Han surar som en tonåring och ignorerar både mig och barnen

Beställ tid. Meddela honom när tiden är. Får du till svar att han inte följer med svara lugnt :
"Jag klarar inte av att hantera situationen längre. Jag vet inte längre vad jag ska göra. Då går jag dit ensam. Jag behöver hjälp av andra"
Då talar du om för honom att nu är bollen i rullning. Han får bestämma sig för om han ska vara med eller inte. 
Han kan inte både fortsätta bete sig och blockera att ni söker hjälp.

Nej det blir inga fler barn efter att bebisen är magen är född. Usch vad hemskt om våra barn också får en otrygg anknytning pga honom. Känns som att jag kompenserar min sambo med en massa kärlek och uppmärksamhet istället för att jag så gärna vill att vår son ska känna att han har en trygg uppväxt. Min sambo har absolut trauman från barndomen då hans pappa var frånvarande och även rätt elak. Men min sambo viftar såklart bort att han skulle ha trauman kvar från hans barndom. 

är det mitt ex du är tsm med?? vi hade bråkfritt liv och sen kom barn och då blev han också sådär. Som ett jävla barn och kunde sura i timmar..Vi separerade när barnet var 1,5 år (mitt intiativ) Trots långt förhållande innan. Så avtändande att betee sig sådär. Och du väljer att skaffa ett till barn med honom?..nej då tar jag hellre två olika pappor till barnen. 

Det får jag ta och göra. För oavsett om han följer med eller inte så har jag ett behov av att prata med någon utomstående. Känns tyvärr lite som att han tänker att om jag inte accepterar hur han är så kan jag lämna. Som att allt är på hans villkor och att det är skitsamma hur jag (och resten av familjen) mår i det hela. Det är i alla fall den attityden han har utåt när han surar. 

Så märkligt beteende och ja, riktigt avtändande. Jag orkar inte ens bli sårad längre när han beter sig sådär, blir bara så less och känner att det är skrattretande hur en fullvuxen karl kan tycka att det är rimligt att sura på det sättet. Barn nr 2 var inte riktigt planerat, men ändå välkommet. Min sambo hade inte heller varit såhär på länge när jag blev gravid igen. Men nu känns det som att det händer med jämna mellanrum igen. Han påpekar ofta under bråken att jag kommer få ta hand om båda barnen själv för att han ju är en sån ?usel pappa?. 

Helt förståelig. jag kan säga hur det blev efter vår separation. Mitt ex kunde såklart inte ha barnet förutom varannan helg. Han arbetade ju så konstiga tider och ville inte göra något åt det. Och hans konstiga tider låg endå under förskolans öppettider men 20 min bort från hans hem, men de låg nog mycket i att han inte orkade kliva upp tidigare och ta ansvar. Jag hade barnet hela tiden, inte mig emot. Han kunde sätta på sig offerkoftan ibland och berätta för mig hur synd det var om honom som inte kunde vara delaktig. Jag försökte vara tillmötesgående och sa att vi kan byta förskola. Men att han får kolla upp vad som ligger nära han. Eller ja, snarare nära hans mamma eftersom de var tillbaka dit han flyttade som 30 åring.. men han tog aldrig tag i det själv.

när jag sen flyttade in mot stan 2,5 år senare så tog jag en förskola relativt nära mitt jobb. Och då kunde exet äntligen bli bästa pappan som han hela tiden tänkt..
det var på riktigt den värsta tiden i mitt liv. Mitt barn skrek och hade grov ångest över pappa veckan. barnet kände ju inte honom på ett annat plan än lekfarbror. Det var fruktansvärt och såklart så var det synd om honom i den här situationen. När barnet var närmare 6 år började hxn acceptera och kan se fram emot pappavecka. Men väldigt många år av separationsångest.

Och Under TRE somrar har han av klantigt misstag råkat sätta barnet ledigt även på mina arbetsveckor. Hans anledning? Ja de hade ju frågat när han skulle ha semester, så han berättade ju bara? så gissa chocken jag fick när jag skulle lämna barnet innan jobbet och blev nekad. Han fick ta barnet under dessa 6 veckor innan jag fick semester. Självklart med massa klaganden om hur slutkörd han var och behövde vila, kan tillägga att jag lämnade och hämtade barnet hos honom på min vecka Trots det gjorde han om det två år till. 

Men i övrigt är han jätte snäll men helt oförmögen att vara vuxen.

Åååååå vad han tycker synd om sig själv! Han är en sån usel pappa! Ja, det är han ju, det har han faktiskt helt rätt i. Så bra att han ser det. Det vore himla bra om han insåg att han är en usel partner också, men det lär dröja. Hur länge står du ut? Jag har haft en sån där pajas jag med, som körde silent treatment och betedde sig som en snorunge i manskropp. Mitt bästa råd: det är skönt när man blivit kvitt eländet. 

