9 år tillsammans och han tvekar igen…

Har inte varit i liknande situation men det låter ju knepigt. Tjafs om det praktiska är krävande för alla (och blir tuffare med barn och hus), sexsvackor är vanligt, men då behöver man ju annat som håller ihop, typ gemensamma intressen och preferenser, goda samtal, en djup känsla av samhörighet, gemensam humor. De bitarna har räddat min och min mans relation ur allt tjafs kring städning och osynkad lust. Vilket klister har ni, förutom att du älskar honom? 

Att ni är medvetna om dessa saker som skaver är ju bra men vad gör ni år dom rent konkret för att kunna lösa dom? 
Närmar du dig hans önskan om djupare samtal och försöker?  , han verkar ju uppskatta att prata med dig och vill att du ska lära dig. Men går du honom till mötes?  Pratar du om din rädsla för att inte duga på den punkten?  

Hittar ni lösningar för att kommunicera kring hushållet och aktiviteter?  

Kommunicerar och kompromissar ni alls på dessa punkter? 

Jag tvivlar på att ni älskar varandra, ni är vana vid varandra , slentriankänslor, efter så många år, men kärlek, nej det tror inte jag på. Det finns alltför många frågetecken och olikheter i er relation så som du beskriver att den är idag. Han är en tänkare med andra preferenser än du, medan du är en praktiker en doer. Han känner sig inte åtrådd och du attraheras inte längre av honom. Sex går på sparlåga

Du borde vara modig nu, säga tack för de här åren, men nu går jag. Bättre nu än det stora drama det innebär att skiljas med hus och barn om ni nu skulle komma så långt - men det tror jag inte.

Ja vi försöker kommunicera om hur vi känner, vi har väl dock kommunicerat lite för dåligt emellanåt. Jag försöker att ställa frågor och möta honom i hans samtal men känns som det ändå kommer nån rättelse att jag tänker fel ofta så få håller jag hellre tyst. Jo , visst men det blir mest som en monolog nästan att han sitter och förklarar för mig om saker och ting. Jag sa igår att jag känner rädsla för att ta upp saker ibland. jag får liksom nån prestationsångest. Han sa att han fattade att det kunde bli så.

Jag har tagit upp många ggr gällande hushållet och absolut det har blivit bättre, jag försöker backa lite, vi har olika nivå av vad vi tkr är stökigt osv. Vilket jag får backa lite och han får bättra sig.

Det är det verkligen, jag är ju väldigt lojal också, så jag har nog blundat lite för vissa problem och också tänkt att vi håller ihop och löser allt tillsammans. Men det kanske blir ett självdestruktivt beteende till slut. Jag har väl känt att våra mysiga stunder varit så bra så det har tagit över. Jadu, det är väl att vi tycker om att ha det mysigt på kvällarna i soffan och glo på serier/film, skidåkning men det är ju vintertid. Tycker om att vara i naturen, hänga i hans föräldrars stuga och bara vara. Vi älskar att mysa med våra katter.

Kunde varit jag som skrev, fast för några år sedan. Om ni verkligen vill rädda förhållandet så ta hjälp av en parterapeut. Det låter som att ni kommit till ett dödläge i relationen och behöver hjälp att ta er ur det, kunna se saker ur varandras perspektiv. 

Om inte, så räkna med att saker förblir som de är. Han kommer inte vakna en dag och få för sig att han ska ta mer ansvar för hus och hem. Du kommer inte genom osmos att lära dig mer om hans intressen.

Jag levde i nära 12 år med en man som alltid liksom tvekade, vågade aldrig satsa helhjärtat på något, inklusive förhållandet. Jag ville ha hus, barn, hitta på saker. Han hittade alltid något att hänga upp sig på, som gav osäkerhet och fick honom att backa. Åren gick och ja, som kvinna kan man ju inte vänta i all evighet på en man som aldrig kan bestämma sig. Jag älskade honom men att han aldrig verkade kunna känna tilltro till förhållandet urholkade känslorna. Till slut var det mer som en syskonkärlek än romantisk kärlek. Efter många om och men gjorde jag slut. Det gör fortfarande ont, eftersom jag investerat så mycket i relationen och faktiskt älskade honom och på sätt och vis ville ha honom i mitt liv, men samtidigt tvingades jag välja mellan att leva med honom, eller leva mitt eget liv fullt ut. Ångrar inte att jag valde mig själv. Det tog några år men nu är jag gift med någon som delar mina drömmar, bor i vårt drömhus och har en liten bebis. Jag behövde bara våga släppa taget. För såhär i backspegeln så var det inte relationen med exet jag höll fast vid i så många år, utan drömmen eller potentialen i det. Och det fanns egentligen bara i mitt huvud. 

Jag håller med, ni verkar för olika och ni har också problem av praktisk natur som ni inte lyckats lösa. Känslorna av osäkerhet hos er båda riskerar att poppa upp igen och igen och förstärks antagligen. Så det är nog bäst att separera. 

Ja så är det väl tyvärr, vilket gör så jäkla ont. Klart det finns saker jag också saknat men det har inte vägt mer än det jag fått och hur mysigt och bra stunder vi haft det också, jag har väl kanske blundat lite för det också ibland, men det han saknar är för stora saker för att han ska kunna fortsätta verkar det som tyvärr. Han vill ha barn men han tvekar på att ha det med mig.

Nr man börjar sakna saker om faktiskt är en  viktig dealbreaker så är det dags att vakna upp och inse sanningen.  
Att blunda för problem skapar bara fler och värre problem eftersom man då börjar kompromissaa med sig själv och sina egna värderingar och det blir en nedåtgående spiral som till sist landar i brusten tillit, lögner och att man sårar varandra. 

Det i sig gör  också att ni båda riskerar att kunna bli charmade av nån? annan och otrohet är ett faktum.. 

Sätt er ner och prata om att ni skulle behöva separera 

På sätt och vis tror jag att du egentligen själv vey vad du behöver göra - du är ju onekligen inte lycklig i den här relationen.