Kvinnor, har män klamrat sig fast vid dig av rädsla för att du skulle lämna dem?

Ja visst finns det sådana män. Även kvinnor. 

 

Jag har gjort så vid flera tillfällen.

Min första fru och jag tjafsade mycket och smått missnöjda i 20 år utan att jag bröt upp. Jag tänkte att det skulle bli bättre "sen". Hon bröt.

Min andra fru har jag levt med i 25 år, och visst kan jag längta bort ibland, och visst kan jag tänka att jag nöjer mig med henne för att hon är tillräckligt bra och för att jag inte vill bli ensam.

Jag hatar att leva ensam, har varit särbo i några år men nästan aldrig varit helt ensam.

En följdfråga, ser du ner på män som är ensamma? Tycker du att du har en viss "status" för att du har fru? Varför tror du att du hatar att leva ensam, och hur tror du att du skulle klara dig om du tvingades göra det?

Jag har försökt få min sambo att flytta ut i över ett år nu och det går inget vidare. Enda anledningen till att jag inte kickar ut honom är vårt barn.

Så jäkla less. 

Jag har inga som helst planer på att någonsin flytta ihop med någon igen när jag väl får ut den här lunsen. 

Han säger bara att han inte hittar något i rimlig prisklass, vilket jag iofs kan förstå. Det är tufft i Sthlm. Men det kan inte vara mitt problem i evighet. Lägenheten vi bor i är min så det är han som måste flytta ut. 

Jag vet många män som gifter sig av den anledningen.. för att göra det svårt eller iallafall krångligt för kvinnan att lämna honom... I synnerhet om dom haft det lite sisådär i förhållandet och hon hotat med att lämna honom.. Hans lösning är att gifta sig...  

Är det inte oftast män idag som propsar på att man ska gifta sig, kanske bland annat av den anledningen? Jag tycker sällan man ser eller hör att giftermål sker på kvinnans initiativ/ vilja numer.

Är barnet ett hinder för att pappan är omtyckt, eller är det av andra anledningar? Om det är din lägenhet så har du ju egentligen inget att förlora på att kasta ut honom. Vägrar han så kan du ju kontakta polisen.

Nej, förstår inte riktigt varför jag skulle se ner på ensamstående män.

Jag hatar att leva ensam därför att jag vill ha någon att prata med, laga mat åt, älska med, resa med. Ensam - då ligger samma trötta brödsmulor kvar på frukostbordet när man kommer hem. Det gör mig ledsen.

Men det finns förstås de som väljer ensamheten, "friheten".

Min upplevelse är att många män ör rödda för att vara ensamma. Medan kvinnor har lättare för det. Därför initierar män mer sällan skilsmässa/separation. Om manne blir ensam är han mer benägen att snabbt skaffa en ny kvinna.

Sen har vi även många män och kvinnor som är fullkomligt livrädda för att separera, oftast de med diagnoser som t.ex borderline.

* Mannen!

Ja, män drabbas nog mer av ensamhet efter en skilsmässa till exempel. De kan ha vant sig vid att bli omhändertagna i hemmet, och det kan ha varit frun som ansvarat för alla sociala kontakter. 

Kvinnor har oftare sina väninnor att luta sig emot. Män kan ha sumpat alla killkompisar.

Ett par gånger den här veckan har jag suttit på olika restauranger i Stockholm. Ungefär 70 procent av gästerna är kvinnor, som sitter två tillsammans eller tre eller fyra. Tjejträffar med rosévin.

Killar borde ägna mer tid åt killkompisar. Och de borde inte överlåta allt socialt till sina fruar. Fruarna vill nog ofta regera över det sociala umgänget runt familjen, men det borde männen förhandla om.

Jag tror som ovan nämnts att kvinnor har sina väninnor som socialt umgänge och stöd när de lever ensamma så det är inte lika svårt för kvinnor att gå som det kanske är för män. 

Jag har haft några relationer som passerat genom åren men mina närmaste vänninor har jag haft i runt 30 år. Jag vet Inte vad jag skulle ha gjort utan dem. Vi har delat så mycket och vi känner varandra så otroligt väl. 

En av mina väninnor sa på skämt till sin man att han kan ringa mig om han inte förstår sig på henne eftersom jag vet precis hur hon fungerar.

Jag kan sakna manligt sällskap nu när jag är singel men mina väninnor klarar jag mig inte utan. 

Det är inte heller lika lätt för män att träffa en ny kvinna som för kvinnor att hitta en ny man så det spelar också säkert in. 

Jag har också varit med om män som klamrar sig fast och jag tror att det delvis beror på ovanstående. 

Män borde vara mer rädda om sina vänskapsrelationer och kanske fördjupa dem mer. Jag tror att yngre män är bättre på det.Tillvaron blir så bräcklig när den står och faller med en person. 

Det är det här misstaget många män gör. När de etablerat sig i ett förhållande bryter de inte sällan kontakten med tidigare vänner/ kompisar, för nu betyder frun/ sambon "allt" och sedan kommer kanske barnen. Finns gott om män som upplevt hur ensamma de blivit sen när de blivit lämnade. Och då kanske de tidigare vännerna/ kompisarna tycker att "Nej, dög vi inte att prata eller umgås med när du hade henne, så ska du inte komma krypande nu".

Ja det har jag.

Han lyckades hitta en ny inte så långt senare, så det var väl bra.

nu har jag varit ensam i 13 år. det var väl ungefär då jag också bröt kontakten med mina sista tjejkompisar. Orkar inte med folk, har alltid föredragit ensamheten

Detta har jag aldrig hört en enda gång i hela mitt liv. Det brukar vara kvinnan som vill gifta sig.

Sen finns det konservativa män som fortfarande är av uppfattningen att gifta sig är "the honorable thing to do", men de kommer ändå att gnälla under planeringsfasen till ett bröllop.

Kan också se det på det sättet att män har en annan syn på förhållanden eller äktenskap och inte styrs lika mycket av sina känslor utan istället styrs mer av ansvar och logik och därför har en högre smärtgräns av varför man lämnar ett förhållande? 

Detta är såklart väldigt generaliserande, mrn det är ju å andra sidan själva TS.