Manstonåring som vill ha en pseudomamma. Såna uppdagas först när barnen kommer.
Jag beklagar ts.
Ni kan behöva parterapi, en tredje person som översätter/ medlar. Då behöver han förstås ha kapacitet att vara förändringsbar.

Då är det bara att kasta in handduken. Han har ju redan släppt allt ansvar. 

Det kan stämma att han känner att han inte upplever trauma från barndomen. Däremot har han förmodligen lärt sig att hans känslor är fel och att han är dålig människa varje gång han misslyckas med något. 

Jag vill verkligen vara tydlig med att han 100 % bär ansvaret för sitt eget beteende. Men för din skull tänk att hans beteende är en lösning för honom när han inte kan leva upp till sina egna eller andras förväntningar på honom. vilket är en väldigt dålig lösning. 

Två saker kan du göra för att underlätta för er. 

1. Sätt ord på hans beteende. Jag märker att när du situationer som tidigare händer så går du undan och ignorerar oss. Jag har förstått att du då inte kan göra något annat. Däremot är det ett beteende som inte är bra för någon. Framförallt om jag ska kämpa för att du ska bli glad igen. Därför kommer jag i framtiden ignorera dig när det händer och se till så att våra barn och jag har det bra. Men du ska veta att jag alltid är öppen för att prata med dig och lyssna på dig när du har surat klart. Men du måste också lära dig att lyssna på mig utan att se det jag känner som ett hot. Jag kan ha fel i det jag säger när vi bråkar, men att kunna diskutera saker som detta är att vara vuxen och jag vill leva i en sån relation där man pratar.

2. Förmodligen är han inte van vid att andra lyssnar på vad som är viktigt för honom när något blir fel. Var nyfiken på honom i andra sammanhang och passa dig för att döma honom och hans känslor. På så sätt kanske han med tiden lär sig att hans känslor inte är ett hot för dig. Han upplever säkert dina känslor som hot mot honom. Det har han lärt sig i uppväxten, men det är inte ditt ansvar att han upplever det.

Men gå inte under. Det är verkligen aldrig ditt ansvar att förändra honom. Det är han som måste ta ansvar för sig själv och sitt liv och du ditt.

Det finns många som aldrig kan förutspå beteendet hos sin partner, så som ts gör, innan de får barn. Det blir ofta så mycket värre när barnet kommer. Men för er som har en partner som har svårt att kommunicera innan ni får barn. Det blir verkligen inte bättre när barnet fötts. Tror det beror på olika saker. Tyvärr är en tror jag att den personen upplever barnet som en konkurrent till sin partners uppmärksamhet och förlust av egen tid. Något de inte klarar av att prata om eller framförallt hantera. Kan inte din partner det så kommer risken vara stor att du har en till bebis att ta hand om i två decennium, som du har förväntningar på att vara ett stöd. Du märker snart att dina barn utvecklas snabbare och blir mognare än din partner.

Gillade ditt svar, den signalerar förståelse och empati för en människa som inte har positiva erfarenheter från konflikter och hur man kan lösa dem.

Jag är kvinna och har själv en barndom fylld med undanryckta känslor och i vuxen ålder betedde jag mig som att det mer eller mindre var kört för mig när konflikter uppstod. Jag tog till det jag lärt mig från barndomen, att gå ifrån situationen och samla mig, fruktansvärt ledsen och rädd. Jag hade inte fått några nycklar i uppväxten till att lösa problem på en konstruktivt sätt och kände att varje konflikt var ett nedslag men att det bara var att svälja allt och acceptera situationen.
Träffade sedan en man som var otroligt empatisk och som vid våran första konflikt sade att alla konflikter går att lösas, han sade det med sådan värme att jag för första gången verkligen kände att det han sade verkligen var något han menade och att jag för första gången inte kände att jag måste fly situationen och känna att nu är allt kört. Han verkligen ingav så mycket tillit till mig att det blev vändningen till att stå kvar och lösa de knutar som ibland skavde mellan oss.

Jag ska berätta något för dig nu, som jag observerat och lärt mig under mina 36 år som kvinna på jorden.

Förra var fel post, men en annan kvinna har skrivit en liknande tråd. Passar även för dig. Då ni är liknande situationer.

Jag ska berätta något för dig nu, som jag observerat och lärt mig under mina 36 år som kvinna på jorden.

Det är alltid lika svårt att dra slutsatser när man bara har en version. Visst, enligt din beskrivning beter han sig inte vuxet.

Men samtidigt skulle uppfattningen av situationen kanske ändras helt om hans version redogjordes? Du kanske är helt orimlig, kanske skapar bråk från ingenstans om vi skulle fråga honom?