Lämna pga känslor för annan

Jag tänker att man som vuxen måste ta vuxna beslut. Och det är nog så att du ska lämna din partner. Men vid rätt tillfälle och inte för att det är ett dumt sätt att leva sitt liv på, inte för att man får känslor för någon annan. Vilket förövrigt är ganska lätt att få om man lever kärlekslöst, och att känslorna då kanske delvis är triggade utifrån ett behov, snarare än att de är äkta.

Men vi är inte gifta! Och jag vet inte vad andra tänker. Jag tänkte fel iaf. Jag ville ha en lugn tjej som funkade i vardagen. Fanns ingen annan jag tänkte på men nu finns det ju det, men dessa känslor för min nuvarande har alltid vart såhär, dvs inga direkta kärlekskänslor. 

Ja det är ju mest logiskt beslut och så jag tänker. Tillfället idag är inte rätt och vem vet, det kanske blir bättre med tiden. Ja, jag skulle aldrig kunna gå från en till en annan utan det vettigt att ha ett uppehåll emellan. Jag känner mig bara som en rutten och dålig människa att tänka såhär och känna såhär. 

Precis, vem vill du själv vara! Men ändå bra att du fick de här känslorna. Det ger perspektiv.Och kanske kan du jobba lite på din nuvarande relation för att göra den bättre.
Och vem vet, en dag kanske vederbörande finns kvar där ute och redo för dig. Kanske mer, eftersom du tog ditt ansvar.
Lycka till! 

Tack för kloka ord!

Att inte längre vilja ha sex med någon och att inte tycka om dem är helt olika saker, du måste vara mycket ung om du inte förstår det.

Det är inget enkelt beslut att riva sönder många år av umgänge, bostad, ekonomi osv.

Jag är förälskad. Jag blir det lite då och då, trots att jag lever med en på många sätt förträfflig kvinna. 

M och jag var med i samma teatergrupp, där vi ibland hade tät kroppskontakt. Hon är 20 år yngre än jag, hennes kropp fast och mjuk, hennes bröst trycktes mot min hand. Det kändes som om hon tyckte om att vara nära mig. Som en uppvaktning.

Nu har jag svårt att släppa tankarna på henne, fast hon är så mycket yngre och dessutom gift på sitt håll.

Min fru är okej, men hon uppvaktar mig inte. Vi har levt ihop i ett par decennier, men hon har aldrig varit lika romantisk som jag. Jag kelar, tar kroppskontakt i vardagen, köper blommor, ger komplimanger. Från henne får jag ytterst lite ömhetsbevis. Mager kost.

Det är nog därför jag faller för M. Alla odds är emot att vi skulle bli något tillsammans. Hon har fyra barn varav en bor hemma, jag har två vuxna utflyttade. Hon är 50, jag 70.

Det kommer inte att bli något.

Suck.

På mig låter det mera som fysisk attraktion än en förälskelse. Att bara känna fysisk attraktion är inte något man brukar riskera sitt förhållande för.  Du kan se det som en liten krydda i tillvaron.  Att bli förälskad är något helt annat

Min sambo sedan tre år var i ett förhållande när vi träffades genom jobbet. Det hände ingenting mellan oss men vi hade en otrolig kemi. Han valde att lämna sin relation med anledning att: är inte förhållandet jag befinner mig i nu starkare än en person jag mött några gånger utanför, så är Det inte menat att vara i.

Fanns det barn i hans tidigare förhållande? Om inte så kan jag absolut köpa ditt resonemang om det fanns det så bör man nog inte tänka på det sättet. 

Ingen är en rutten människa för att den känner någonting - oavsett om det nu skulle vara rätt/fel - det är en neurologisk respons av våra tidigare samlade erfarenheter - det rår vi inte för. Däremot är det inte samma sak som att det alltid är klokt att omedelbart respondera och agera på dem. Men det tror jag du är väl medveten om.

Det är en jättesvår situation du sitter i, jag lever i ungefär liknande situaiton. Min personliga tex - jag tror inte situationen egentligen är så otroligt unik som man först tror. Den är nog tom relativt vanlig och tom logisk.

Hade också en "hela havet stormar" reaktion som jag gick ifrån, och träffade en trygg i nästkommande. Satte bo och allt frid och fröjd. Ett tag....  Det blir problem när man efter några år vaknar upp och inser att man istället valt att leva med människan som är lika spontan och romantisk som "betongsuggan på bangården", där livet i princip schematiskt skulle kunna planeras ned i en kallender med samtliga viktigare händelser i år i förväg. 

I sig givetvis inget fel, och som regel är det självklart supertryggt, MEN någonstans blir det som att ens egen emotionella musa och blomma vissnar och kvävs efter att man fått en skruvsatts som "romantisk" överraskning på årsdagen efter ett antal år - och det spontanaste man gör är att gå ut och kratta löven på gräsmattan ( igen ). 

Det verkar förvånande nog som att många passar jättebra att falla i den lunken och hela familjen kommer lysande leende i identiska Adidas overaller, och det bara pratas om vad "vi" tycker, tänker, gör, planerar - och det är bara lyfta på hatten. Fantasiskt, grattis - verkligen. Att människor hittar så rätt i livet. Jag är smått avensjuk, för så fungerar inte jag.

Och ja. Förr eller senare kommer man till precis den situationen som du beskriver. Känslor som man trodde dött, eller helt enkelt inte fanns där - eller ens var nödvändiga, bara plötsligt blossar upp helt oanat i en sitaution man aldrig förutsett eller ens tänkt sig hamna i. Och det är då det blir ganska uppenbart, att "sugg" alternativet var inte det briljanta valet man trodde.

