Slutat bry mig om julfirande och bli inbjuden under julentid

Hela ditt inlägg fick mig att tänka på ett ordspråk från mina egna kretsar:

There is nu hate quite like Christian love.

Du har attityd, skriver du. Men vad är det för attityd, och hur påverkar den dig och dina relationer egentligen? Och var okmmer den egentlgien ifrån?

Angående julen så har jag inte firat jul men någon på 20 år. Mina nära är borta och övriga släkten har aldrig haft intresse för mig. Jag är dels mellangeneration och dels alltid btt långt ifrån (mina föräldrar möttes så att säga på mitten, 60+ mil ftån respektive släkt). JAg är dessutom inte ens 40 än. Så jag har aldrig hängt upp min julglädje på andra. Vill jag ha en bra, mysig, rolig jul får jag fixa den själv. Jag antar att omständigheterna gjort att jag alltid trivts i mitt egna sällskap.

Du bryr dig, TS. Annars hade du inte startat en tråd om jul i maj.

Men vet du vad? Det är helt okej! Det är okej att vara ledsen över att inte ha de relationer man önskat att man hade.

Du har nog rätt. Det hela handlar nog om att jag inte vill bli inbjuden längre av min  omgivning längre, för om någon gör det, så kan jag inte veta om det handlar om genuinitet eller någonting annat. SÅ KÄNNER JAG och därför känner jag nog nu att jag inte vill bli inbjuden i alla fall. Jag vet inte om det rör sig om en genuin inbjudan helt enkelt och det hela har nog knäckt mig.

Jag bryr mig. Det har du rätt i.

Varför inte bjuda in själv istället för att vänta på att bli inbjuden

Det var en ledsam läsning. Men som en frågar, hur ofta bjuder du in dem du vill bli bjuden av och gör god mat och är en uppmärksam värd?

Och av allt fint som skrivs på sociala medier så snackas det minst lika mycket skit om 99% av personerna utanför de sociala medierna. Så vad du än vill så låt det inte baseras av klyschorna på internet.

Jag har ordnat upp olika saker för aktivitet och häng. Gör jag inget, då får jag inget umgänge. Jag känner mig oerhört utanför.

Samtidigt som jag kan bli handplockad för olika saker, som volontär och ställa upp saker. Men det ger inget social stimulans.

Tråkigt att höra att du har det så där ts. Det är så väldigt svenskt att bara vara familjen och inte ens kunna tänka tanken att bjuda in andra på jul, nyår, midsommar eller vad som helst. Hur många svenskar är det inte som sitter med bara kärnfamiljen på en högtid fast dom vet att kusinen eller moster sitter ensam hemma? Så dåligt!

I USA är det jättevanligt att man bjuder in vem som helst på högtider, tom arbetskamraten man inte ens är vän med, om man vet att dom är ensamma. Det tycker jag är otroligt fint gjort och något jag verkligen uppskattar med amerikaner.

Jag har inget egentligt råd att ge dig men ville bara belysa det här som jag har tänkt på så många gånger.

Hoppas du får någon att fira med i år.

Hej!

Ditt inlägg fick mig att reflektera över svenskhet och det sociala livet. Det är just inom det området ? det sociala ? som jag börjat känna en växande frustration. Jag har kommit att ifrågasätta mycket av det vi kallar "svenskt" umgänge. Normerna kring socialt liv känns ofta absurda. Jag håller med dig i det du skrev, särskilt kring att man inte bjuder in främlingar eller öppnar upp.

Det finns en egocentrism i svenskheten som är väldigt tråkig.

Kanske låter jag gnällig eller svår att förstå, men det som verkligen gör ont är hur lite vi faktiskt visar att vi bryr oss om varandra ? eller att vi ibland inte bryr oss alls. Jag upplever att kvinnor i Sverige kommit längre i att ta hand om varandra. Men när det gäller män är det fortfarande så typiskt att man inte visar uppskattning eller stöd ? såvida det inte handlar om en riktigt nära vän eller anhörig.

Jag har ofta ställt upp för mina manliga vänner. Men just nu, när jag själv är emotionellt låg, gör det ont att inte få något tillbaka. Mentalt har jag tappat mycket energi de senaste åren. För 3?4 år sedan var jag full av engagemang ? jag ville lyssna, hjälpa, vara där för andra. Och många uppskattade det. Det gav mig värme i hjärtat.

Men det som smärtar mest är insikten om hur ensam jag faktiskt har varit. Det har dragit ner mig rejält. Jag har blivit allt mer emotionell. Jag vet inte om jag är på väg in i en depression, men häromdagen kände jag ett djup vemod.

Jag är timanställd just nu, men känner knappt ork att jobba. Ibland tänker jag på att sjukskriva mig ? men det handlar inte om fysisk utmattning, utan om ensamhet och känslan av att stå utanför. Så jag biter ihop och fortsätter.

Jag har försökt uttrycka mina känslor till några, men får sällan någon förstående respons.

