Få pappan att slita sig från skärmen

Blev väl kanske inte så drastiskt att jag hotade med att han åker ut, men jag fick ett smärre psykbryt på honom när jag bett honom "passa" barnet så att jag kunde städa golvet lite noggrannare än vad som går med barnet i bärsele (att betrakta som "egentid", ca 2 x 30 minuter per vecka). Kom in i rummet där de satt och pappan satt som vanligt och spelade på telefonen och ignorerade barnets allt mer frustrerade kontaktförsök. Förklarade hur viktigt det är för barnets utveckling att bli sedd och bekräftad av sina vårdnadshavare, så den korta lilla stunden han har barnet kunde han väl ge fan i telefonen. Den tiden med skärmen pappan har på sin lunchrast är ungefär motsvarande vad jag får på en hel dag med barnet. 

Tyvärr fick det helt motsatt effekt. Nu drar sig sambon för att ha barnet över huvudet taget och ikväll har han redan bestämt att han "behöver" spela. "Tuff vecka" för honom, heter det. Så inte nog med att jag är ensam med barnet 10 timmar varje vardag, jag blir ensam minst 4-5 timmar på helgen också. Inte för att sambon avlastar direkt, men jag har ju inte mycket till sällskap. Känner mig ganska uppgiven. Försökt få honom att se saker ur mitt perspektiv men han är så övertygad om att han drar det tyngsta lasset som lönearbetar och klipper gräset, typ. Jag förstår honom till viss del, han har ett arbete med mycket social kontakt och självklart ska han få varva ner. Men det finns liksom inte en tanke på att jag behöver tid att ta hand om mig själv också.

Nej, här blir definitivt inga syskon (det förutsätter ju också att de vuxna har ett samliv, vilket inte är fallet här längre). Jag skulle inte stå ut med att ha sonen på halvtid, men annars är jag övertygad om att jag hade klarat mig bättre som ensamstående. 

Jag blir alltid så nyfiken på när detta beteende uppstod när jag läser liknande trådar. Har han alltid spelat eller har det kommit på senare år?

Problemet är inte att han spelar mycket, det blir resultatet av situationen. Han upplever tydligen barnåren som mycket jobbiga och får inte den vila han behöver. Han upplever att spelandet verkar avlastande för honom och söker sig då till det.

Det är som att klaga på att någon har ont i huvudet och säga till personen att skärpa sig och sluta ha ont i huvudet. 

Det är såklart ett problem eftersom ha då inte finns tillgänglig för familjen eller tar det ansvar han hade behövt göra som pappa och partner.

Finns det andra sätt han skulle kunna slappna av och koppla bort på? För det verkar va just detta han behöver.

När ska han vara föräldraledig?

Han har alltid spelat, med måtta. Men det såg såklart annorlunda ut innan barn, när jag ägnade mig åt mina intressen under tiden han satt vid datorn eller mobilen. Jag såg inget problematiskt med det. 

Jag unnar honom gärna tid vid datorn, så jag ser inget behov av att styra om hans avkoppling till annan aktivitet. Det är att det sker på bekostnad av tid med barnet (och min egen återhämtning) som gör mig ledsen. Jag hade blivit lika ledsen om det varit att han bara hängde på gym all sin lediga tid istället för att umgås med sin familj. 
Ganska snart, jag börjar jobba igen under hösten. Känner mig både lättad och stressad över det. För det blir lite som att lämna barnet till en främling, samtidigt som jag tror att han behöver vakna upp och inse hur mycket energi det tar att ha barnet på heltid. 

Det som skiljer oss åt är väl dock att jag efter jobbet givetvis kommer att prioritera tid med barnet, och inte slänga i mig middagen och sen ägna mig åt min hobby resten av kvällen. 

Då är det kanske föga förvånande att ni hamnat där ni hamnat. Han blir pressad av barnår och drar sig än mer åt datorspelen. Precis som många mammor drar sig än mer in i sociala medier när dom känner sig pressade. Men istället fungerar det som en tillfällig snuttefilt där det blir ännu jobbigare när man konfronterar sin verklighet igen.

Jag har tyvärr ingen lösning annat än att man kan diskutera hur man bäst slappnar av och får avlastning utan i det här fallet datorspel. Att angripa hans snuttefilt och flyktväg från stressen han upplever kommer bara att göra det värre.

