Okej att läxa upp föräldrar och barn över huvudet på dem?

Visst är det frustrerande när någon missuppfattar en situation och att det i förlängningen leder till att man känner sig orättvist dömd. 

Samtidigt är den andra mammans situation också rätt svår, det ÄR inte lätt när ens barn börjar prata om någon person som står precis bredvid. Man vill både bemöta sitt eget barn korrekt och samtidigt inte vara otrevlig mot främlingen. Utifrån vad hon och hennes dotter trodde hade hänt tycker jag hon hanterade det rätt bra, hon bemötte sitt barn och bekräftade henne i att man inte får säga att någon är ful, samtidigt som hon inte var dömande mot din son heller utan normaliserade att barn ibland säger eller gör saker man inte får för att testa. 

Hon, liksom du, blev förmodligen ställd och hanterade situationen så gott hon kunde. Mycket möjligt att hon gick hem och ältande det sen och tänkte på hur hon kunde sagt och gjort istället. Det är svårt att vara människa ibland.

Inte okej av mamman. Vi brukar säga att alla familjer gör/pratar på olika sätt, har olika regler/gränser för vad som är okej att säga och göra. 

Jag håller verkligen med personen som påpekar att det var en privat konversation som du överhörde, om en diskussion som de överhörde och feltolkade.

En rätt uppenbar situation att senare analysera och beskriva med sitt barn, om att det är typiskt sådant som kan upplevas som kritik, men där det hela faktiskt är ett missförstånd.

Bara det att du tolkade det hela som en uppläsning och undrar om det är okej, säger ju något om att detta var något utöver vad du väntade dig. Och hur du var snabb att tolka in någons egen uppfostran som personlig kritik.

Det är ju ganska rimligt att man inte ständigt är helt genomtänkt, hela tiden, utan att andra tolkar in saker som faktiskt inte finns där. Mamman ville väl stötta sitt barn och samtidigt sätta viss kontext. 

Det beror lite på situationen. Men jag har faktiskt sagt till föräldrar två gånger, framför deras barn att dom gjort bort sig. 

Ena gången för en herrans massa år sen är jag på väg ut från gymmet. Vid entrén står två pappor med sina döttrar på kanske 7 år. När jag går förbi säger den ena flickan "vilken tur att hon är här, så tjock som hon är". Och pekar på mig. (Jag är då normalviktig). 
Jag stannar upp direkt, vänder mig till pappan och talar om för honom på skarpen att det inte är ok att uttrycka sig så och jag hoppas att han förbättrar sin uppfostran för sättet som hans dotter talade om mig inte var ok. 
Istället för att be om ursäkt vart han märkbart irriterad. 

Andra gången så jobbade jag på en restaurang där en far satt med sin son (kanske 6 år) på uteserveringen. Barnet härjar runt överallt. Välter omkull bord, stolar, kastar ett glas i marken. Pappan satt och drack en öl i solen och sa ingenting till barnet. 
Sa då till på skarpen att kan han inte kontrollera sitt barn så får dom lämna uteserveringen. 
Han tog inte emot det med ett leende 😉

Asså, i den situationen så hade jag bara sagt att "åhh, nej, han pratade om den figuren som står precis utanför, inte en person" och sen är det väl bra med det, de pratade högt nog för er att höra och då kan man svara och så hade missförståndet varit ur världen

Det är precis som att man hör 2 personer vänta på tunnelbanan och försöker lista ut vilken linje, tå kan man enkelt säga "ta gröna" tex, man ska ju inte lägga sig i andras konversationer men är man på en offentlig plats och inte viskar så får man ju räkna med att folk hör och i vissa fall är det ok att lägga in en kommentar 

Herregud så barnsliga svar i den här tråden. Självklart är det hemskt oartigt att prata högt om folk bredvid. Det tar man i avskildhet, missförstånd eller ej. Självklart var det mamman sa adresserat till ts och hennes barn, vilket är ofint, minst sagt.

Det beror lite på situationen. Men jag har faktiskt sagt till föräldrar två gånger, framför deras barn att dom gjort bort sig. 

Ena gången för en herrans massa år sen är jag på väg ut från gymmet. Vid entrén står två pappor med sina döttrar på kanske 7 år. När jag går förbi säger den ena flickan "vilken tur att hon är här, så tjock som hon är". Och pekar på mig. (Jag är då normalviktig). 
Jag stannar upp direkt, vänder mig till pappan och talar om för honom på skarpen att det inte är ok att uttrycka sig så och jag hoppas att han förbättrar sin uppfostran för sättet som hans dotter talade om mig inte var ok. 
Istället för att be om ursäkt vart han märkbart irriterad. 

Andra gången så jobbade jag på en restaurang där en far satt med sin son (kanske 6 år) på uteserveringen. Barnet härjar runt överallt. Välter omkull bord, stolar, kastar ett glas i marken. Pappan satt och drack en öl i solen och sa ingenting till barnet. 
Sa då till på skarpen att kan han inte kontrollera sitt barn så får dom lämna uteserveringen. 
Han tog inte emot det med ett leende 😉

Det var uppenbart att hon pratade för att vi skulle höra. Det blev en sån där fånig passivaggressiv hantering. 

Ditt exempel är ett helt annat. Hon interagerade aldrig med oss. Hon talade om oss. På ett sätt där hon berättade felaktigheter om mitt barn för sin dotter där hon bekräftade för sitt barn att mitt barn gjorde fel, vilket han absolut inte gjorde. 

Jag vet inte hur många gånger jag varit på offentlig plats med mina barn och där vi sett andra barn göra sånt som jag precis sagt åt mina barn att de inte får göra. Självklart har mina barn reagerat och sagt Men mamma varför får det barnet gör si och så när inte jag får?? 
Man måste ju svara sitt barnet något, annars blir det bara märkligt och barn är mycket här och nu, om 20
min är det inte värt att prata om det längre. Klarar man inte av att höra folk prata om en på de sättet så få man undvika platser där man k träffa på andra människor