Eländet slutar inte - Tänk att man får uppleva förtal och ryktesspridning vid vuxenålder

Ok. Men om du tänker så här.
Hade han varit en äkta vän så hade han inte lyssnat på skitsnacket utan pratat med dig istället. Nu har han ju visat sitt riktiga jag. Och det är uppenbarligen inte en riktig vän. En riktig vän står upp för sina vänner om någon pratar skit om dem.
Det hade i alla fall jag gjort. Och har gjort de gånger jag råkat överhöra något sådant.
Jag tycker inte att man pratar skit om någon som inte är med och kan försvara sig. Och det är jag inte rädd för att säga,om det behövs.

Hela det här är fruktansvärt hemskt. Jag har själv tänkt i banor på att om alla är snabba på att klippa kontakten, så var jag nog aldrig deras vän i första början och det smärtar mig ändå.

Nu är jag fullkomlig ensam. Absolut inte en enda vän har jag och samtidigt vill jag inte skaffa nya heller. Jag kan inte skaffa nya. Det känns bara något som bara ''går emot''. Lite som om känslan av: ''Jag vill inte ha andra vänner''.

Ja, mina f.d vänner som pratat illa om mig. Vill jag av någon anledning ändå vara kompis med. Umgås med. Jag borde egentligen inte känna så. Men det är så jag känner.

Vi pratar om 4 års vänskap. Jag har inga andra vänner i orten. Andra har flyttat bort.

Allt är bara upp och ner.

Människor jag fann intressanta och kände: ''Den människan måste jag bli kompis med.''. Alla dessa har blockerat mig. Bekanta som vi inte ens hann lägga till varandra.

Min nära polare som bara har försvunnit.

Kompisen som det bara blev fel, har försvunnit.

Allt går bara i kras.

Visserligen hade jag kul häromdagen när jag hjälpte till och träffade grannarna och fick bekräftelse att jag var omtyckt.

+ senast som idag, hade jag ett uppdrag som tentavärd - Jag blev uppskattad redan första dagen. Jag har aldrig haft sådant uppdrag förut.

Men det brukar höra till sådana feedback i mina arbetsinsatser. När jag jobba inom service, så var jag omtyckt på jobbet också. Jag har fått bra komplimanger ifrån arbetsgivarna + kunder/gäster.

Jag har känt om jag har detsamma fina utstrålning (eller vad jag nu har som gör att jag är omtyckt) även i min vardag och det kanske jag har, med tanken på att jag fick höra goda saker från grannarna.

Dessvärre verkar jag inte fått bli samma omtyckt grad av vännerna som jag brytt mig så mycket om. Tänk om jag bara blev lika mycket omtyckt av dessa.

Så i princip - Ses jag som ''bra person'' ifrån människor och det känns bra. Men det är människor som inte är mina vänner och som jag inte vill släppa in just nu. Jag orkar inte umgås med andra.

Det låter så larvig, men jag vill ha mina vänner (som har klippt kontakten - så borde inte kalla för vänner. Men kallade för vänner, för jag vill fortfarande ha dessa. Jag tänker fortfarande på rykten). Någonting har skett, där man bara valt att tro på rykten. Jag vet inte ens vem eller vilka som startat rykten.

Ingen rök utan eld. Rykten brukar inte uppstå från ett tomrum enligt min erfarenhet. Och varför gör du en hel tråd om det hela? Känns också lite skvallrigt tycker jag. Försök att prata med personen du anser ha oförrättat dig istället. 

Vill personen inte ses så skriv ett brev där du är saklig och uppriktig fullt ut. Och be om ursäkt ifall du inte redan gjort detta (har inte läst tråden så noga så vet ej detaljerna). Personen kan väl knappast ha blivit såpass arg på dig utan orsak.

Men är det verkligen riktiga vänner som bara vänder dig ryggen pga rykten de hört? Utan att ens prata med dig och fråga dig om sanningshalten i ryktena?
Är det verkligen vänner du vill ha?
Det här är kanske deras riktiga sidor de har visat nu. Tycker du inte att du förtjänar bättre än så?
Och de som bara är ytligt bekanta och knappt känner dig behöver du ju inte alls bry dig om.
De känner ju inte ens dig,men väljer ändå att tro på ryktena. 
Och den här sk nära vännen som borde stå upp för dig men som inte ens kan prata med dig,är han verkligen värd att kallas vän?
De här grannarna och arbetskamraterna som verkar tycka om dig? Kanske kan de vara några du kan bjuda hem?
Du behöver kanske också gå och prata med en psykolog eller så.