Tyvärr ser jag ingen enkel lösning på hur man ska lösa det problemet "enkelt", för hur man än gör blir det fel. Antingen indirekt straffar man sig själv att leva i en relation som man mer eller mindre kommer behöva genomlida - som förvisso har sina bättre stunder också, men passionen är på glasspapper i skogsdunge nivån och kommer stanna där, för de känslorna är tvärdöda och allt annat än mirakel kommer inte återuppväcka de känslorna igen. Alternativt ska man gå igenom en ny "hela havet stormar" process - dra upp allt och alla från sina rötter med risk att bli hatad för resterande av ens liv, behöva börja om precis allting för nått som man inte ens vet om det egentligen kommer inträffa i framtiden. Man fick en känsla, startad av en person som man ändå varken har för avsikt att eller kommer leva med. Hur rationellt är det på en skala? Alternativt ska man skaffa sig världrshistoriens största magsår, leva som low-life lögnare och svikare, och då ha någon på sidan om som ska uppfylla detta tomrum - och förutom komplett oärligt, ett kroniskt stresspåslag för att riskera hamna i en VERKLIG "hela havet stormar" situation, där man maximalt ställt till det på sin värsta ände. För egen del, inte ens om det vore möjligt skulle jag ens överväga möjligheten, det är en garanterad väg till värsta tänkbara konsekvenser för alla parter - sig själv inklusive. Så ja. Man är liksom tillbaka till ruta noll, hur man än vänder sig.

Någon annan kanske har kloka tankar, erfarenheter eller ideer kring liknande situation. Men jag kan tyvärr inte så mycket mer än bekräfta dig och beklaga att det är situationen du hamnat i. Däremot ska du inte klandra dig för att du gjort det, det är liksom inget du gjort medvetet eller med illa mening avsett. Mer, man hamnat där. 

Nej inga barn som tur var. 

Min största rädsla som kvinna är den.
Träffa en man, ge han mitt hjärta, kärlek och mina bästa år i livet, föda hans barn och göra honom till min stora trygghet i livet för att en Dag få reda på att han aldrig var kär mig.
Att han alltid har tänkt på sin gamla kärlek eller bara varit tsm med mig för att jag är en bra tjej!
Snälla män, ni som gör det, SLUTA!
Kan inte ni få kvinnan som ni vill ha? Vänta på att få träffa  en annan kvinna som ni verkligen vill  ha istället för att vara men någon som bara är en bra tjej och lugn tjej!
Hela livet fallerar för en person som går igenom det!

Jag tror på ärlighet mot varandra i alla lägen. Jag tror också på att man måste vara ärlig mot sig själv. 

När vi talar om förälskelser så är dessa känslor ingenting vi kan styra  men vi kan alltid bestämma vad vi vill göra med den.

Att ha möjligheten att ärligt samtala med sin partner om förälskelser är något av det mest förtroende givande man kan vara med om.  

Har ett exempel från verkliga livet, där mannen i 40 års åldern efter nästan 20 års äktenskap kommer hem till sin fru och berättar att han blivit förälskad i en yngre kvinna. 

De satt där och pratade en god stund och kvinnan erkände också att hon för flera år sedan blivit förälskad i en annan man.  Medan de satt där och samtalade kände de båda sådan samhörighet och kärlek till varandra att alla eventuella tankar på att avsluta relationen för att gå in i en ny totalt försvann. 

Visst fanns förälskelsen kvar ett tag men den bleknade. Kärleken och samhörigheten till hustrun hade emellertid ökat.  De lever fortfarande tillsammans  och ibland talar de om det med värme.  Det handlar om mina föräldrar som nu är 80 år gamla. 

Jag tror, utan att säga mig veta att kärleken växer med åren.  Förälskelser är korta och flyktiga. 

Vet du vad? Det här borde vara handboken till ett långt och lyckligt förhållande tillsammans. Visst kommer man ha upp och nedgångar i livet och som du säger så kommer man säkert bli förälskad i nån annan nån gång, men där kommer det där med ärligheten not den man lever med in i bilden. 

Jag tror faktiskt att om fler hade vågat ta det där samtalet som dina föräldrar gjorde så hade fler förhållanden och äktenskap kunnat räddas innan det var försent. 

Det tror faktiskt jag också.  Jag och mina syskon har nog försökt leva efter deras exempel speciellt när det gäller ärlighet inför den man älskar.  

Det är inte fel att bli förälskad. Det är en underbar känsla och inget vi kan välja bort. Däremot är vad vi gör med förälskelsen upp till oss själva och det kräver en hel del självrannsakelse och förståelse från partnern.  

Det är säkert inget alla klarar av, men om man försöker vara ärlig mot sig själv åtminstone, så skulle vi nog må bättre i våra relationer.  

Önskar att mitt ex hade haft det förståndet innan hon valde att lämna mig och två små barn för en annan man... 

Ja, du har nog rätt. Fysiskt, ,fast det kan ju börja så när man blir förälskad.

Tack för alla svar! 

jag vet inte om jag blivit klokare, men anade nog vad folk skulle svara. Jag kommer ju inte göra nåt drastiskt nu utan helt enkelt sätta mina känslor åt sidan och göra det som är ?bäst? i situationen. Sedan kanske jag ser över och delar på oss. Det är ju såhär ibland och tråkigt såklart, att bo med någon och dela något men inte känna det man nog bör känna. Men är nog också vanligt men man är också bara en människa och man måste själv få göra det man blir glad av och trivs med, men såklart med beaktande av sina barns trivsel.