• Envisloppa

    Barnlängtan/funderingar som bonusmamma

    Jag bor med min sambo och hans två barn som han har varannan vecka. Det är 8 år mellan oss, han är ~40. 


    Han är min stora kärlek, en superfin man/pappa/vän med mycket humor och kärlek. 
    Nu pratar vi om att skaffa barn. Han kan inte tänka sig mer än 1. Jag vill hemskt gärna ha 2 barn, vill att mitt framtida barn ska få ett syskon i relativt nära ålder. Mitt syskon är min bästa vän, och det gör ont att tänka att jag inte kommer ge ett barn tryggheten som jag själv växt upp och lever med.
    Jag älskar hans barn (vi tycker om varandra, mycket kramar och skratt) men jag har svårt att förlika mig med att de är de enda syskonen som mitt eventuella barn ska få. Dessutom med stora åldersskillnader. Jag hade ju inte planerat att skaffa familj på det här sättet, och hur mycket jag än älskar den här mannen och hans barn upplever jag till och från en sorg över min framtid. 
    Ska tillägga att det är nu när vi börjat prata barn som insikterna har kommit. Jag har gått in med en positiv inställning av att "hans barn kommer säkert kännas som mina egna" men när de pratar om sin "riktiga mamma", ropar på mamma när de är ledsna eller längtar efter henne så känner jag ett stygn av avund över det jag önskar att jag hade. Jag och biomamman har f.ö. en bra relation. 
    Från ett egoistiskt perspektiv känns det ibland (som hans barn gärna säger) "orättvist". Jag ger all min tid, min kärlek och energi. Jag har flyttat in till hans stad, hus och hem men jag kan inte sluta fundera på vad hans kompromiss är efter alla mina anpassningar.
    Känner någon igen sig? Jag känner att jag lever ett meningsfullt fint liv men jag har en sån stor oro och sorg i kroppen över att jag "bara" kommer att få uppleva en graviditet, att inte få skapa "min" familj eller uppleva längtan efter fler barn (och allt som hör till).
  • Svar på tråden Barnlängtan/funderingar som bonusmamma
  • Envisloppa

    Ledsen för bristfällig styckeindelning. Den verkar inte följt med Oskyldig


    Good enough is also good
  • Fjäril kär

    Jag tycker du lägger fokus på helt fel saker även om jag förstår dina känslor helt och fullt 

    Jag gissar att hans kompromiss är att överhuvudtaget skaffa flera barn med tanke på hans ålder och att han gått igenom alla tuffa år redan och vet vilket jobb ni har framför er. Han skulle utifrån det perspektivet förmodligen vara nöjd med sina barn men gör kompromissen att skaffa barn med dig.  Och förmodligen därför han säger blankt nej till flera. 

    Att få barn är en enorm omställning eftersom det också innebär förändringar i din kropp och i din ork och rent hormonellt.  När du väl landar där kommer du förstå att "bara" ett barn kommer vara fullt tillräckligt eftersom du också redan har bitvis ansvar över bonusbarn som ska ha sitt oavsett hur trött och sliten av bebis du än är och där pappan redan är upptagen med barnen och inte kan avlasta dig alla gånger heller.  Ni kommer få en tuff tid och det är din sambo medveten om. 

    Det finns många familjer med samma indelning av barn som ni har och där syskon inte saknar något. Syskon är inte nödvändigtvis bästa vänner bara fär att du har den upplevelsen. Jag är uppvuxen med en bästis där systrarna hatat varandra i uppväxten och verkligen gjort livet surt för varandra.  Så allt är relativt....

  • Anonym (en annan mamma)

    Nu vet jag inte hur gammal du är, men om jag var ung - säg ca 30 - så skulle jag INTE ge mig in i en sån här relation. Då har man gott om tid att hitta någon man utan barn och ordna den familjesituation du drömmer om. 

    Det är mycket drama kring styvfamiljer och att behöva anpassa många vuxna till varandra är inte lätt. Dessutom är det statistiskt så att de som redan har skilts en gång ofta gör det igen. Dvs en dag kanske du blir den ensamstående mamman med en ny man i ditt liv osv. Då får ditt barn kanske ytterligare styvsyskon och kanske halvsyskon mm. Det är ofta en jobbig situation. 

    Om du är nära 40 har du inte så mycket tid att leta rent krasst och då skulle jag bara köra på. Ett barn är bättre än inget barn om man vill bli mamma. 

    Man får spela med de korten man har liksom. 

  • Anonym (Gå vidare)

    Tryggheten du drömmer om kommer du ändå inte få med honom. Ni har en statistiskt minimal chans att hålla ihop. Får ni barn ihop så får du vara redo på att gå lämna barnet till honom och en framtida bonus mamma halva tiden. Är du redo för det?

    Det är fantastiskt att få uppleva första barnet tillsammans och bo i bebisbubblan. Underbart att få barn med någon som längtar lika mycket :) Du kommer inte få dessa saker med honom.  Han går eventuellt med på ett barn för att du vill det. Inte för att han drömmer om att få barn med dig. 

Svar på tråden Barnlängtan/funderingar som bonusmamma