Bästa vän som inte bjuder igen

Din väninna har ju varit rätt tydlig med att hon inte orkar och gett skäl till det. Ta uttalandena på allvar och kräv inget av henne. Låt henne vara, men säg också att du har uppskattat er vänskap och hoppas att den består, men nu ger du henne space. Säg också att hon vet ju var du finns, att ni kan höras vid genom telefonsamtal och sms och att hon mycket gärna får höra av sig för att träffas de gånger hon mår bättre och orkar mer. 

Bilsituationen är svår att rodda i med så få detaljer och ja hon borde väl bjuda igen mer men hon verkar faktiskt försökt förklara varför men du lyssnar inte. Kan någon ha fina middagar på lantstället är det svårt att känna att en halvdan middag i ett halvt stökigt lägenhet duger ungefär. Hon har svårigheter, du vet om dessa och du har mage att bli ARG över att hon är med på en fest men går tidigt... Vem blir arg över att någon faktiskt inte orkar? Att det inte fanns en barnvakt som kunde stanna?

Angående att hon inte kommer med egna förslag. Kan det vara så att hon lider av låg självkänsla och känner att hon inte duger och att hennes förslag därmed inte heller skulle duga? Hon vågar därför inte föreslå saker. En möjlig förklaring. 

Kanske har hon varit med om händelser under sin uppväxt där hon försökt ta ett kliv fram i en grupp t ex men blivit dissad. Har hon varit utanför eller till och med blivit mobbad? Sådant sätter djupa spår för resten av livet. 

När det gäller betalning: ja självklart betala. Med bilersättning är det rätt olika hur mycket folk tycker är rimligt att en medpassagerare ska betala. En del vill räkna ut någon hisnande summa där deras avbetalningar och värdeminskning räknas med. Om du har gjort så, förstår jag henne. Jag tycker personligen att det är rimligt att betala hälften av bränslekostnad på ett ungefär. 

Och på festen. Väldigt konstigt av dig här tycker jag. Jag är själv kvällstrött nuförtiden och skulle kanske orka hänga kvar till kl 23. Om de har kommit trots brist på barnvakt har de kanske gjort en större ansträngning än många som stannade längre. Annorlunda synsätt från dig att mäta engagemang i hur länge man stannar. Och dessutom bli arg över det. 

Jag kanske inte var så tydlig - jag blev inte arg, men jag talade om min besvikelse och att jag blev ledsen över att vi inte fick tillfälle att umgås så länge efter att inte ha setts på ett år. Då blev hon arg. Jag är helt med på att det kanske var fel att uttrycka besvikelse också, men vill ändå förtydliga att jag inte var/är arg.

Vänskap för mig är villkorslös. Och att man hjälper till, bjuder ibland osv, utan att förvänta sig något tillbaka för att man vet att när man själv behöver det så kommer den personen finnas där för en (kanske inte med pengar utan emotionellt eller praktiskt). Eller så bjuder man för att man vill, för att man tycker om sin vän, och skiter fullständigt i morgondagen eller millimeterrättvisa. 

Jag hade kunnat vara din vän för några år sen. Jag var svårt sjuk. Jag är en ganska självständig person men jag hade några vänner som verkligen ställde upp för mig utan att förvänta sig någonting tillbaka. När jag pratade om "nästa gång" eller "när jag blir frisk så ska jag..." eller liknande så sa dom bara "tyst med dig", "tänk inte ens tanken". Detta var under pandemin så dom handlade åt mig, och lät mig ibland inte ens swisha tillbaka för maten, dom kom över med min favoritmat och åt med mig, dom kom och hjälpte mig städa, dom skjutsade mig till sjukhuset. Dom kollade hur jag mådde, hörde av sig, kom och drack kaffe, skrattade med mig. Fanns ALDRIG en tanke om att dom förväntade sig något av mig. DET för mig är vänskap. 

Nu är jag frisk sen två år och saker har hänt i deras liv som gjort att jag varit den som ställt upp. Kanske inte med pengar eller saker, men med min tid och med stöd.

Din vän har förklarat för dig att hon har det jobbigt just nu, din vän har förklarat varför hon har svårt att bjuda in er till sig. Och jag tycker du låter väldigt självisk och löjlig. Är det inte lite småaktigt att du mäter vänskap i hur länge någon stannar på en fest? Och att det är viktigt att nämna att festen var påkostad. Mäts festens ekonomiska värde i hur länge vännerna stannade? Jag hade mer varit glas över att alla kom, oavsett hur länge dom stannade. Det kanske var en stor uppoffring för henne och ett sätt att visa hur mycket hon tycker om dig att öht dyka upp?

Varför är du vän med henne? Är det för att ni har roligt tillsammans, blir du glad när du umgås med henne? Bryr du dig ens om hur hon mår? För jag läser in väldigt mycket "jag, jag, jag" i ditt inlägg. Det din vän behöver är kanske inte att bli bjuden på saker utan att du på riktigt frågar hur hon har det och lånar ut ditt öra, och frågar vad hon behöver hjälp med "på riktigt". 

Det du beskriver tycker jag låter superrimligt och självklart. I kriser ställer man upp och alla levererar utifrån sina förutsättningar. Så har det ju också varit för mig och min vän, jag har inte begärt att det ska vara jämnt eller klagat på att vi alltid bjuder. 
Men nu har det varit så i 20 år. Är det själviskt av mig att bli sårad av att de inte någonsin bjudit in oss på middag? Existerar det ingen gräns för när jag, trots att jag har ett ?enklare? liv har rätt att bli sårad över att inte få något tillbaka? Inte för att ?rätt ska vara rätt? utan för att jag också vill känna mig älskad och uppskattad. 

