Blev gravid kort efter abort

Någon som gått igenom något liknande? Mår verkligen skit just nu och det skulle därför kännas trösterikt att få höra om någon annan också blivit gravid ganska snart efter en abort. Eller är jag en hemsk människa? Rädd att jag kommer få leva med skuldkänslor resten av livet

Jag ser det snarare som att din son är resultatet av en desperat handling orsakad av aborten.   Abort väcker så många känslor inom en även om man vet och förstår att beslutet var rätt.  Men alla förstår nog inte besluten man tar i kölvattnet av en abort som oftast påverkar mer än man förstår.  
Det är ganska vanligt att man strävar efter att bli gravid igen direkt efter en abort och det är inte många som kopplar sambandet mellan abort, hormoner och känslor.

Givetvis är detta ingenting du ska berätta för ditt barn för att när barnet blivit så pass stort har detta för länge sedan blivit ett minne inom dig du inte längre har några känslor för.  Du kanske till och med har flera barn och en bättre relation så det inte längre finns någon koppling till ditt beslut om abort. 

Du gjorde ju aborten för det inte kändes rätt att skaffa barn just då. Då var det ju rätt val. 
Du hade med största sannolikhet aldrig fått din son som du har nu om du hade valt att behålla första barnet. 

Är det inte bättre du glädjer dig över den sonen du har än att gräva ner dig över något som du aldrig någonsin kommer kunna ändra? 

Kan lova att jag verkligen har försökt släppa det här men det kommer tillbaka i perioder. Jag har svårt att sluta döma mig själv både över hur jag hanterade den oplanerade graviditeten och tiden efter aborten, att jag blev gravid så snart igen. Det är sant att det var en mer eller mindre desperat handling till följd av aborten. Hade inga planer på att skaffa barn ännu på ett par år innan detta hände.
Samtidigt är jag naturligtvis glad över min son och skulle såklart inte vilja byta ut honom mot något annat barn. Önskar dock att han hade kommit till under andra omständigheter.

Men du ville ju fortfarande inte behålla det första barnet för omständigheterna inte var optimala? Sen löste ni er situation till de bättre och då passade ett barn bättre. 
Jag kanske låter hård, men jag förstår inte riktigt varför du inte kan släppa det och gå vidare.. 

Klart att du inte är en dålig person! Tycker att du har agerat ansvarsfullt. Hur gamla är ni? 

Det är verkligen inget konstigt med att göra en abort när det inte är bra förutsättningar att skaffa barn. Det är ju därför man i länder som har en rimlig syn på familjepolitik tillåter det. 

Jag tycker att du ska ta upp detta med t.ex. den barnmorskan du hade under din graviditet eller annan mödravård.  Så får du prata av dig och blicka framåt 

Har själv inte gjort abort, men båda mina barn har blivit till på sätt som ibland ger mig dåligt samvete. (Vill inte gå in på det här) Mina barn är dock högst älskade. 

Men tips för att slippa skuldkänslor och dåligt samvete är att förlåta dig själv. Du agerade efter bästa förmåga med vad du visste då. Du hade troligtvis inte agerat på samma sätt nu eftersom du nu vet mer och har omvärderat saker och ting. Men utifrån förutsättningarna du hade gjorde du ditt bästa. 

Tänk på hur du hade tröstat din bästa vän i läget du befinner dig i.

Ser att detta är en lite äldre tråd och började nästan tro att det var jag som skrivit..

Jag blev oplanerat gravid precis när jag var klar med min utbildning och hade skrivit på papper för ett jobb. Jag och killen höll på att flytta ihop, han hade precis börjat nytt jobb och la över allt på mig. Han var också väldigt svartsjuk och kontrollerande vilket fick mig att må dåligt. Detta var under corona och jag vågade inte chansa när vi båda hade nya jobb och boendesituationen var lite rörig. 

Det blev en abort och jag ångrade mig väl egentligen direkt. Några månader senare blev jag gravid igen, nu var livssituationen stabilare och var väldigt lycklig över graviditeten. Mådde jättebra hela graviditeten och det barn jag födde hade aldrig funnits om jag inte hade gjort en abort några månader innan jag blev gravid igen.

Trodde att det på något sätt skulle hela mig, men jag lever med sådan ångest över aborten. Läser överallt om personer som fått missfall och räknar dessa som missfall som sina barn och att kommande barn varit regnbågsbarn osv, men ingenstans, någonsin, verkar det vara okej att känna samma sak om man genomgått en abort... Tror det är det svåraste för mig, att jag känner att jag inte har rätt till dessa känslor.

Håller verkligen med om det där med känslan av skuld, att det hela blir så mycket svårare av att det inte känns som att man har rätt att sörja. Samtidigt kan jag verkligen tänka att vi som genomgått en abort har ju varit med om en oerhört komplex situation där vi tillslut varit tvungna att göra ett val. Det finns så många aspekter av en sådan situation; känslomässiga, existentiella, sociala och det rent fysiska i att vara gravid, hur kroppen och psyket påverkas av det. Jag blev fruktansvärt deprimerad av situationen jag befann mig i så direkt efter aborten var gjord kände jag bara lättnad, men sorgen kom senare.

Man vet ju någonstans att väljer man att behålla så blir det ett helt underbart barn som man kommer älska mest av allt i hela världen, men i tidig graviditet så finns ju inte barnet riktigt ännu. Det är fortfarande så abstrakt, svårt att "ta" på. Och är situationen runtomkring svår så innebär en graviditet en oerhörd påfrestning både fysiskt och mentalt, det behöver ju inte alls handla om att man inte vill ha ett barn, eller just det barnet, utan om att man inte känner att det är rimligt att genomgå en graviditet under de omständigheter som är just där och då. Jag tycker ändå vi har rätt att sörja, och också att gå vidare med våra liv och glädjas åt de barn vi fått sedan. Ibland hamnar jag i en svacka där det bara känns fel, som att jag inte förtjänar det barn jag fick, men vid andra tillfällen kan jag verkligen känna mig tacksam för att det blev precis så som det blev och tänka att det finns någon mening med allt som händer. På något sätt kan jag tänka att det måste varit meningen att just min son skulle födas, det är så självklart att han finns och att det är han och ingen annan, även om det är sorgligt att det krävdes en abort för att det skulle bli så.