik i säng. Lipa som sill kl 06 att jag inte palla gå upp. Fick va hemma från skolan. Jag drönade upp 11, trött som fan, käka chips till frukost och satte mig och spelade ännu mer. Skolan va sekundär tills jag blev 18. När jag började inse att jag behöver göra något vettigt någongång i livet. Det blev folk av mig också. Jag blev ingenjör trots min adhd. Ett par år senare än många i min årskull men jag nådde i alla fall dit.
Jag skulle helt ärligt säga att ni kanske ska chilla lite. Ge grabben lite space. Sluta servera allt på silverfat så fort han gny. Pallar du inte öppna chipspåsen låt han va utan chips. Det låter som era sätt att hantera både honom och situationen skapar nya utmaningar och problem. Försök mindre och se om faktiskt ger mer effekt än att försöka tvinga inom honom i en låda ni ritat upp. Han går ju till skolan vad jag förstår. Det är ju fantastiskt. Bra och viktigaste milstolpen. Gör han det och håller det låt han spendera övrig tid som han ser lämpligt för både umgänge och återhämtning. Håller er till de striderna. Skola och tillräckligt med sömn. Gött! mål! Bra jobbat både grabb och päron! 

Tack för lite perspektiv!
Jag var nyligen på en föreläsning om den mentala tallriksmodellen. Vad vi människor behöver för att må bra och där var skärmtid en central faktor i det avseendet att det tar tid från de andra sakerna vi behöver. T ex hjärnvila. Man prata om sju olika saker som vi alla behöver:
- Aktiviteter som är meningsfulla och ger oss glädje 
- Tid för relationer och umgänge med andra, helst IRL
- Motion, pulserande 60 min personal dag och högintensivt 3 ggr åer vecka 
- Hjärnvila där tankarna får flöda fritt utan krav också för att lära oss hantera jobbiga känslor och tankar
- Fokustid där vi kan ägna oss åt saker som kräver fokus utan distraktion
- Chilltid där vi kan göra vad vi vill för återhämtning
- Sömn, minst 8 timmar per natt. 
Dessutom är kosten viktig. Att man äter varierat och regelbundet. 

Jag kan ju säga att sonen inte uppfyller många av dessa. Han umgås inte med någon. Rör sig endast när han går till och från skolan 5 minuter samt på idrotten en gång per vecka. Ingen hjärnvila alls, hela tiden stimulerad av skola eller skärmar. Sömnen kommer han sällan upp i 8 timmar. Han är väldigt selektiv i maten och hoppar ofta över måltider för att han inte tycker om det man lagat.

Man pratade om att skärmen blir ett problem när det går ut över övriga områden så man inte hinner med det andra. Nu ska man också införa dataspelsberoende som sjukdom och när jag tittar på kriterier för detta så uppfyller han samtliga.

Det kommer inte ändras utan det är datorn som gäller och intresse för sociala kontakter kommer inte öka.

Det är meningslöst att streta emot och försöka ändra en personen. 

Vårt barn är under npf-utredning men ligger dock åt adhd men fullfungerande med vissa svårigheter(klumpig, tal, tourettes) men är likt er grabb skärmberoende, i vårt fall är det bara tidsbegränsning, 2h på fm lediga dagar och 1h på em som gäller. Sitter han mer blir han helt manisk likt en hund som vill ha sin boll, bara skärm skärm skärm och blir otrevlig, svär, fantasilös "allt är tråkigt", aggresiv osv om det blir för mycket.
Skärmarna är som knark, ska bara ha mer och mer och mer
Blir ibland som en avgiftning när vi fått stänga av allt för att få han trevlig och go igen

Vi har barn med "bara" adhd också och det jag upplever är skillnaden är att det finns ett behov av socialt umgänge, det finns en glädje och uppskattning i att göra andra saker. Han kan fastna vid skärmen också, men kan på uppmaning istället ta kontakt med vänner, gå ut och cykla, leka ute eller göra andra saker och finna glädje i det. Han är gärna med och renoverar, pysslar, lagar mat. Han fiskar, åker båt osv och är med på sllt man ska göra. Han med autism har inget behov av något. Han vill inte umgås med andra, han vill inte göra andra saker, han vill aldrig följa med. Ser inte syftet med att delta varken på sitt eget eller andras kalas. Han visar aldrig någon glädje eller uppskattning över andra upplevelser eller liknande och är därför betydligt mer svårmotiverad till att göra något annat.