Förstår inte hur du kan tolka min text som att jag inte bryr mig om henne och är självisk. Jag vill ha utomstående råd och det är supernyttigt med allas input men ditt svar känns otroligt enkelspårigt. Jag har gjort SÅ mycket för min vän genom alla år. 

Du vill att hon ska visa dig uppskattning på ett sätt som hon inte förmår.

Finns det annat hon skulle kunna göra för att du ska känna att hon ser dig, och ser att du anstränger dig? Ibland räcker det långt med ord, om orden är de rätta och kommer från hjärtat. 

Du låter väldigt arg när du pratar på om själviskhet här. Hon har försökt sätta gränser och inte gå över vad hon klarar av och du blir besviken... Jag hade varit besviken tillbaka på dig, som om jag inte vore värd vatten. Sen kan hon ha delar som hon behöver jobba på i er vänskap men jag förstår hennes reaktion.

Jag förstår att du är besviken och känner dig utnyttjad efter att i många år aldrig ha fått tillbaka lika mycket som du lagt in i relationen. Att de är småbarns låter faktiskt som en dålig ursäkt om det har pågått i 20 år. 

Jag tycker inte man kan kräva att det ska vara exakt lika, men på något sätt ger man tillbaka. Är man obekväm med att laga mat i andras kök tar man hand om disken istället t ex. Erbjuder sig att handla mat eller dryck osv. 

Självklart kan det finnas perioder i livet då den ena ger mer än den andra i en lång relation, men det måste finnas någon balans på sikt (och det kan mycket väl vara att den ena har mer pengar och den andra lägger mer tid eller vad som). 

Jag tycker däremot inte det är rättvist att uttrycka besvikelse för någon väljer att åka hem tidigt från en fest. Alla bör vara fria att stanna så länge som de känner sig bekväma med och som passar deras livssituation i övrigt.

Ibland händer det att vänskaper inte överlever eller går på sparlåga. Har du funderat över din väninnas mans roll i hur det du upplever som en snedfördelning i umgänget?
Jag skriver det för att det hänt mig och min man. Jag har
en väninna sedan vi båda var tretton år och gick i samma klass på läroverket. Vi följdes åt  genom skolan, tog studenten samtidigt, läste på universitet samtidigt, dock inte samma ämnen, tog examen ungefär samtidigt. Vi var väldigt tajta. Så gifte jag mig, min man är också akademiker, min väninna träffade sin man som hade ett icke-akademiskt yrke Han hade en stor gård och vi tyckte alla att han var så rejäl och trevlig. MEN - han gillade inte sin frus akademikervänner och undan för undan sållades vi bort, alla vi som umgåtts under studietiden, till förmån för hans vänner jordägare och entreprenörer som han själv. Det var många undanflykter  och ursäkter från min väninnas sida innan hon till slut sa som det var: maken hennes vill inte umgås med hennes vänner, hade inget gemensamt med oss, vantrivdes i vårt sällskap. Ja, vad säger man? Är det mindrevärdeskomplex? Avundsjuka? Inte pengar i alla fall - han är avsevärt mer förmögen än vi andra. Min väninna deklarerade frankt att ville hon behålla sin man och sitt äktenskap fick hon finna sig.Vi är nu båda 60+ så detta har pågått i drygt 30 år
Kontentan av det hela är att jag och min ungdomsvän ses, bara vi två, en gång om året i den stad där vi växte upp. Våra föräldrar lever inte längre så numera tar vi in på hotell, äter gott och umgås, ser om våra käras gravar och försöker hålla vår vänskap vid liv. Naturligtvis ringer vi varandra med det är inte samma sak som att umgås familjevis.
Det här är en rätt sorglig historia, men inte helt ovanlig har jag förstått på andra.
Så ta du en titt på väninnans make. Var  står han i er konstellation?

Jag håller nog med dig helt och fullt. I mitt huvud blev att stanna kvar till sent på en fest vi jobbat för att få ihop som det tillbaka-givandet jag önskade av henne, men jag förstår ju att det är omöjligt att fatta det utan kontext, och att kräva något vid enskilda händelser av någon som mår dåligt inte är rättvist. Det ju bara det att jag väntat i så många år på det där tillbaka-givandet?

Att bjuda på restaurang nu och då borde även en som inte orkar laga mat klara av. Gör hon inte ens det utnyttjar hon din givmildhet.

Det finns många sätt att visa vänskap på även om man har tummen mitt i handen och inte vågar laga mat i andras kök.

Köp fin choklad, eller ett gott vin, gör egen sylt, en burk kakor eller ta med en bukett blommor eller kanske en växt från din trädgård om det kan uppskattas.
Hjälp till på festen, duka ut, diska, roa någons barn en stund.

Om det hela tiden är jag som ger och bjuder och gör tröttnar jag till sist, framför allt på folk som bara hör av sig när de behöver hjälp eller vill låna saker. 

Med åldern har jag mindre tålamod med sånt och har brutit två vänskaper senaste fem åren. Jag "gjorde slut", även om det är osvenskt. Det var ingen större förlust, konstaterade jag efteråt.