Får man fråga vad de här ryktena handlar om?

Ja, som sagt. Vi hamnade i dispyt. Båda hållen. Missförstånd från ena hållet. Sedan urartade  ett rykte om mig, som hon själv erkände att hon pratat med andra om mig, inkl min närmsta polare. Jag hade tidigare noterat att många runt omkring inte vill ha kontakt med mig. Hela atmosfären var förändrad.

Jag har tidigare bett om ursäkt. Svaret ifrån hennes håll blev att hon godtar ursäkten, men att hon just nu inte vill ha kontakt. Så mer än så kan jag inte göra.

Vem hotade du med polisanmälan? Kan ju förstå att de pratar faktiskt.

Jag vet inte konkret vad ryktena handlar. Men det handlande om verbala bråket hon och jag hade. Exakt vad hon sa, vet jag inte.

Hon sa att hon ''mådde dåligt över bråket'', därefter har jag (innan hon ens erkände att hon pratat med andra) märkt av vissa människors kyla. Både hennes vänner och mina vänner. Jag har försökt prata med vissa om detta, men jag får ingen effekt. Det blir respons som ''Jag har inte hört något''.

Min närmsta polare avslutade kontakten efter över 2 års vänskap. Vi blev bra vänner redan när vi började bli kompisar. Hörde av oss till varandra och vi hade så gott som väl liknade bakgrund och upplevelser. Vi såg saker på nästan liknade sätt.

Jag tänker inte försöka ta kontakt med denna f.d tjejkompis igen. Den kontakten är avslutad och jag har tidigare försökt få fram svaret på vad hon sagt, vilka hon pratat med och framförallt varför hon var tvungen att ens prata med någon eller peka ut mig. Men jag har aldrig fått respons på detta och jag tänker inte återgå till det.

Jag har märkt att saker och ting blivit värre. Just för att jag märker att folk blockerat mig, som sagt. Denna polare som försvann väldigt hastigt t.ex.

Jag börjar oroa mig att snart kommer hela denna lilla by jaga mig eller att jag kommer bli nationell känd eller ökänd i orten som någon typ av bov.

Jag har som sagt, aldrig någonsin varit med om detta förut och trodde aldrig att jag skulle vara med om denna sak. Det känns otäckt. Det känns jobbigt. Jag förstår inte ens varför det blev såhär.

Överallt annat skulle grannar, kollegor och andra människor beskriva mig som ödmjuk, empatiskt och snäll människa. Allt detta har gjort så att det känns väldans tungt.

Det är nog inte bara enbart förlust av vänner, men också rykten.

Jag förstår hur du känner. Men om det inte ligger någon sanning i ryktena som sprids så lär det slå tillbaka på dem som har spridit dem i slutänden.
Om du fortsätter vara dig själv och bevisa för andra att du är en bra människa. Vilket du ju redan har gjort i och med dina grannar,arbetskamrater osv.
Vänner som sprider rykten och som sen är för fega för att ens våga stå för det är inga riktiga vänner. Kom ihåg det. Du förtjänar väl bättre än så?

Vad spelar det för roll, hur jag ''bevisar'' vem jag är genom mitt beteende, om alla tror att jag innerst inne är en monster, som bär mask.

Nu vet jag exakt inte vad ryktet består av, men jag tänker mig något liknade av det slaget.

Att man förlorat tillit till så många människor. Jag tror inte ryktet kommer slå tillbaks till dessa människor.

Om en främmande person hört talas om mig på ett negativt sätt och sedan får syn på mig, så kommer denne tänka i bilder av att jag innerst inne är elak eller dylikt.

Det är ju lite så förtal fungerar. Man kan göra en person som är helt oskyldig, verka som om denne är en skurk innerst inne.

Att till och med personer som inte känner mig: Som sagt, väljer att blockera mig. Då betyder det verkligen att någonting har sagts. Jag märker av atmosfären att människor känner förakt och/eller åtminstone håller sig undan ifrån mig.

Jag vill bara understryka över hur tacksam jag är med dina inlägg. Du är i princip den ende som ger mig stöd i detta.

Jag menar inget elakt mot någon annan. Men jag känner i alla fall glädje till att kunna skriva till dig.