Inför julen hörde jag av mig till en tjejkompis som jag verkligen uppskattade som vän. Tidigare hade jag också pratat med andra ? bland annat en manlig vän (en missionär) om att kanske fira jul ihop 2023. Men en månad innan sa han plötsligt att han blivit inbjuden att fira jul hos en annan. Den stunden slog mig hårt. Alla blir inbjudna ? utom jag. Och det trots att folk vet om min ensamhet. Samtidigt hör många av sig till mig när de behöver något: flytthjälp, volontärarbete, praktiska tjänster. Det året började jag känna mig... patetisk. Lättretlig inombords. För jag hör alltid av mig ? men ingen hör av sig till mig.

År 2024 blev ytterligare en besvikelse. Ännu en jul ensam. Det var då något förändrades inom mig. Jag tappade helt känslan för julen. Även om jag kanske innerst inne fortfarande längtar efter att bli inbjuden ? men då på riktigt, av omtanke ? så känns det som att jag slutat bry mig.

När jag delade min sorg med en tjejkompis jag brydde mig mycket om, blev det helt fel. Hon svarade att hon inte kunde hjälpa mig med det jag sökte. Att jag var social och kunde hitta nya vänner. Att jag borde gå med i kyrkans connect-grupper. Det kändes som ett missförstånd som skadade mig djupt. Jag kände mig förnedrad, förminskad. Jag försökte förklara, men det slutade i en dispyt. Vänskapen bröts. Det var första gången jag insåg att min emotionella sårbarhet faktiskt börjar få konsekvenser. Jag behöver tillhörighet. Människor som verkligen bryr sig. Just nu har jag ingen sådan. Ingen som hör av sig.

I år orkar jag inte längre hoppas på att bli inbjuden. Jag känner mig trasig ? som att det gör ont överallt, inombords.

Men det känns skönt att få skriva av sig.

Kram på dig!

Ska se om jag kommer svara mer sen.

Allt jag vill svara på just nu, är punkten om att jag inte har andra vänner. Det krävs personkemi. Dessa hade ändå kvalifikationer som gjorde att jag ändå ville vara en del av det. Fina födelsedagsfirande, fester, fina häng, allmänt roliga människor.

Fanns även en ny tjej som jag inte träffade jätteofta eller inte var med i gänget särskilt mycket. Hon var nyinflyttad. Vi träffades första gången vid en stor fest.

Hon fick mig att känna samma typ av känslor som jag kunde känna inför en tjej när jag var i tonåren. Hon hade exakt samma karaktärsdrag och humor som jag kunde dras till i tonåren. Hon var spännande. Jag hade gärna velat bli vän med henne.

Hursomhelst, så har jag än mer försvunnit från gruppen. Missförståndet gjorde det till en stor sak.

Jag har absolut inga andra vänner.

Jag är mycket aktiv i en husförsamling, men även där, så känner jag ingen social stimulans. Det är inga där som jag ändå inte vill vara vän med. Det krävs som sagt personkemi. Det är inget fel på dessa och jag trivs i husförsamlingen.

En rolig grej är ändå att jag fått delta i lovsånger och fått bekräftelse att jag är välkommen att delta i kör flera gånger. Dessutom har två ledare sagt att dessa vill ha mig i en ledarroll som samtalsledare. JAG blev väldigt glad för en sådan förtroende.

Men jag vill ha vänskap. Men att bli förfrågan för en sådan stor roll har trots allt en stor betydelse för mig. Dels för bekräftelsen att jag duger till. Att jag har något som gör att man vill använda. Men också allmänt tillhörighet. Att jag inte är skräp eller i vägen.

Men jag vill så gärna ha vänner.  Dessa grupper som jag inte känner någon tillhörighet till, tycker jag ändå är bra människor. Gör roliga saker. Människor jag vill ha gemensamt med, ha vänskap med. Vara välkommen m.m.

Jag känner mest att jag bara var någon, men sedan när man inte behöver mig, så ska jag försvinna och det gör fruktansvärt ont.

Jag känner att jag vill flytta ifrån denna stad.

Jag gör egentligen olika saker. Jag är mycket intresserad av estetisk verksamhet och börjar göra olika projekt. Både egen skapande, men också gör projekt där folk ställt förfrågan om att ställa upp. Så uppenbarligen har jag fler saker som folk vill ha användning av. Något har jag i alla fall.

Men det är alltid jobb, efter jobb. Även om det är projektarbete inom mitt intresse område och det hjälper mig med merit. Så vill jag så gärna ha vänner. Människor som man bryr sig om och som bryr sig om en.

Jag brukar ibland fantisera att tänk om jag plötsligt vakna upp och bli en stor filmstjärna. Då skulle alla dessa människor som knuffat bort mig, plötsligt vilja ha mig som vän. Vilja att jag firar jul med dessa m.m.

Det gör ont med den sortens fantasi. Då skulle jag aldrig nog veta vilka som var min riktiga vän. Det gör ont.

