Är gräset grönare på andra sidan

Att göra slut var säkert rätt men för en annan kille nej. Det kommer slå som en käftsmäll. Taskigt mot din sambo dessutom att inte säga något tidigare så man får chansen att förändra. 

Säger nej inget förhållande är perfekt å med åren blir det ofta mer kompis är glöd och heta !

Gräset är grönare där man vattnar det. Trist att så många upptäcker detta självklara så sent och ibland för sent.

Det finns inga facit. 

Jag lämnade min fru (inga barn) då vi växte ifrån varandra. Träffades i tonåren och levde ihop i 10 år. Hade det väldigt bra i tonåren, hon var min ungdomskärlek. Men sen gick vi åt varsitt håll personlighetsmässigt och jag stannade kvar ett par år "bara för att". Blev blixtförälskad i en kollega och valde då att lämna min fru. Var singel ett tag och valde att inte agera på förälskelsen.

Men hon förförde skiten ur mig på en firmafest. Inom 1 år efter skilsmässan bodde vi ihop och hon var gravid. Jag hade panik och kände mig som ett kräk. Det blev inte bättre av att när vi faktiskt lärde känna varandra inte alls matchade varandra. Jag är pedant, hon en slarver. Jag jobbar hårt, hon sjukskrev sig för minsta lilla. Jag en spara, hon en slösa. Jag en hemmakille, hon en festtjej. Jag en familjeman, hon prioriterade vänner. 

Jag ville inte slita upp vår familj så jag stannade kvar för barnens skull, vi hade nu två barn. Det var jag och barnen, hon skötte sig själv. Mycket gräl och avsaknad av tilltro, mycket tydde på att hon vänstrade men jag hade inga konkreta bevis. 

Jag behövde hitta något för mig själv så jag började gå en släktforskarkurs och det var där jag träffade min nuvarande fru, N. Det var inte blixtförälskelse. Vi släktforskade i samma kurs under 2 års tid. Lärde känna varandra väl, byggde en vänskap, men längre än så gick vi inte. Men sen efter en tjafsig helg bröt jag ihop och den enda jag ville prata med var N. Jag ringde henne och vi tog en lång promenad tillsammans. Hon höll om mig när jag grät och vi kunde inte sluta prata. 

Jag valde att avsluta relationen med min dåvarande sambo, men bodde kvar i huset med barnen. Hon flyttade direkt tvärs över landet till en man hon uppenbarligen träffat en tid. Hon träffar barnen ett par gånger per år. 

N och jag började träffas mer och mer men jag höll barnen utanför en tid. Sedan förstod dom att jag träffat nån så de tyckte att jag kunde sluta smussla. De var då 10 och 12 år. Efter ett år flyttade N hem till oss och idag (7 år senare) ser barnen henne som en självklar förälder. Vi har även blivit välsignade med två små till, så nu har vi fyra barn här hemma. 

Men först nu känns livet som det borde gjort från början. Så visst, gräset kan vara grönare på andra sidan häcken....eller ett par trädgårdar bort.

Oj, vilken svår fråga... Inte nödvändigtvis, men det handlar också om hur man väljer i livet. Alla väljer inte att leva med en blixtförälskelse, utan söker annat att bygga en relation kring, tex trygghet, att man är goda vänner eller något annat som de tycker är viktigare för dem i längden. Men det är omöjligt att egentligen utifrån det säga/veta hur det blir när man ska leva ihop och få ett förhållande att fungera. Sämre/Bättre förutsättningar kanske man kan ana, men veta - det gör man aldrig. Själv skild, så ja. Är väll min erfarenhet.

Däremot blir man lätt överkritisk mot det förhållande man har/haft, om man mentalt bestämt sig för att gå vidare, och då brukar alla goda sidor egentligen spela mindre roll. Oftast brukar det förbättra sig om man är separarad en stund och "saknar kossan i båset". Eller så kommer man fram till att det var helt rätt.

Därför blir det egentligen omöjligt att säga hur "byta från ena till andra" har för förutsättningar - det beror på hur du är själv och vilka förväntningar du har på nya relationen. Det kan vara absolut mitt i prick, eller inte. Men även himlastormande förälskelser lägger sig, och någonstans måste man bilda en vardag tillsammans. Det viktigaste är att inte bli förälskad i förälskelsen, utan att man faktiskt ser motparten för vad den är - och då inte bara fredag kväll snyggt uppklädd och välfriserad. Det kommer en måndag morgon med sladdriga kalsonger, håret på alla ändar och dåligt morgonhumör också ;) Du förstår vad jag menar. Min erfarenhet är att man behöver "gnuggas" över tid med varandra för att faktiskt veta. 

Gräset på den sidan blir också vardag.

Grannens kärring biter också!
Sa min fru.

Jag tänker som så, att gräset inte är grönare på andra sidan. Men i ditt fall så var gräset hemma inte grönt nog. 

För dig var det nog rätt att lämna förhållandet eftersom nr 1 inte var den rätta för dig. Då hade du aldrig lämnat för en annan. Du är nog bara rädd att lämna tryggheten, och visst kommer du att sakna den men det är mest för att du blivit av med den.

Du visste vad du hade, men inte vad du får.

Det är mycket möjligt och troligt att nr 2 bara var en språngbräda ( en anledning) att ta dig ur förhållandet. Det brukar ofta nr 2 vara, om man lämnar ett förhållande bara för hans skull. Det brukar sällan bli så lyckat. Men inte omöjigt!

Jag gissar på att nr 3 blir den rätta. Ibland behöver man gå igenom en del för att lära sig vad man vill ha utav ett förhållande.