Barn har det bäst med sina föräldrar

Det är ju olika på olika barn, vad de behöver.

Men barn upp till två år (ungefär) har inte ett eget behov av andra, tror jag. Dvs de utvecklas lika bra hos sina föräldrar (om vi antar att det har vettiga och ansvarsfulla föräldrar). 

Däremot är verkligheten att även barn under 2 år vistas på förskola och där umgås med andra. Och då kan ju behovet uppstå hos vissa barn. 
Många två-åringar kan inte heller formulera sig så att de kan säga att de vill leka med en viss annan person. 

Men att säga att barn har behov av andra barn stämmer inte, tror jag. Inte när de är så små. Men de flesta umgås ju ändå med andra än föräldrarna, både vuxna och barn. 

Barn är olika, men studier visar att barn under tre år generellt sett inte leker med andra barn, de interagerar inte till den grad att det kan kallas lek. Det är inte samma sak som att så små barn inte har något utbyte av att vara tillsammans med andra utöver sina föräldrar eller att dessa barn skulle tycka att förskolan eller liknande miljöer skulle vara tråkiga eller jobbiga. 

Ditt barn är kanske ett undantag, men det betyder inte automatiskt att studierna är fel. Det är liksom så vetenskap fungerar, den talar ofta i generella termer och statistik går inte nödvändigtvis att applicera på en individ.

Det är sällan det är antingen-eller när man talar om hur människor är eller fungerar, utan det är en skala. På så vis kan vetenskap bli lite väl grovt eller generellt ibland, men det betyder som sagt inte att den är felaktig. 

Mitt barn har två kusiner på 2 och 4 år som inte går på förskolan för deras mamma tycker det är bäst för barnen att vara hemma. Tycker ibland synd om dem för det märks så tydligt att de inte hänger med i lekar med mitt och andra barn eller kan ta eget initiativ till lek. 
Mamman menar att de får socialt via öppna förskolan men jag tror inte det blir samma när en förälder alltid är i närheten. Flera i omgivningen har uppmärksammat detta och försökt hinta att det kanske är dags att de får börja på fsk ändå. 

Det gör de säkert. Men det är tråkigt att se att de alltid blir lite utanför med andra barn för att de inte vågar eller vet hur man leker med andra . 

Det som menas är att ditt barn har det bättre i parken när du går dit med honom för att han ska få leka med Teo än han har när han lämnas bort på en förskola med 15+ andra barn och i bästa fall ett par tre stressade och trötta pedagoger och värsta fall direkt elaka, bittra och oengagerade sådana (inte ovanligt). Att barn har det bäst med sina föräldrar handlar inte om att det är det bästa att spärra in ditt barn i hemmet och träffa aldrig folk!

Det är ett trauma för små barn att lämnas bort. Det är inte menat så. Det är därför många skriker, gråter, bråkar, tramsar, gömmer sig vid lämning och gör likadant vid hämtning för då är de sårade och vill vissa sitt missnöje med att föräldern övergivit dem hela dagen eller så har barnen knutit an mer till barn/personal på förskolan så det börjar skrika när det dras från sina anknytningspersoner/kompisar som de ser som sin familj efter de träffar dem mer eller lika mycket som sin faktiska familj.

Småbarn vill inte bli bortlämnade, det går mot naturen. Riktigt små barn har ingen tidsuppfattning och förstår inte att mamma/pappa kommer tillbaka sen, för dem är det mamma går och försvinner iväg utan mig = jag är i fara, jag är övergiven, mamma har glömt mig, mamma kommer aldrig tillbaka = skrik av ångest, rädsla och instinkt för mamma ska höra mig och ta med mig. Vissa barn har trasig anknytning och bryr sig därför inte när föräldrarna går. Vissa barn är mer orädda och väldigt icke-ångestfyllda och bryr sig därför inte när föräldrarna går. Vissa barn är mycket framåt och knyter lätt nya anknytningar och bryr sig därför inte när föräldrarna går. Men faktum kvarstår att det inte är det bästa för barnet att kastas in i en stimmig grupp jämnåriga barn och vara från sina föräldrar och familj hela dagarna. Den psykiska ohälsan har bara ökat både hos vuxna och barn, det började när fler barn började gå på dagis/förskola. Vi har flera generationer med trasiga anknytningsmönster och det är delvis därför partners inte värderas eller relationer håller numera.

Det finns forskning som visar att barn som gått på förskola är mer utåtagerande än barn som inte gjort det och det verkar vara permanent. Barnen som gått på förskolan var fortfarande mer utåtagerande vid 12 års ålder, det var så långt studien då sträckte sig. 

Barn som gått på förskola hade ett litet försprång akademiskt det första året i skolan jämfört med barn som inte gjort det, men därefter jämnades det ut och man kunde inte se några skillnader. Det försprånget togs alltså in snabbt. 

Ja, förskolan behövs för att föräldrar ska kunna försörja sig men man ska inte inbilla sig att det är det bästa för barnen. Det är ett nödvändigt ont och man får göra det så bra man kan i förskolan men det är inte bäst och kan inte vara bäst, det går emot naturen. Och ja psykiskt sjuka, våldsamma, alkoholiserade, neddrogade, ondskefulla psykföräldrar är givetvis undantagen, det är inget som behöver påpekas.