Detta känns fortfarande så himla overkligt med allt.

Jag tänker att alla i orten där du bor vet väl inte vem du är eller vilket rykte du har.
Dina grannar och kollegor verkar t ex inte veta eller så bryr de sig inte.
Håll dig då hellre till dem och strunta i de andra.
Och de som inte ens känner dig men ändå väljer att lyssna på skitsnack och ryktesspridning behöver du ju faktiskt inte bry dig om alls.
De känner inte dig eller vet hur du är så det säger ju mer om dem än om dig.
Får jag fråga hur gamla ni är egentligen? Det här dina sk vänner håller på med låter som tonårsfasoner snarare än vuxet beteende,om jag ska vara ärlig.
Och det är väl ändå inga vänner som är något att ha.

Tack! Det värmer att höra. 

Jag försöker verkligen sätta stor fokus på kollegor och grannar.

Det är så himla tråkigt att det blivit så som det blivit. Jag har flera teorier. Men en av teorierna är att det bråket jag hade, kan kanske inte bara lett till ett förtal och till denna kaos. Någon eller kanske flera möjligtvis sysslat med det s.k ''gaslight''. Men någon typ av avundsjuka eller svartsjuka?

Många grannar och kollegor/chefer tycker i alla fall om mig, så som du säger.

Jag kan i alla fall inte av någon anledning inte sätta fokus på dessa och vilja bli deras vän. Jag känner att jag är nöjd med vänskapen och grannskapet och håller mig så. Även om det var trevlig stund jag hade med grannarna där jag första gången satt en kväll med de och hängde (efter att vi hade hjälpt till klart).

Jag borde egentligen inte tycka om mina s.k vänner så som du säger. Men av någon anledning, så kan jag inte slita mig loss. Jag vet inte varför. Kanske för att jag utåt inte har andra vänner.

Skulle jag kanske flytta bort ifrån orten och komma till Stockholm och träffa nya människor för att kunna umgås, kanske det hade varit lättare med att gå vidare.

Jag vet inte.

ORTEN jag bor i, känns så litet och jag håller mig till denna grupp, som jag har ''vant'' mig vid att det skall just vara grupp där man umgås med på fritiden.

Fast det här har ju pågått sedan 2022. Minst. Du har alltid känt dig utanför i den gruppen och i församlingen. Är väl lika bra att det tog slut på riktigt så att du kan satsa på andra vänner.

Jag tror verkligen att du skulle behöva försöka fokusera mer på de här grannarna och kollegerna och kanske bli vän med dem.
Då är nog chansen större att du kan klippa banden med de här gamla vännerna.
Även om det inte känns så nu så tror jag att det är bättre för dig.
Där vet du ju att du är omtyckt och accepterad och så.
Om du kan tänka dig att flytta så är ju det också ett alternativ.

Du svarade inte på hur gamla dina vänner är?

Ja, det känns lite bättre att flytta. Det känns mer logiskt för min del att helt kunna klippa bandet. Glömma & gå vidare. 

Mina vänner är i samma ålder som mig. 30+.

Min närmsta polare var 21 år. Och kusin med min f.d kompis som jag hade konflikt med.

Kompisen som jag hade konflikt med, är 32 år.

Sedan finns det ytliga bekanta som aktörer och samtliga är på hennes sida. Jag är en hemsk person.

Jag vet att jag skrev detta förut, men det känns bra att skriva det igen: Allt känns bara så overkligt. Att detta händer. 

Tack för dina inlägg! Det hjälper mig att få en indirekt stöd. Om du gör det medvetet för att just ge mig stöd, så är det ju ett direkt stöd. Oavsett om du gör det medvetet eller omedvetet, så tackar jag dig innerligt!

Ja,om du tror att det kan fungera för dig så är det kanske det du behöver göra.
Men jag tycker samtidigt att det är synd om du ska behöva känna så pga några personer som beter sig omoget.
Att jag flyttade var inte pga det tjafs som blev utan för att jag träffade kärleken.
Jag har några vänner kvar i min gamla hemstad också som jag fortfarande har kontakt med.

Om de är över 30 år så är de ju ändå vuxna människor. Men som beter sig som tonåringar.
Och det är väl ändå inget att sträva efter att vara vän med?

Det värmer att du ser mina inlägg som ett stöd.
Jag hoppas att du blir hjälpt utav dem.