Tja...mitt liv innan barn och efter är det drastisk skillnad på, det var inget jag direkt gillade men vad ska man göra. Det duger inte att "känna sig pressad" och fly undan ansvaret, någon måste ta det. Kan vara att växa upp, grejen är att många pappor lyckas fly för att mammorna finns där. 

Man up för fan.

Då är det även ok att säga till en kvinna att skärpa sig om hon håller på att gå in i väggen!? 

Woman up för fan.

Du, finns det barn som behöver en och pengar att dra in så är inga andra alternativ tillgängliga än att bara göra. Speciellt när så många pappor(?) är för klena numera. Så otroligt svagt av dom att svika sina kvinnor.

Jag förstod att du inte skulle vara kapabel att bemöta svaret på ett konstruktivt sätt. 

Det som är intressant i denna fråga är att jag mer vill testa vad du skulle svara. Jag är i grunden för att man som man får skärpa sig ta ansvar och ta hand om sina barn och sitt liv. Men det gäller även kvinnor som beklagar sig och trivs alldeles för bra i sin offerkofta.

Jaja, att du ens orkar.

Beklaga sig är inte vad det handlar om utan att ta ansvar för det liv man skaffat sig. Ett heltidsjobb ska inte vara ett problem för en normal vuxen, är det det så får man skaffa sig ett som passar en bättre. Dom flesta kvinnor sköter det plus barn och hem. Om man vet med sig att man är extra känslig så kan det vara bra att helt enkelt inte skaffa familj. Så kan man spela hela sitt liv utan att någon annan drabbas som i det här fallet.

Man är inte extra känslig för att man tycker barnår är tuffa. Kvinna som man.

Jag orkar, eftersom jag har lagt barnåren bakom mig har jag numera tillräckligt med energi.

Du verkar helt ärligt inte förstå skillnaden mellan att tycka att något är tufft och att smita. När andra människor behöver en så höjer man nivån. Man håller inte på att känna efter och vika ner sig, majoriteten av männen gör det för att dom kan. Om man tar änklingar med barn som exempel så behöver dom ju steppa upp och jag tror att dom då faktiskt gör det när möjligheterna att fly är små. Och jag misstänker att kvinnorna i deras närhet som deras egen mamma tar mkt. 

Det är lustigt det där, att vissa män pratar alfa och slår sig för bröstet i sin manlighet(?) men att män generellt är såpass svaga när det verkligen gäller. Fysisk styrka kan inte alls likställas med mental styrka, men det tror jag redan kvinnor vet.

Jag förstår inte skillnaden. Då känns det bra att du förklarar för mig att män smiter undan för att dom är bekväma, men kvinnor som är trötta är det på riktigt? Vilken fin världsbild du har i genusfrågan.

Du vet också att män är svaga mentalt och kvinnor starka, ändå är psykisk ohälsa mer utbrett bland kvinnor och det är betydligt fler kvinnor som går in i väggen. Men det är ju enligt dig såklart männens fel.

Det är bara att beklaga att du är kognitivt utmanad. Men nu vet du.

Säg att du har ett barn som vaknat och vill att någon kommer. En av föräldrarna orkar inte utan somnar bekymmersfritt om, den andra går upp trots att 5h sömn inte är behagligt när man har möten att leda hela nästa dag.

Kvinnor är smartare och ber om hjälp istället för att ta sina liv, där leder männen vilket du helt säkert vet om. Ja, eftersom kvinnor tvingas göra så mkt jämfört med dom lata männen så är risken även generellt större att bli utbränd. Men, vilket väljer man, laga middag åt hungriga barn oavsett trötthet eller väljer man att spela ett dataspel...mitt val är enkelt, varje dag.

Vems fel det är - kvinnors fel är att vilja ha familj med en man, det är i majoriteten dömt att misslyckas. Vad är då lösningen. Inte många nya familjer eller att dom kvinnor som verkligen vill ha barn skaffar dom på egen hand. Dom få procent dugliga männen man riskfritt kan skaffa barn med ja men det är oerhört svårt att förutse vilka dom är. Omöjligt i stort sett på förhand.

Vi kommer nog inte längre. Jag har min bild av verkligheten och du har din. Ditt behov av att låta nedlåtande kan du reflektera över om du har lust.