Hjälp! Borde jag ge upp amningen eller kan jag få det att funka?

Jag är så olycklig över hur min amning blivit och skulle verkligen behöva tips och råd från kloka medmänniskor. 

Min pojke (första barnet) är idag 8 veckor gammal. På bb tog han bröstet bra, ammade helt ok den första veckan, tappade greppet ibland och somnade lätt till, men inget jag oroade mig över. Ungefär samtidigt började jag få ett hemskt sår på ena bröstvårtan (tror att den är lite indragen så hans grepp var sämre), och köpte amningsnapp vilket funkade fint. Såret läkte och han drack från båda brösten, även om jag upplevde att mjölken sinade lite från det med nappen då han drack lite mindre effektivt därifrån. I denna veva vägdes han för första gången och hade fortsatt inte gått upp till sin födelsevikt. Det tog honom tre veckor att göra det, och vi fick komma på extra kontroller och uppmanades fortsätta amma. I övrigt verkade han må fint, kissade mycket och var inte speciellt gnällig och absolut inte slö. 

På första läkarkontrollen vid 4 veckors ålder tyckte de igen att han inte riktigt gick upp i vikt, han låg precis på sin kurva som är tre kurvor under genomsnitt, men hade endast gått upp ca 80 g/vecka (från första vikttappet efter födseln till 4 veckor). Vi råddes då börja med tillägg på flaska. Jag började pumpa och gav min mjölk, och när det inte räckte till, ersättning ca 30 ml/mål. Ungefär här började han såklart amma sämre. Ibland började han vägra bröstet helt. Till saken hör lite att hans pappa som spädbarn var ?dålig på att amma? och inte gick upp i vikt. Enl hans mamma växte detta bort, och man konstaterade när han började prata att han hade kort tungband då han fick talfel. Han opererades för detta vid 5 års åldern. Lite baserat på allt ovanstående fick vi remiss till ÖNH för bedömning av tungband, läkaren tyckte allt såg fint ut och inget åtgärd behövdes. 

När jag märkte att han tog bröstet allt sämre blev jag lite knäckt, och började på eget bevåg ta bort ersättningen och verkligen satsa på amningen. I en vecka tog han bröstet bättre och bättre, jag klockade och han kunde ligga och amma ca 10 min/bröst. Jag upplevde att han sög ganska löst, men ändå att han klunkade relativt bra och blev nöjd. På nästa viktkontroll efter en vecka hade han dock endast gått upp 20 g och vi blev skickade till akuten. Man bedömde där att inget var fel utan det beror på amningen. Jag råddes börja tillmata med ca 80 ml/måltid vilket jag gjort nu i två veckor. Han tar numera bröstet allt sämre och behöver 100-120 ml på flaska och jag mår ENORMT dåligt över detta. Ibland tar han bröstet och håller ut till utdrivningsreflexen kommer igång, och dricker hetsigt ett par minuter. Ibland släpper han direkt och gallskriker, slår med sina små händer och sparkar med benen och böjer huvudet och hela kroppen i en extrem båge bakåt som för att komma så långt bort från mig som möjligt. Jag vet att detta påverkar min utdrivning/oxytocinet och jag försöker verkligen slappna av, andas djupt, tänka att jag älskar honom, lukta på hans huvud, men jag får så enormt mycket ångest av dessa kamper. Ibland har jag fått närmast en panikångestattack och behövt lämna över honom till sin pappa för att ge flaska. Vi har försökt både amningsnapp och sån där nässpray men det har ingen större effekt. Jag gråter numera i princip all min vakna tid, samtidigt som jag sitter och pumpar var tredje timme för att inte förlora mjölken. Jag får ut ganska precis det han ska ha, men absolut inte mer, och jag kämpar för att öka produktionen men det är svårt när jag mår så enormt dåligt. Jag har varit på amningsmottagning där de råder mig att fortsätta försöka ge bröstet, stilla hans ilska och hunger lite med flaska om det behövs, och sen tillbaka till bröstet. Tro mig, jag skulle göra allt för att få amningen att funka, men det skulle ta mig timmar att få i honom ett mål på det sättet, om jag ens skulle lyckas. Och då är det ju dags för nästa mål. Eftersom att jag försöker ge honom bröstet, sen flaskan och sen pumpar blir varje matning ca 75 min, vilket väl får vara ok på dagen, men det påverkar min nattsömn väldigt mkt. Jag använder Philips avent 2ans napp, som är den svåraste han klarar, men då tar det honom minst 40 min att suga i sig 100 ml och han får med sig en jäkla massa luft. Han är ofta helt slut efter matningarna, knallröd om ögonen och jag har svårt att avgöra om han är mätt eller till slut bara slocknar av utmattning. Jag får så dåligt samvete för att han måste vara vaken så länge och kämpa så hårt för mat på natten men vill inte byta till en lättare napp då det känns som att jag väljer bort chansen att lyckas med amningen då. 

Jag känner att jag står inför ett val för att varken han eller jag kan ha det så här längre. Som jag ser det kan jag antingen 1. Ge upp amningen helt och bara ge flaska på någon lättare napp så att han förhoppningsvis kan dricka hela sitt mål på kanske 15-20 min. Antingen för alltid, eller en en period, om möjligheten finns att han växer till sig och sen kan amma igen om han blir större o starkare? Kan det bli bättre om jag ökar min produktion och får mer mjölk så att brösten liksom är ?överfulla?? Har någon varit med om att det kan funka igen efter så lång tid (veckor/månader) 

Eller 2. Ska jag fortsätta erbjuda bröstet varje måltid eller ett par gånger om dagen, endast för att han inte helt ska glömma, och hoppas att jag orkar ha det så här ett tag till, och att han då kan växa till sig och kunna amma? 

Är det ens rimligt att varje mål ska ta 40 min? Vet att vissa bebisar ligger och ammar så länge men då är det kanske mer mys och närhet än sol för oss, att han ligger och kämpar och kämpar och sväljer hälften luft pga är så trött och får inte riktigt grepp om flaskan? 

Jag vet att alla bebisar är olika men skulle ändå vara så enormt tacksam för råd och input om någon varit i eller hört om liknande situation. 

Jag ska tillägga att jag verkligen aldrig trodde jag skulle reagera såhär, har aldrig tänkt dåligt om flaskmatning och är absolut inte emot det, jag tror bara det tagit så hårt på mig att jag ?misslyckats?. Jag ser fördelarna med flaska, att tex pappan kan hjälpa till osv. Jag ville amma mycket pga det praktiska i det, att det går fort och smidigt när man är iväg tex. Just nu får jag noll närhet av det utan endast ångest, även när han tar bröstet i några få minuter sitter jag typ och håller andan och väntar på att han ska släppa och bli frustrerad. Jag är så olycklig över detta att jag knappt kan njuta av min älskade pojke, vissa dagar är det som att bara jag ser honom påminns jag om mitt misslyckande och jag vill verkligen inte känna så här längre och förlora glädjefyllda stunder med honom för att jag är så tunnelseende. 

Om du orkade läsa ända hit och har något råd eller tips, vad som helst, vore jag så tacksam. Vad hade ni gjort om ni vore i min situation?