Man säger att ensam är stark och det som inte dödar en, gör en starkare. Jag känner att jag bara blivit svagare och svagare.

En gång i tiden brydde jag inte mig om att bli inbjuden under julen. Jag brydde mig inte om ensamheten.

Men jag tror det som biter på mig. Är att mina ''vänner'' gör saker och jag blir aldrig inbjuden. Det är utanförskapet som gör ont. Att man en gång i tiden alltid fick höra någon ifrån en vän, om någon behövde hjälp. Men ingen hörde av sig för häng - Det gör bara ont med utanförskapet.

Jag var väldans ledsen idag.

Jag gick runt hela min lägenhet i flera varv. Slutade med att jag drog till gymmet och tränade hårt och slet på mig som aldrig förr. Det kändes bra. Duschande kalldusch, åt mat och nu ska jag snart ut på motionsrunda.

Mådde lite bättre efter gymträningen.

Är ledsen just nu.

En bekant på gymmet som jag brukar hälsa frågade ''Tja, hur är läget?''. Jag svarade med att det är dåligt. Jag mår så pass dåligt att jag inte orkar dölja hur jag mår. Jag är hela tiden ledsen.

JAG kanske är gnällig. Men jag är så himla ledsen. JAG vill inte påstå att jag är deprimerad, men denna sorg har stått i så länge att jag ibland känner mig psykiskt sjuk/deprimerad.

Googlade och Connectgrupper låter ju som en jättebra idé i din situation?

Vari bestod missförståndet? Sedan ska du nog sluta höra av dig till folk som aldrig hör av sig till dig. Det kan ses som påträngande.

Missförståndet dök upp efter att jag talade om min sorg, min känsla av ensamhet, min känsla av sorg inför julen p.g.a min ensamhet. Detta var 2024 under december. Jag grät i luren.

Det blev en kylig respons. Sedan ett sms som skickades: ''Jag kan inte hjälpa dig med det du behöver hjälp med.''. Det jag behövde var vänner. Jag behövde umgänge. Men det blev missförstånd över alltihopa. Jag tror även att personen kanske också tolkade det hela som om jag sökte extra hjälp av personen. Någonting skedde snett och jag kände mig förminskad.

Sedan försökte jag rätta felet. Det blev fel på fel.

Sedan bröts vänskapen. 

Det som om det blev menad att jag skulle dömas till denna typ av utanförskap och ensamhet. Som om jag har dålig karma hos mig. Någonting hemskt skedde och det blev såhär fel.

En gång i tiden var jag så glad. Positiv. Jag ville så mycket gott för andra. Jag var trevlig, men knappt som så att jag orkar med det längre.

Jag vill gråta, men inget gråt kommer.

Det gör så ont över hela min kropp.

Jag har hört av mig till folk för häng och då har folk velat hänga med på det och deltagit hänget och aktiviteten. Jag hör inte av mig till folk måfå och bara allmänt kallpratar.

Att ringa till någon och gråta och säga att man är ensam kan upplevas jobbigt för mottagaren. Man kan inte begära vänskap. Tänkte på det också att du sa till någon på gymmet att du mådde dåligt. Båda dessa saker är utanför de sociala koderna, oavsett vad man tycker om det. Det låter som att du behöver en samtalskontakt och medicinering. Kanske en stödgrupp eller liknande.

Jag vill så gärna ha en välfungerande,kärleksfull, empatiskt och ödmjukt biologiskt familj.

Det känns bara tuffare och tuffare med tiden.

Ville bara skriva denna inlägg. Ville bara skriva av mig.

Jag har många gånger i mitt liv varit där för olika människor rent emotionellt. Jag kanske låter som, jag vet inte vad. Men när jag väl i princip första gången i mitt liv öppnar upp mig och berättar om min sorg, så är ingen där. Det känns faktiskt som en jobbig tanke. Vad tråkigt att var  så....

Ooffff, det där ordspråket kändes ända in i själen! Verkligen sant, särskilt när jag tänker på alla sk kristna maga trumpister och ex southern baptist kyrkan. Vidriga människor som drivs av ett enormt hat för att de är för outbildade att förstå på en högre nivå. 

Det ordspråket snor jag, tack!

Tack Moa, för att du är empatiskt och förstår!

Det är lite bättre just nu. Ibland beklagar jag mig själv över min ensamhet. Min ensamhet består mycket över att jag beklagar mig själv att jag inte kom ifrån en kärleksfull familj och kan ibland bli sorgsen att alla andra runt omkring mig har en familj att vända sig till.

Jag har haft det så rörigt och så förvirrande de senaste åren.

Men just nu är det bra. Jag är inte lika sorgsen och känner att jag klarar mig hyfsat ändå.

DRÖMDE om min storebror. Jag brukar ibland drömma om min pappa, ibland om min mamma och denna gång (för någon dag sedan) drömde jag om min storebror. Jag tror att jag kanske tänker ständigt på min familj inombords. Utan att jag vet om det. Liksom undermedvetet. Jag vet inte.