Normalt att inte fira högtider som barn?

Nej, du är inte ensam. Tyvärr, det är fruktansvärt. Men många barn har vuxit upp med en eller två föräldrar som druckit. De flesta har väl ändå haft andra släktingar som kunnat väga upp för det, men det är ju hemskt ändå. 

Jag växte upp i ett helt nyktert hem, vi gjorde dock inget utöver den vanliga vardagslunken på påsk, midsommar och nyår. Samma på sommaren, vi var i princip bara hemma.

Ett svar på din rubrik. Nej det är klart att det inte är normalt. Det är ju tvärtom väldigt illa och dina föräldrar borde ha socanmälts. beklagar verkligen. 

Mina barn har nog aldrig varit på ett traditionellt på midsommarfirande, inte relaterat till att vi föräldrar har druckit alkohol utan för att vi avskyr folksamlingar och hur folk rent allmänt inte kan uppföra sig samt ta hänsyn till medmänniskor när det blir trångt och mycket folk samlas på liten gemensam yta,
Vårt äldsta barn har autism samt ADD (dock fått diagnos sent) men vi har alltid för hans skulle undvikit större festsammanhang då han blivit stressad och svårt att njuta av tillställningens mening.
Nu i år så har vår yngsta dotter på13 år uttryckt en önskan att få gå på ett midsommarfirande så min man kommer gå med henne till det som är i vår by.
Hon avskyr dock folk typ lika mycket som vi gör så vi får se hur länge hon står ut 

Jag växte upp ungefär samma. Vi firade inte midsommar. På sommaren började föräldrarna dricka dagen före midsommar och slutade tre dagar innan de skulle tillbaka till jobbet. Från tidiga tonåren hade de även brorsan med sig. Jag och min tvillingsyster fick klara oss själva, vi drog runt ute mycket redan som ganska små, sov ute eller i diverse bebodda hus, stal pengar från föräldrarnas plånböcker och konton (förde över till våra när vi fick egna bankkort) och även metade för att överleva. Första gången vi var vid en midsommarstång var vi 17 och blev inbjudna av en kompis på gymnasiet.

På jularna gömde vi oss på vinden från vi var 8. Vi bodde i princip på vinden över julloven och fixade i alla fall lite jul bara mellan oss två.

Det kanske tristaste med detta är att det låter som jag föddes på 1930-talet eller något, när barn var "friare", men nej. 1998.

Beklagar verkligen att du behövde vara med om det TS. Du är som andra redan har skrivit inte ensam men det är förstås inte normalt.

Starkt av dig att bryta mönstret och ge dina barn en mycket bättre barndom än vad du fick. 

När jag växte upp var midsommar en stor sak och vi firade med släktingar på hembygdsgårdens dansbana. Min barndom var inte särskilt lycklig men högtider var viktiga. 

Själv blev jag ensam med min son (lång historia) och vi bor mitt i stan utan sommarställe men jag brukade hitta olika midsommarfiranden i vår närhet. För mig var det viktigt att sonen fick uppleva den fina tradition som det ändå är. 

I ditt fall var ju inte avsaknaden av firande i sig problemet utan orsaken till att ni inte firade.

Det finns många som inte firar högtider och jag tror inte att barn far så illa av det men jag tycker ändå att alla barn någon gång borde få fira högtider om de vill och kan. Det är en del av vår kultur och gemensamma historia och just midsommar är verkligen barnens högtid med dans och olika aktiviteter. 

Nu är min son stor och jag kanske, om jag har tur, får med honom på en midsommarkonsert.

Men åh, TS det låter hemskt och du borde haft någon annan släkting som räddade dig! En av mina kollegor blev räddad av sin morfar från sina föräldrar, som söp och slog honom så han har ärr än idag.

Jag hade nog en normal frånskild medelklassuppväxt som du kan skratta åt:

På midsommar ska man som barn bli uppklädd och ha nya skor som skaver satan, förses med blomsterkrans i håret och nersläpas till ett torg eller en äng med offentligt midsommarfirande.
Sen ska man dansa Små grodorna (jag hatade små grodorna) och Jungfru skär medan de vuxna tar kort eller - gud förbjude!- filmar.

Sen ska man ha picknick i gräset och få röd saft med getingar i. Var vi på västkusten med pappa blev det äggost, hemma i söder blev det jordgubbstårta.

Men någon måltid under dagen måste man äta sill (jag hatade sill) och ägg och nypotatis med dill (jag tyckte dill smakade mögel när jag var barn). Om jag tjatade kunde jag få köttbullar istället av mamma. Så jag åt köttbullar och ägg, både jul och midsommar. Och så alla kakor eller godis jag kom åt.

Morfar tog en enda snaps på midsommar, och en på jul. Och så någon öl, sen var det bra. Pappa tog gärna både en och tre snapsar men han tålde det så det blev inget särskilt av det. Eller jo en gång gick han upp på taket och blåste revelj på sin trumpet vid midnatt, men det var mest roligt tyckte vi barn.

Det värsta som hänt mig på midsommar är att man blir övermätt och känner sig som en uppblåst padda, och det går ju som tur är över.

Jag blir så ledsen när jag läser era historier. Det gör verkligen ont i hjärtat. 

Hur gick det för er barn? Har ni klarat er i livet ändå?

Jag tror att många inte förstår hur utsatta barn kan vara, även idag.